King of Mälaren, hösten 2017

Så var det dags igen; årets andra och sista gäddfisketävling för min del. Det var återigen Team Syndrom som skulle tävla ihop, med Aleksander, Erik ”Honken” och undertecknad. En plan fanns, främst ihopkokad efter Aleksanders och Honkens Mälarpass förra helgen. Vi skulle verkligen söka runt efter huggvillig fisk och hade en handfull lokaler i rad att beta av.

Grabbarna kom sjövägen medan jag mötte upp i Sigtuna hamn efter att ha anmält Team Syndrom och hämtat ut mätdekal. Som alltid var det en god och taggad stämning framför båtklubbstugan inför kaptensmötet.

 

Blott en liten del av alla de som fiskade under gårdagen.

 

Hela 127 team var anmälda och hade betalat in. Huruvida de alla var på plats vet jag inte men det var många båtar i hamnen. Den evige tävlingsledaren Jens Ekham körde genomgång av tävlingsregler innan det var dags för alla att storma till sina respektive ekipage. Bryggor gungade under tyngden av hundratals kängor, gummistövlar och flytoveraller. Amerikanska fiskebåtar (och ett fåtal andra) beträddes och motorer dundrade igång. Sedan slingrade sig den långa ormen av båtar ut från hamnen och delades snabbt upp i två läger; de som skulle söderut och de som istället tänkte pröva lyckan i norr. De senare blir bara fler och fler för varje tävling. Även Team Syndrom styrde (som alltid) mot norr och Ekoln.

 

Strax innan start.

 

09:00 gick startskottet och motorer vrålade. Svallvågor rörde upp Mälaren rejält och trots att det alltid är skumpigt till en början gick starten smidigt.

 

Köbildning i 5 knop på väg genom Erikssund.

 

Taggade killar.

 

Väl framme på första haket flög beten genom luften innan vi knappt ens hunnit få ned elmotorn. Vi hade direkt några mindre kontakter, nafs och följen. Det kändes hett men vi lyckades inte kroka någon fisk där. Först 1,5 timme senare, på andra platsen, skrek Erik; FISK! Aleksander greppade håven och den första godkända gäddan gled in i nätet.

 

71 cm

 

Efter mätning och lite trassel med krok i håvnät drar Erik iväg nästa kast på samma fläck. -FISK!, hojtade han igen.

 

71 cm, igen.

 

Två kast och två godkända fiskar inom ett par minuter. Vi tände till och kände tävlingshopp men sedan dog det av igen. Först en god stund senare krokade jag en, och Erik två mindre fiskar som inte klarade godkänd-strecket. Klockan hade hunnit bli 12:30 och vi började att känna oss lätt stressade då det inte fanns mycket kvar av den korta tävlingstiden. Trots detta värmdes fläsklägg, rotmos och hemmagjord bratwurst på mitt trangiakök och det var ett välbehövligt energitillskott.

Efter det vacklade planen. Ni som tävlingsfiskar vet precis vad jag menar; att man börjar ifrågasätta originalplanen och tar nya, djärva beslut på plats. Dessa är sällan lyckade och så även denna gång. Som tur var insåg vi det fort och tappade inte så mycket tid innan vi gled in i den vik där sista tiden skulle läggas. Erik krokar en fisk nästan direkt och vår tredje godkända var ett faktum.

 

Tjatigt och osannolikt men även denna var 71 cm.

 

Strax efter krokade även jag en gädda men den höll inte längdmåttet. Min McTail i red tiger med pearlvit tail for vidare in mot vassfickor och plötsligt tog det bara stopp. Ett riktigt hårt hugg och mothugget satt som det skulle. Spöt stod djupt böjt, stumt. Ni vet den där känslan, när man under en halv sekund undrar om det verkligen är en fisk eller om man sitter fast i en stock. Och sedan ett tungt sug i spöt, ett huvudskak. Ett sådant som mest stora fiskar lyckas med. Kanske riktigt stora fiskar, till och med. Jag hann precis utbrista; Ohhh, stor fisk!, innan linan blev förödande slapp. Neeeeej! Svordomarna studsade över Mälarens yta och en kall tomhet spreds i magen. Sådant som inte får hända på tävling hade lik förbannat skett. Satan!

På adrenalindarriga ben kastade jag dock vidare, för vad annars kan man göra? Gäddorna fortsatte att vara på hugget och vi krokade ytterligare tre fiskar på kort tid men ingen var över 70 cm. Sedan, när vi minst anade det, var tiden ute. Det var dags att åka tillbaka till Sigtuna, lämna tillbaka mätdekalen och inse att Mälaren besegrat oss totalt. Aleksander trodde att våra 213 cm kunde räcka till en topp 30-placering men jag och Erik var mer tveksamma. Hade det inte varit för återlämnadet av dekalen hade vi inte åkt tillbaka alls. Men nu gjorde vi det och efter att grabbarna släppt av mig vände de direkt hemåt igen. Jag gick upp till tävlingsledningen, lämnade in dekalen och de skrattade gott åt ”Team 71” men sina tre likadana gäddor. Jag berättade för Oskar, som ständigt hjälper tävlingen med att sammanställa resultat och ta snygga bilder mm, att jag tappat en fining och han sa att det var synd, att den hade kunnat räcka långt. Räcka långt?, tänkte jag. Men då hade vi ju ändå bara haft fyra godkända. Det krävs ju fullt papper med fem godkända för att komma långt upp i resultatlistorna, så är det alltid. Men inte denna dag, tydligen. Hade den tappade fisken varit 89 cm eller längre så hade vi vunnit alltihop. Helt galet nära, med andra ord. En redan sur tappad-fisk-känsla blev plötsligt ännu surare. Men tänk-om-tankar är sällan produktiva och gör sig bäst undantryckta.

Vi fick trots allt 10 gäddor på en i övrigt trög dag och detta gav oss en 7:e plats av 127 lag vilket förstås är ett jättebra resultat – Team Syndroms bästa hittills. Vi är nöjda men jag ljuger om jag säger att den bommade fisken inte spökar nu.

 

 

Avslutningsvis vill jag gratulera Max Fishing till lagvinsten på 301 cm samt Märsta Pike Fishing för längsta gädda på 109 cm – bra krigat! Dessutom ska Jens, Oskar och de andra bakom tävlingen ha ett stort tack för sitt arbete. Tillställningen var lika trevlig och välorganiserad som alltid.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

En sådan dag, bara

Fredagen stjälpte ljudlöst över till lördag och det var äntligen dags för fiske igen. Min gode vän Aleksander har länge varit upptagen med arbete, studier och diverse hemmapyssel men hittade slutligen en lucka i schemat och kunde, för första gången sedan i våras, följa med ut på hemmavattnet.

Sjön mötte oss som en ångande spegel. Kall luft möter varmare yta. En yta som höjts ytterligare under den gångna veckan till en nivå som knappt skådats under denna årstid tidigare. Från att ha varit ca 1 meter djup över hela sjön i somras är den närmare 1,5 meter nu. På sina håll till och med uppe och nosar på 2 meters djup. Strålande inför vintern – främst ur ett syreperspektiv och därmed fiskarnas välmående men även för ismetet som förenklas avsevärt när avståndet mellan is och växter blir större. Nåväl, åter till lördagen.

 

 

Två minusgrader, noll vind och knappt ett moln på himlen. Lägg därtill ett vatten som fortfarande var grumligt efter allt regnande. Det skulle bli en tuff dag.

 

 

Vi for runt på sjön i vår jakt efter hungrig fisk. Både mitt ute på sjön men, med de nya förutsättningarna efter det höjda vattenståndet, även vassnära för första gången på länge.

 

Vass-Anders (som Aleksander ibland kallar mig)

 

Vi fiskade tailar, paddlar, sliders, spinnerbaits och skeddrag. Stort och smått. Sakta, saktare och ibland lite snabbt. Ni förstår vart detta är på väg; det var galet trögt.

Till slut, efter att solen värmt upp ytvattnet något, började de små fiskarna att hugga. Och då menar jag verkligen de små.

 

Aleksander lyckades kroka dagens minsta fisk som knappt var större än McPiken den högg på.

 

Räknar man bort ärtsoppelunchen och förflyttningar hade vi 6,5 timmars effektiv fisketid. Under denna tid krokade vi till slut 13 gäddor, dvs en fisk i halvtimmen i snitt. Den största vägde kanske 1,5 kilo och lyckades storlekslura mig med sitt våldsamma hugg samt att den spjärnade emot med ostbågsböjd kropp hela vägen in till båten.

 

Högg på hembyggt, bästa sortens fiskar.

 

Roligare än så blev det inte och med en känsla av ha blivit rejält besegrade styrde vi åter till hamn under eftermiddagen.Tretton fiskar är dock inte fy skam under rådande förhållanden men det kändes ändå trögt på plats. Inte en enda större fisk lät sig luras och det var en sådan dag, bara. Trevligt ändå, precis som alltid men det känns som man kan det här med snipfiske nu efter detta oturliga fiskeår. Snart kommer isen också, då en ny säsong inleds. Men ambitionen är att hitta något stort innan dess, på spinn. Kanske redan nästa helg på King of Mälaren? Oavsett så kastar jag mig vidare på sjön och i livet. Hungrig och förhoppningsfull…

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Grummelsjö och rasselbeten

Sjön låg stilla i morgondimman. Med nya krafter spändes dess yta, nästan så att det rann ut över kanterna. På en knapp vecka hade vattennivån stigit med tre decimeter tack vare stora mängder nederbörd. Det är mycket för en sjö med ett medeldjup på blott 1,4 meter. Plötsligt var stora delar av sjön fiskbar igen och det kändes som om stordåd väntade runt hörnet inför gårdagens pass med gäster.

Tony och en av hans team-kamrater Sebastian (från Team Keep it Simple) hälsade på. Grabbarna var så taggade att något liknande knappt skådats.

 

 

Vi tryckte ned oss i min lilla båt, styrde ut från bryggan och började fiska direkt utanför båtplatsen. Det var redan där och då som hoppet om riktigt bra fiske släcktes stilla inom mig. Vattnet var grumligt. Och då menar jag inte lite sediment som virvlar runt som det kan göra efter några dagars kraftig blåst. Det var oboy-färgad lervälling. Från att alltid kunna se botten i soligt väder var nu siktdjupet knappt en decimeter ens. Jag har aldrig sett något liknande på de fyra år som jag fiskat här (inte ens efter islossning och vårflod) men jag vet av erfarenhet att det är grymt svårfiskat när det är normalt efter-blåst-grummel. Och nu var det på en helt annan nivå. Det skulle bli till att bita ihop och kriga för gäddorna denna dag. Det hade ju trots allt varit grumligt i närmare en vecka och gäddorna måste ju äta, oavsett dålig sikt eller inte.

Jag tog ganska snart en mindre fisk vilket ändå gav tecken på att möjligheterna fanns. Men sedan blev det trögt, som förutspått. Vi for runt och letade kanter som legat i lä på jakt efter klarare vatten men det var grumligt överallt. På några ställen var det snäppet bättre men då det inte gav något for vi ut på beprövade storfiskhak och nötte i oboy-vattnet istället. Det var glittriga rasselbeten som gällde för att synas och höras så mycket som möjligt. Sebastian satte på en hemmagjord tail med folierade sidor samt en vitpearl/glittrig svans. När solens första strålar trängde sig igenom molntäcket började den leverera ordentligt.

 

En första på 99 cm…

 

…och strax därefter en i stort sett likadan på 98 cm. Ingen utav dem vägdes men båda låg strax över 6 kilo.

 

Efter dessa fina fiskar på samma bete utbrast Sebastian; ”Ja, just ja. Jag har ju gå-bort-presenter till guiden”.

 

 

Dessa otroligt vackra skapelser ligger nu i min låda och kommer tveklöst att få simma framöver. Stort tack! Den översta på bilden är precis en likadan som Sebastian hade framgång med så den satt sedan även på mitt beteslås större delen av dagen.

Vi kastade och kastade oss igenom dagen men det var långt mellan huggen. Det kom upp några sporadiska fiskar här och där men det var bara smått. En god stund efter lunch, när eftermiddagssolen värmde fint och vinden nästan helt avtagit, fick jag plötsligt ett redigt hugg på en orange/guldig Pig Shad Jr. ”Bättre fisk”, hojtade jag och håvmästare Tony gjorde sig beredd. Tunga huvudskak och rejäla gungningar i spöt vittnade om en stadig pjäs på andra änden. Fisken gick i sidled och bröt ytan en bit ut. ”Japp, det där är en metersfisk”, sa jag självsäkert övertygad. Hon fortsatte att bjuda motstånd så som en större fisk gör men när hon väl låg i håven insåg jag min grova felbedömning. Likt vissa deltagare i såväl Fly vs Jerk som Pikefight, när de drabbas av exalterade tävlingsnerver, missbedömde jag verkligen fiskens storlek. Kanske för att jag väntat på detta större hugg hela dagen eller för att fisken var ett sådant muskelpaket. Förmodligen en kombination av de två.

 

En anabolagädda som vare sig var över 90 cm eller 4,5 kg men som verkligen gav sken av att vara både 10 cm längre och 2 kilo tyngre.

 

Denna fisk fick oavsett agera en trevlig avslutning på ett ännu trevligare pass. Klockan hade blivit mycket och det var dags att runda av. Tolv fiskar fick se sig avkrokade under dagen varav två riktigt fina. Med tanke på grumlet så var det resultatet klart bättre än vad jag förväntat mig under tidig morgon. Men vi hade nog haft trevligt ändå. Gott sällskap med tillhörande snack, varm mat tillagad i båten, nykokt kaffe och Nirvana plus Perl Jam i Tonys högtalare gjorde verkligen dagen. De fina fiskarna var en bonus.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Spontanbesök i ösregnet

Ni gäddfiskare som har familj vet hur det är; man får dispens till sina pass. Vissa kan och vill fiska mer än andra men i mitt fall handlar det om en av helgdagarna varje helg under högsäsong (dvs större delen av året utom högsommaren och när isarna ligger men inte håller). Under helgen som gick var inget fiske inplanerat alls. Lördagen försvann med upptagning av den större familjebåten i Öregrund och söndagen var vigd åt familj och gårdssysslor. Men sugen som man är denna årstid bestämde jag att köra ett kort pass på tidig söndagsmorgon mellan 06:30 – 11:00, ungefär. Precis som jag satt i dessa tankar under lördagens eftermiddag fick jag meddelande av Roger, en trevlig lirare jag träffade på mässan i våras. Han fiskar en del med Klas ”Thepikefather” som har varit och besökt mig ett par gånger tidigare. ”Vi ska fiska i uppland imorgon, ska du med?”, frågade Roger. Jag berättade om mina planer och bjöd in grabbarna till mina trakter. Sagt och gjort.

06:30 dök de upp i mörkret. Regnet öste ned och SMHI hade utlovat att det så skulle fortsätta oupphörligt under hela dagen. En klass1-varning var till och med utfärdad för kraftig nederbörd längs upplandskusten. Hoppsan! Vi packade ned oss i min lilla plasteka och tuffade ut i den kraftiga nordanvinden. Med tungt lastad båt och stadig motvind fick den lilla snurran jobba sig frenetiskt genom växtligheten. Med femtio meters mellanrum var jag i vanlig ordning tvungen att dra ned på gasen och lyfta upp propellern ovanför ytan för att bli av med spenat och klet. Det tog sin tid. Regnet fortsatte att strila ned och allt var genomblött innan vi ens hunnit fram till första haket.

Väl på plats satte Klas genast igång morgonen med ett par snabba snipor.

 

Roger, Klas och undertecknad. Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten. Min Iphone har två år på nacken med både repat glas framför linsen och smuts innanför.

 

Vi krokade några mindre och hade en del nafs och pet men det var trögt överlag. Med väldigt grunt och ganska klart vatten i sjön brukar gäddorna skygga och trycka bland växterna när det regnar mycket. Vi lämnade så småningom de öppna områdena och gav oss in i den alltmer sinande växtligheten med offsetkrokarna i högsta hugg. Precis som jag gissat stod de och tryckte därinne och fisket lossande lite men det var mest småfisk som högg.

Regnet fortsatte obönhörligt att hälla ned över oss. Roger, som stod i fören, öste båten ett okänt antal gånger och själv stod jag med dyngsura handskar och iskalla händer som då och då stacks innanför byxorna och ned mellan låren. Inte för nöjes skull, bör påpekas utan enbart för värmen…

Inne på ett grunt och växtrikt område langade jag ut en offsetriggad Pg Shad Jr och vevade hem den strax under ytan. Nästan direkt efter nedslaget och sedan hela vägen in till båten följde en helt galen plog på ytan som reste upp vattnet mer än något jag tidigare sett. Jag gjorde mitt bästa för att locka till hugg men gäddan bestämde sig aldrig och jag skymtade sedan stjärtspolen när hon vände vid båten. Den var milt uttryckt rejäl. Vi fiskare har ju en förmåga att minnas tappade fiskar eller plogande följare som något större än vad de egentligen var. Hur stor den här fisken var vet ingen men vi kom överens om att det måste åtminstone ha rört sig om ett mindre monster för att åstadkomma de svallvågor som den gjorde. Lätt adrenalindarrig kastade jag vidare i samma riktning men fisken var borta. Surt!

Jag fick dock en mindre plåster-på-såret-fisk strax därefter.

 

Foto: Klas    Det var tur att denna gädda höll sig lugn för mina fingrar var vid det här laget så stelfrusna att jag inte var fysiskt förmögen att ens hålla ett stadigt gälgrepp.

 

Vi hade kommit in på ett område som höll bättre fisk och efter fyra timmars fiske var det äntligen dags att få använda håven. Roger förkunnade bättre hugg och en smal men lång fisk närmade sig båten och gled in i nätet.

 

101 cm ovägd fisk som behöver äta upp sig lite inför den kommande kylan.

 

Denna gädda satte punkt för passet, åtminstone för min del. Klockan hade hunnit bli 11 och jag var tvungen att packa ihop och bege mig hemåt. Grabbarna däremot krigade vidare i det konstanta regnet – till 18:00. Det resulterade i ett gott antal krokade gäddor men inga större fiskar än 3-4 kilo. Från en som hatar att vara blöt och kall och som inte har allt för svårt att ge upp i det läget; hatten av, väl kämpat!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Pikefight 2017 – en recension

Utan den minsta kunskap av filmskapande och allt som där tillkommer tänker jag ändå ge mig på att recensera Freewater Pictures produktion av Pikefight 2017.

 

Samtliga bilder i inlägget är med tillåtelse lånade av Freewater Pictures.

 

Själva upplägget skall skaparna Söder Sportfiske ha all cred för. De har kommit på själva idén där ett flertal lag (fyra förra året och fem detta år) tävlar under tre dagar på tre olika klassiska gäddvatten. Tävlingen går ut på att fånga långa gäddor. Minimimåttet är 60 cm och de fem längsta gäddorna per fiskedag räknas samman enligt följande:

1:a plats (flest cm per dag): 5 poäng

2:a plats: 4 poäng

3:e plats: 3 poäng

4:e plats: 2 poäng

5:e plats: 1 poäng

Dessutom finns det en till tävling i tävlingen som kan ändra slutresultatet den sista tävlingsdagen; The big five. Det är de fem längsta gäddorna under samtliga tre dagar som räknas samman och ger poäng på samma sätt som ovan. Laget som slutligen står som segrare tilldeles Pikefighttrofén samt 20.000 kronor att donera till valfritt välgörande ändamål.

Det som särskiljer denna tävlingsform från andra filmade gäddtävlingar på youtube är att lagen fiskar på samma vatten och därmed har samma förutsättningar. Vem som fiskar bäst för dagen blir mer tydligt. Fördelen med ”de fem längsta” som tävlingsform kontra poängsystem för tyngst och flest är också att det, enligt min högst personliga åsikt, blir ett mer spännande taktiskt upplägg. Dessutom tycker jag att det blir mer tittarvänligt när lagen inte kör sniprace en hel dag för att plocka antalspoängen. Eloge till Söder Sportfiske alltså. Nu åter till recensionen av själva produktionen.

Freewater Pictures består av ett gäng unga och talangfulla killar som brinner för fiske och att fånga den magiska känsla fiske ger på film. Gänget består av:

 

Oskar

Johan

Christofer

Ludde

Markus

Peter

 

Freewater Pictures slog igenom på Youtube för drygt tre år sedan med filmen ”Tolvan – minnen som aldrig sviker” där de flötestrollar upp två bestar varav den största vägde över galna 18 kilo. Därefter for de till Alaska och spelade in en rent magisk film om gäddfiske i vildmarken. Har ni inte sett den ännu är det ett klart måste (den finns att beställa på Freewaters hemsida). Därefter rullade det på och de har nu ett antal produktioner på meritlistan, både egna och i samarbete med tex. sportfiskarna och som i detta fall; Söder Sportfiske.

Något som genomsyrar Freewaters produktioner är deras sätt att filma, klippa, redigera och ljudsätta. Få lyckas att fånga och förmedla essensen av sportfisket lika stämningsfullt som de gör. Glädjen, engagemanget, spänningen och frustrationen. Alla dessa känslor och fler därtill lyckas de belysa, lyfta fram och skicka rakt ut genom åskådarens skärm. Denna förmåga präglar förstås också Pikefight, vars produktion andas professionalism när man som tittare kastas mellan ren sportfiskeglädje och darrande tävlingsnerver. Skulle jag få för mig att enkelt sammanfatta allt deras arbete och slit med ett enda ord blir det just; känsla.

Pikefight 2017 har redan dragit igång och sänds på tisdagar 20:00 på Freewaters youtubekanal som länkas ovan. För er som gillar gäddfiske, och som av märklig anledning inte redan tittat, gå in och kika! Idag kommer avsnitt nummer två där dagen på Mälaren avslutas. Jag kan knappt bärga mig. Det är dessutom väldigt svårt att vänta en hel vecka mellan gångerna. Som tur är kan man ju själv dra ut på fiske under tiden, något som blir ett direkt måste efter att ha tittat på Pikefight.

Skitfiske på er, så länge!

P.s Det har även spelats in Perchfight under året av samma gäng. Så de som misströstar efter att Pikefights sex avsnitt är avklarade behöver inte göra det alltför länge. Mer sevärt dyker upp inom överskådlig framtid…

 

 

 

Metersfisk och bruten förbannelse

Att mycket tid på vattnet är lika med lyckat fiske är knappast något nytt. Det uttrycket har vi matats med länge via diverse fiskemedier. Så länge att det blivit både uttjatat och en allmän självklarhet för de flesta. Trots detta slogs jag av hur väl det kan appliceras på mitt gångna fiskeår – det klart segaste och mest fångstfattiga på länge.

I mitten av augusti förra året tog jag min senaste spinnfiskade metersfisk. Hösten föll sedan mer eller mindre bort tack vare knappt fiskbara hemmavatten samt rekordtidig isläggning. Därefter blev det två till under 2016 men från isen. Under 2017 har det alltså inte blivit en enda metersgädda för min del och vid den här tiden på året brukar jag normalt ha fångat minst sex, sju stycken. Visst har lite oflyt varit med i bilden men främst handlar det om otroligt få pass. Man kan inte ha för stora förväntningar på provresultatet om man inte gjort hemläxan, så att säga. Men nu har jag börjat plugga igen och då kom också resultatet – äntligen.

 

 

Denna helgs planering innehöll inget fiske, egentligen. Fönstermålning mm på lördagen och rådjurspremiär på söndagen. Jag har nästan helt lagt jakten på hyllan men farsans jaktlag ville så gärna att jag skulle ställa upp som hundförare med min drivande basset. Så fick det bli. Fisket fick skjutas till nästa helg eller kanske en eftermiddag i veckan. Men det går ju inte, eller hur? Att vänta så länge? Knappast.

06:35 på lördagens morgon drog jag igång snurran och styrde ut bland den alltmer vissnande växtligheten. Tre timmars fiske var planen, för att sedan var hemma igen till familjefrukost och hundpromenad. En gråmulen och vindstilla sjö mötte mig. Ett helt gäng knölsvanar gjorde mig sällskap och även en vadande älgko i vassen.

 

Utan rejält zoom-objektiv blir det ju svårt att fota på håll men den gråbruna blobben i mitten av vassen är faktiskt en älgko.

 

Dessa liv var dock de enda jag såg skymten av, förutom massa betesfisk. Gäddorna var som bortblåsta. Gryningstimmen brukar vara het men inte denna morgon. Några nafs och en avbiten paddel var det enda som hände under den första hälften av tretimmars-turen. Solen tittade fram och en lätt bris krusade ytan. Jag kom fram till en het plats jag sparat till just detta tillfälle. Gäddorna är nästan helt inriktade på löja denna årstid så det var små beten som gällde. Vid denna plats och med solen i sällskap föll valet på en liten ärrad McMy med glittrande grön tail.

 

 

Det högg nästan direkt och det var tveklöst en bättre fisk. Den bröt ytan, försvann och rusade i sidled. Denna fantastiska känsla av en bättre fisk som stångar på andra änden av linan – den är magisk. Snart nog närmade sig fisken håvnätet och det var ingen jätte men den första spinnfiskade metersgäddan på drygt ett år för min del var ett faktum.

 

101 cm…

 

…och någonstans över 6 kilo. Jag är betydligt gladare över fångsten än vad bildernas minspel antyder…

 

Fler fiskar än så blev det inte under gårdagen men vad gjorde väl det. Min meterlösa förbannelse är härmed bruten och hösten har knappt ens börjat. Goda ting väntar…

Skitfiske på er, så länge!