Strävan hos en gäddfiskare

Fallen slog mot masterna i vinden. Ljudet påminde om raska steg över ett stengolv, som om det legat ett osynligt sådant bortom segelbåtarna. En ensam mås seglade över bryggorna, tillsynes oberörd av den tilltagande nordanvinden. Det var söndag morgon och hamnen var folktom. Sånär som på några gäddfiskare. Två utav dessa var Aleksander och jag som bestämt träff för en utflykt på nordvästra Mälaren.

Vi har båda varit ganska svältfödda med fiske denna sommar så de taggade känslorna låg tjock över Aleksander Buster XL under färden till första stoppet. Personligen var jag också riktigt sugen på att få fiska igen med min favoritkombo från tidigare år; SZ Signature 8´6 (som kom hem i förra veckan) och Shimano Calcutta 301.

 

 

Mitt förra SZ-spö gick ju av förra sommaren. Sedan dess har jag kört med ett St Croix Legend Tournament Bass Swimbait. Ett förvisso riktigt skönt spö (kanske det bästa för downsize-fisket?) men Calcuttan var för stor för det spöt. Det hela blev obalanserat och jag har, sedan denna tid förra året, fiskat med Daiwa Lexa istället. Också en mycket trevlig rulle men dessa två spelar i lite olika kvalitetsligor vilket blir uppenbart så fort de jämförs. Så nu hade Calcuttan ett matchande spö igen och dessutom ett spö som kan kasta samtliga beten i mina lådor; win-win.

Det var en fröjd att kasta och dänga beten till både höger och vänster och detta gjorde vi glatt (men fruktlöst) i närmare 2,5 timmar innan första fisken fick se sig krokad. Vi befann oss då på en flad med två meters djup och rejäl gräsmatta på botten. Här stannade vi sedan resten av dagen och stället bjöd på tio landade gäddor (6 – 4 till Aleksander, vilket han tycker är extremt viktigt att poängtera) men ingen storlek.

 

Några fiskar klev strax över 2-kilosstrecket men större än så blev de inte denna dag.

 

Det var ett fantastiskt trevligt pass på ett gråmulet Mälaren och det känns verkligen i gäddnerven att hösten stundar. Förutom allmänt ret, gnabb och skratt hade vi också ett intressant samtal i båten. Om hur ribban flyttas fram i fisket och om hur nervens känsel mattas av. Aleksander påpekade hur märkligt det var att han och hans kompis, efter deras årliga norgeresa i somras, var besvikna över fisket trots att tio torskar över tio kilo landats. Ett antal år tidigare hade de blivit överlyckliga över EN sådan torsk. Jag som inte varit i Norge drog parallellen till våren 2016. Då drog jag på ganska kort tid fem gäddor över metern som samtliga vägde över 7,5 kilo. Efter det ryckte man lite på axlarna och tyckte att pass som ”bara” levererat en femma som toppfisk var halvdana. Ribban flyttas alltså fram vilket är fullt naturligt. Om du tidigare tyckt att fritt fall på Grönan varit det grymmaste adrenalinpåslaget någonsin kanske du ändrar åsikt efter ett fallskärmshopp? Då kanske fritt fall plötsligt känns rentav fjuttigt? Men den mindre intensiva upplevelsen är ju fortfarande rolig, eller hur? Den är fortfarande givande, den berikar fortfarande ditt liv på något plan. Precis som små gäddor. Dessa underskattade varelser som lever i den kalla skuggan av sociala mediers strida ström av monsterfiskar. Bilder på ”grisar”, ”koskallar” och ”krokodiler” som vi dagligen matas med via digitala skärmar. Bilder på fiskar vi alla kämpar febrilt efter att fånga. Och det säger ju sig självt att man som sportfiskare drömmer om och strävar efter större fångster och tycker att dessa väger tyngre på mer än bara ett bokstavligt plan. Men den stora konsten är att inte förblinda sig själv i denna jakt. Konsten är att samtidigt vara glad för det lilla. Minns tillbaka till den känsla fisket gav när man som (i mitt fall) åttaårig pojke stod på en soldränkt brygga med burkrulle, halvdan nylonlina och reflexspinnare och drillade sin första gädda. Den känslan är ren magi. Är det något man verkligen ska sträva efter så är det väl tillbaka till den?

Skitfiske på er, så länge!

 

 

2 reaktion på “Strävan hos en gäddfiskare

  1. 👌 För lite fokus på brett roligt deltagande och för mycket fokus på tävling, elitism, jag är bättre än dig och tomma icke utbildande fångstrapporter från företagen strategiskt utplacerade på Sveriges bästa fiskeplatser och människor som fiskar där gör det jätte lätt för andra att relatera till än och tycka sitt egna fiske är jämförbart givande för visst är allt relativt. Var lite strategiska och lyft dem som inte har pengar också men ändå gör nyskapande eller vettiga grejer som borde utvecklas vidare för att engagera och hålla fiskeintresset levande med tillräckligt mycket nytt och utvecklande variation så att man varje år bara måste prova dessa saker och det fortfarande är kul och givande.

    • Hej Michael och tack för kloka ord. Det är en balansgång det där. Att stora fiskar drar tittare/läsare/följare är ett välkänt faktum men samtidigt håller jag med om att stora sportfiskemedier och företag borde belysa det mer vanliga, vardagliga fisket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *