Gäddhelg med barndomskamrater

 

Ni som följt mina ord ett tag vet vem Freddan är – barndomskamraten och fiskebrodern från förr. Vi träffas ju ungefär två helger per år för fiske och umgänge och turas om att resa de 45 milen som skiljer oss åt. Under helgen som gick blev det äntligen dags för Freddan att komma upp till mina trakter igen. Och som grädde på moset har konstellationen, från och med i år, ändrats och ökats på. Även barndomskamrat Johan ingår nu i de årliga träffarna och paret har därmed blivit trio. Det föll sig då naturligt att det var Johans nya fiskebåt som gällde och vatten i hans närhet, dvs Nolsterby, en bit utanför Östhammar.

Men Freddan kom redan på fredagens eftermiddag (då Johan satt i en bil på väg nedåt från Helags) så vi körde ett litet kortpass på ”min” sjö som aptitretare. Gäddorna var verkligen i stöten och vi krokade nio fiskar på två timmar.

 

Freddan med en fin 5+gädda.

 

Med hösten kommer kvällsmörkret överrumplande snabbt och skoningslöst. Vi bröt det korta passet, inhandlade proviant och mötte upp Johan i Nolsterby vid hans svärföräldrars sommarstuga som de, generöst nog, lånat ut över helgen. Kvällen blev tidig trots trevligt umgänge, vedeldad bastu och badtunna. Vi var för taggade inför lördagens fiske och kände kanske som barnet inför sin födelsedag; ”ju fortare jag somnar desto snabbare blir det morgon”.

När solen precis hade gått upp på lördagen stod så tre peppade gäddfiskare och trailade i Johans Linder i den lilla småbåtshamnen. Med ivrig snabbhet riggades och packades allt iordning och det dröjde inte länge förrän en lätt krusning på vattenytan mellan bryggorna var enda bevis på att det nyligen varit någon där överhuvudtaget.

Marer och inlopp och utlopp till dessa stod på schemat till en början. Men först stannade vi på ett stort gräsflak på vägen.

 

 

Det hela började mycket segt trots tacksamt gråväder och en lätt krusning på ytan. Vi fiskade oss vidare in i första maren och krokade några mindre gäddor. Därinne var det fart på betesfisken och tydlig abborrjakt så vi bytte till de små spöna en liten stund.

 

Det blev ett tiotal fina borrar med två fiskar i denna kaliber som störst. Mellan 6-7 hekto.

 

Gäddnerven gjorde sig dock påmind och vi fortsatte resten av dagen på det spåret. Men det var svårt. Inne i marerna var det vindstilla och trots det mulna vädret lät sig gäddorna inte luras därinne. Vi for utåt, till vinden och djupvassarna och det var först då det lossnade lite.

Vi krokade ett gäng mindre fiskar och jag lyckades knipa en snäppet bättre.

 

92 cm.

 

Vi nötte vidare och bombarderade vasskanterna med våra beten. Samtliga krokade fiskar denna dag stod inne i vassen och följde med ut. Inte en enda tog på frivattnet, oavsett hur mycket gräs det än fanns på botten. Märkligt.

Kvällen närmade sig med stormsteg och det var dags för ett sista stopp; en ytterst liten vassvik i anslutning till en djup farled där jag och Johan haft hyfsat fiske förr. Freddan satte på ett litet swimbait från Brunnberg som han knappt fiskat med förut. På andra eller tredje kastet small det på ordentligt. Fisken bröt direkt ytan, så som de större ofta gör. Jag vevade snabbt in och greppade håven. Freddan drillade och fisken rusade. Den var på väg in under motorn ett tag men Freddan lyckades avvärja den manövern och snart nog låg fisken i håven.

 

 

Det var årsbästa med råge för Freddans del.

 

Nöjd fiskare och fin fisk; 104 cm och 7,2 kilo.

 

Det var den perfekta avslutningen (åtminstone fiskemässigt) på en oerhört trevlig men ganska trög fiskedag. Den egentliga avslutningen kom senare med lättstekt entrecote, karl-johansvampspuré, parmesangratinerad färskpotatis, smörstekta kantareller och rödvinssås på hemkokt kalvfond. Kvällskaffe framför braskaminen var pricken över i och satte även punkt för lördagen.

Söndag gryning stod vi där igen i hamnen. Även gårdagen handlade om gädda men denna gång ytterst tidsbegränsat. Freddan var tvungen att komma iväg tidigt så planen var att bryta vid tio-tiden. Till skillnad från lördagens morgon så var denna oförskämt moln- och vindfri.

 

 

Fisket var fullständigt avstängt med ett fåtal nafs och endast en landad fisk.

 

Johans arga tre-kilos blev söndagens enda gädda.

 

Ivriga försök med olika betestyper och platser till trots så blev vi klart besegrade under den korta söndagsturen. Passet var som över innan den ens börjat kändes det som. Lite snopet och med svansen-mellan-benen-känsla åkte vi tillbaka till hamnen och trailade upp. En supertrevlig helg var till ända. Freddan styrde hemåt efter att vi lovat varandra att göra detta oftare. Det talades om Misterhult senare i höst och jag hoppas verkligen att vi lyckas planera in det i våra respektive familjescheman. Tills dess vankas fiske på hemmavatten. Vatten som känns hetare än de gjort på flera år. Jag hoppas.

Skitfiske på er, så länge!

 

Metersfisk, sniprally och konsten att kroka gädda utan krok

Igår fick jag besök igen. Stockholmslirare, som kom till upplands mer nordliga delar. Det var Micke ”Caesarlures” som kom på sin årliga visit och denna gång i sällskap av kompisen Kenneth.

 

 

Det var en kylig morgon som mötte oss vid sjön. Tre-fyra grader, vindstilla och en nyvaken sol som lojt slängde ut sina första, trevande strålar. Min lilla roddbåt blev snabbt fylld av spön, hinkar, väskor och gore tex-killar och när 2,2:an drogs igång fick hon jobba hårt för att driva hela ekipaget framåt.

Vi åkte mot första anhalten när jag fick en ingivelse. På vägen låg en liten flaskhals som samlar betesfisk men där det normalt sett mest står snipor under tidig höst. De större brukar dyka upp först senare men det var värt ett försök.

– Ta ett par snipor här medan jag riggar mina Burtar, sa jag som precis fått en bukett Burt 18 i gå-bort-present av snälla Micke. Det tog inte många kast innan Kenneth drillade dagens första fisk, en mindre gädda som helt inhalerat hans Cub. Strax efter, inte ens tio minuter in i fiskepasset, högg det hårt på Mickes Burt 18 och han förkunnade; -Bättre fisk! Det var håvläge, knappt innan jag ens hunnit börja fiska. Vilken drömstart!

 

 

106 cm lång… (Foto: Kenneth)

 

…och 7,6 kilo tung koskalle-gädda

 

En sådan fisk i nävarna på en gäst värmer gott i hjärtat på vilken fiskevärd som helst. Efter glada tillrop och allmän förundran över starten på dagen drev vi vidare mot nya äventyr och hårda hugg. Eller, drev och drev… det var fortfarande vindstilla, men ni förstår.

Det högg på bra under morgonen men det var mest snipor i farten. Kungen på dessa var tveklöst Kenneth som krokade och drillade i parti och minut.

 

 

Men det var faktiskt inte alltid han använde krokarna ens. En del skickliga fiskare nöjer sig med tålig-paddel-innanför-gällocks-metoden…

 

Innovativt och skonsamt. Kenneth går i bräschen för det moderna C&R-fisket…

 

Jag och Micke var blott åskådare ett tag men lyckades även vi att kroka en och annan fisk.

 

Den numera klassiska ”Snipa-på-SyndromTail-bilden”

 

Framåt lunchtid hade vi tagit ca 15 gäddor varav Kenneth stod för dryga hälften själv. Det var dags att fylla på energi med trangiavärmd köttfärslimpa i gräddsås samt kokt potatis.

 

Båtätande är det bästa för alla fiskare som vill fiska mycket och gå iland lite.

 

Man ska dock inte ha allt för bråttom. Ingen fiskelunch är komplett utan nykokt kaffe som avslutning.

 

Som så ofta var det riktigt trögt efter lunch och det dröjde länge mellan huggen. Men så plötsligt satte det igång igen.

 

 

 

 

 

Det kom upp många gäddor under gårdagen men toppfisken till trots var snittstorleken blygsam. Om man jämför Mickes största med den minsta blir bilden tydlig…

 

Foto: Kenneth

 

Den här gäddan var verkligen värd att fotas från flera håll.

 

Vi jagade båtrekordet på 35 gäddor in i det sista men slutade på 33 för dagen. Därtill en toppfisk på 106 cm och ett riktigt lyckat förhöst-pass på hemmavattnet var ett faktum. Det kunde vi konstatera när vi, belåtna och ganska möra, så småningom steg iland under den sena eftermiddagen. Passet var över och känslorna tudelade, som alltid. Ganska mätt på fiske och trött i kroppen vill man ju ändå fortsätta, trots att familj och (i mitt fall) gården väntar där hemma. Fiske föder fiske – som det brukar heta.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Goda tecken inför hösten

 

Under veckan som gått har jag besökt hemmavattnet ett par gånger efter jobbet. Det är en lyx i vardagen det där; att kunna stanna förbi ett par timmar, koppla av och bort allting, innan det är dags att återgå till verkligheten. Dessa pass gav ett gäng smågäddor, ett par abborrar och en tappad 90+fisk. Men framförallt gav den en förhoppning inför hösten. Förra året gick det knappt att fiska under hela hösten. Den varma sommaren och lite regn gjorde att växtlighet och klet aldrig sjönk undan, inte ens när vattnet var riktigt kallt i november.

I år däremot kom det något positivt ur den tråkiga och kalla sommaren; växtligheten under ytkletet är betydligt glesare. Jag kommer faktiskt att kunna fiska där i höst, fantastiskt. Vattennivån är dock oroande låg, men det säger jag varje år vid denna tid. Det visar sig vad hösten ger i form av regnmängder.

 

Båtplatsviken…

 

…och båtplatsstenen. Denna ”vattenmätare” brukar vara precis under ytan på våren. Under sommar och höst brukar vattenlinjen gå vid den gula randen. Nu är det lågt på riktigt.

 

Idag inleddes hösten på hemmavattnet med det första längre passet för säsongen. Barndomskamrat Johan kom på besök och på menyn stod gädda i det mulna och blåsiga söndagsvädret. Vi for ut i de klippta rännorna och lät gummin och tailbeten vina i luften. Gäddorna var med på noterna redan från start och ett gäng mindre fiskar krokades mellan näckrosorna. Jag fiskade med en Mcrubber i färgen ”Skymningen” som brukar kunna vara het hos mig när det är mulet. Plötsligt sög det tag duktigt i betet och jag förkunnade: ”Bättre fisk! Håvläge!” Johan vevade snabbt in och greppade håven. Fisken kändes tung och gjorde flera kraftiga rusningar innan hon gled in i håvnätet.

 

Äntligen en bättre fisk i håven – första på länge. Den som är observant ser att gäddan har halva huvudet ut genom ett sprillans nytt hål i nätet som hon precis rivit upp med krokarna. Jag upptäckte det efter att ha tagit bilden och det var nära att hon smet innan vägning och mätning.

 

Jag trodde att det var min första metersfisk på galet länge men icke. 98 cm…

 

…och 6,9 kilo. Fin fisk!

 

Den gäddan var ett mycket trevligt tecken på att hösten stundar. De större fiskarna letar sig äntligen ut i rännorna.

Vi fiskade oss vidare längs de klippta gatorna och krokade ett antal mindre fiskar längs vägen.

 

Johan drillar…

 

…en arg offset-snipa. 

 

Vid lunchtid tittade solen fram och fisket dog helt. Det fick bli lite ärtsoppa istället.

 

Jag har sagt det förut men säger det igen: varm mat är guld värt på fisketuren.

 

Efter lunch lös solen obönhörligt. Några enstaka moln skymde korta stunder men det hjälpte inte mycket. Fisket var överlag avstängt, även om vi lyckades lura ett par stycken gäddor till innan passet var över.

 

Guldglittrig syndromtail funkade som alltid i solskenet.

 

Med tretton avkrokade gäddor, ett gäng bommade samt en bra toppfisk styrde vi nöjda och belåtna hemåt. Det var en supertrevlig dag på sjön som (precis som alltid) gav ordentlig mersmak. Lite extra mycket denna gång efter att ha fått känna den nästan helt bortglömda känslan av tyngd i andra änden av linan. Nu kan man i vanlig ordning knappt vänta till nästa helg och det längre pass som då stundar. Då får jag väl sticka ut mitt i veckan igen då, antar jag…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Strävan hos en gäddfiskare

Fallen slog mot masterna i vinden. Ljudet påminde om raska steg över ett stengolv, som om det legat ett osynligt sådant bortom segelbåtarna. En ensam mås seglade över bryggorna, tillsynes oberörd av den tilltagande nordanvinden. Det var söndag morgon och hamnen var folktom. Sånär som på några gäddfiskare. Två utav dessa var Aleksander och jag som bestämt träff för en utflykt på nordvästra Mälaren.

Vi har båda varit ganska svältfödda med fiske denna sommar så de taggade känslorna låg tjock över Aleksander Buster XL under färden till första stoppet. Personligen var jag också riktigt sugen på att få fiska igen med min favoritkombo från tidigare år; SZ Signature 8´6 (som kom hem i förra veckan) och Shimano Calcutta 301.

 

 

Mitt förra SZ-spö gick ju av förra sommaren. Sedan dess har jag kört med ett St Croix Legend Tournament Bass Swimbait. Ett förvisso riktigt skönt spö (kanske det bästa för downsize-fisket?) men Calcuttan var för stor för det spöt. Det hela blev obalanserat och jag har, sedan denna tid förra året, fiskat med Daiwa Lexa istället. Också en mycket trevlig rulle men dessa två spelar i lite olika kvalitetsligor vilket blir uppenbart så fort de jämförs. Så nu hade Calcuttan ett matchande spö igen och dessutom ett spö som kan kasta samtliga beten i mina lådor; win-win.

Det var en fröjd att kasta och dänga beten till både höger och vänster och detta gjorde vi glatt (men fruktlöst) i närmare 2,5 timmar innan första fisken fick se sig krokad. Vi befann oss då på en flad med två meters djup och rejäl gräsmatta på botten. Här stannade vi sedan resten av dagen och stället bjöd på tio landade gäddor (6 – 4 till Aleksander, vilket han tycker är extremt viktigt att poängtera) men ingen storlek.

 

Några fiskar klev strax över 2-kilosstrecket men större än så blev de inte denna dag.

 

Det var ett fantastiskt trevligt pass på ett gråmulet Mälaren och det känns verkligen i gäddnerven att hösten stundar. Förutom allmänt ret, gnabb och skratt hade vi också ett intressant samtal i båten. Om hur ribban flyttas fram i fisket och om hur nervens känsel mattas av. Aleksander påpekade hur märkligt det var att han och hans kompis, efter deras årliga norgeresa i somras, var besvikna över fisket trots att tio torskar över tio kilo landats. Ett antal år tidigare hade de blivit överlyckliga över EN sådan torsk. Jag som inte varit i Norge drog parallellen till våren 2016. Då drog jag på ganska kort tid fem gäddor över metern som samtliga vägde över 7,5 kilo. Efter det ryckte man lite på axlarna och tyckte att pass som ”bara” levererat en femma som toppfisk var halvdana. Ribban flyttas alltså fram vilket är fullt naturligt. Om du tidigare tyckt att fritt fall på Grönan varit det grymmaste adrenalinpåslaget någonsin kanske du ändrar åsikt efter ett fallskärmshopp? Då kanske fritt fall plötsligt känns rentav fjuttigt? Men den mindre intensiva upplevelsen är ju fortfarande rolig, eller hur? Den är fortfarande givande, den berikar fortfarande ditt liv på något plan. Precis som små gäddor. Dessa underskattade varelser som lever i den kalla skuggan av sociala mediers strida ström av monsterfiskar. Bilder på ”grisar”, ”koskallar” och ”krokodiler” som vi dagligen matas med via digitala skärmar. Bilder på fiskar vi alla kämpar febrilt efter att fånga. Och det säger ju sig självt att man som sportfiskare drömmer om och strävar efter större fångster och tycker att dessa väger tyngre på mer än bara ett bokstavligt plan. Men den stora konsten är att inte förblinda sig själv i denna jakt. Konsten är att samtidigt vara glad för det lilla. Minns tillbaka till den känsla fisket gav när man som (i mitt fall) åttaårig pojke stod på en soldränkt brygga med burkrulle, halvdan nylonlina och reflexspinnare och drillade sin första gädda. Den känslan är ren magi. Är det något man verkligen ska sträva efter så är det väl tillbaka till den?

Skitfiske på er, så länge!