Kärt återseende

Jag skrev senast i tisdags (för sjuttioelfte gången) om igenväxta sjöar. I onsdags kväll gav jag mig ut på precis en sådan med storborre i sikte. I de klippta rännorna finns sällan (aldrig?) stora gäddor men däremot rejäla abborrar. Normalt sett brukar de komma igång ordentligt i mitten av september här hos mig men då det varit kalla nätter nu (och då mitt fiskesug är enormt) kastade jag mig ut en liten sväng redan i förrgår. Det var ett kärt återseende men också ett något oroligt sådant. Vattennivån var den lägsta jag någonsin sett. Det kanske inte säger så mycket med tanke på att jag bara fiskat där i fyra år. Men jag träffade en granne till båtplatsen, som bott vid sjön länge, som sade detsamma. Oroväckande inför stundande vinter och is.

 

 

Efter en stunds båtösning kryssade jag ut i fåran och startade med en Texasriggad Swimmin Ribster och hade några smånafs, en rejäl följare samt krokade en hyfsad borre redan från start.

 

 

En god förhoppning planterades i mitt bröst men mattan skulle snart nog ryckas undan. Av sniporna. Jag hade bara två Texastackel med vikter och krokar i lådan. Båda var knutna på fluorocarbon 0,40 och inom en kvart var båda avbitna och borta. Den ena var en gädda på dryga tre kilo som gav en riktigt rolig fajt på det lätta spöt men som slet av tacklet vid båtkanten. Surt. Delvis för mig men mest för gäddorna som simmade vidare med små offsetkrokar i mungiporna.

Det var dags att tänka om. Trots att mina växtskyddade abborrkrokar var slut hade jag en del andra beten som kunde fiskas bland växterna. Men jag hade inga grövre tafsar. När gäddorna är så på hugget som de var skulle jag säga att det är närmast oansvarigt att fortsätta fiska abborre med veka tafsar och fortsätta pierca gäddor till höger och vänster. Det blev snipfiske med gäddspöt istället.

 

Buster Jerk funkade…

 

… likaså Hippishake…

 

…men kvällens vinnare var ett litet och äldre swimbait från Piggking, offsetriggat.

 

Det blev en dryg handfull gäddor under kvällen och precis som vanligt hade de inte storleken med sig ute i rännorna. Men det gjorde inte så mycket. Om planen istället hetat storgädda hade jag varit tvungen att bege mig till helt andra, avlägsna vatten. Den tiden fanns inte och onsdagens pass skulle aldrig ens blivit av. Snipfiske slår ingetfiske alla dagar i veckan, som jag brukar säga. 😉

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ofiske

Med en lätt suck fäller jag upp laptopen och söker mig till sociala medier. Den strida strömmen av bilder på långa och tunga gäddor fortsätter även denna dag, konstaterar jag med ett visst mått av uppgivenhet. Dock inte att likställa med missunnsamhet. Jag unnar verkligen alla ihärdiga och duktiga fiskare sina fiskar. Jag önskar bara att jag kunde vara ihärdig och duktig också. Jag har, om än tillfälligt, nästan helt tappat mitt fiske under denna senvår och sommar. Dessutom helt utan logisk förklaring. Inga småbarn, ingen familjekris, ingen flytt och ingen inställd semester. Helt vanligt ogrundat ofiske, bara. Och ju längre in i ofisket man hamnar desto svårare verkar det vara att hitta tillbaka igen. Vilket förstås är ytterst märkligt, att det ska vara så svårt att få tummen ur när det gäller något man tycker så mycket om. Rentav älskar.

En förklaring är väl sommaren i sig som naturligt innebär gäddlågsäsong för min del. Men mest handlar det om att mina nära hemmavatten är totalt igenväxta. Och då menar jag inte enbart näckrosor utan en kompakt hinna av klet som täcker hela sjöarna.

 

 

Förutom de rännor som klipps upp av drivna entusiaster men där står sällan större gäddor att finna, märkligt nog. När jag inte längre har en nära och snabb tillgång, när fisketuren plötsligt blir en lång och tidskrävande utflykt (har jag glömt att nämna att jag saknar trailerbar båt?), har jag denna sommar ryckt på axlarna och tänkt: ”Äsch, strunt i det. Kanske drar ut en sväng i nästa vecka istället?”

Och vad gör väl det då? Att jag inte kommit ut på fiske? Inte så mycket, faktiskt. Förutom känslan av tomhet, att något fundamentalt har saknats. Dessutom har ett lätt dåligt samvete gentemot er; min lilla men trogna skara bloggläsare, legat och gnagt. Med ofiske kommer även obloggande har jag märkt för då jag stänger av så stänger jag verkligen av. Men nu har jag satt på igen, verkligen tryckt in knappen så hårt att det knakade. Bara så att ni vet.

 

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Lågsäsong

 

Sommaren innebär alltid lite fiske för min del. Sjöar växer igen och familjen prioriteras. Så är det varje år men jag brukar åtminstone få till några pass och därmed också några blogginlägg. Men inte denna sommar. Visst har det blivit några turer i skärgården men bloggdatorn har stått och dammat, rejält. Efter att ha varit ute med Tony och Sebastian i Team Keep it Simple i Hargshamn i Juli tänkte jag blogga efteråt. Då låg internet nere i närmare tre veckor hos oss ute på vischan. När jag väl kom ut på nätet igen så hade skrivarglädjen runnit ut i sanden. Det blir ofta svårare också, ju längre man skjuter saker framför sig. Missförstå mig inte – jag jämför inte skrivandet med tråkiga, oundvikliga sysslor. Men när skrivarenergin, motivationen och inspirationen ligger i dvala är det betydligt enklare att tänka: ”äsch, det där gör jag imorgon”, än att ta tjuren vid hornen och sätta igång.

Men nu fick det vara nog, efter ett två månader långt uppehåll (vilket är en bottennotering sedan jag började att blogga för snart fyra år sedan). Det blir i vanlig ordning en liten fiskerapportering men denna gång från två separata gäddturer som gjorts i sommarskärgården.

Först ut är passet jag nämnde i början med Tony och Sebastian.

 

 

Jag fick en inbjudan från den gode Tony (till vänster på bilden) och tackade genast ja, svältfödd på gäddfiske som jag är. Vi utgick från Hargshamn och körde ett kvällspass i början på juli. Gräsflak betades av och vi hittade en hel del huggvilliga och ursinniga sommargäddor.

 

 

 

 

19 gäddor fick se sig krokade denna kväll och 18 av dessa tog på snabbt invevad jerkbait. Störst tog Sebastian på egengjord jerk i rötad björk.

 

 

En arg och välmatad fisk…

 

…på 103 cm.

 

Själv tog jag flest men bara smått, snipkung som jag är. Det var en riktigt trevlig kväll som naturligtvis gav mersmak.

Kort därefter for jag ut till skärgården igen, till Nolsterbystrand närmare bestämt. Barndomskamraten Johan har flyttat till Uppland igen och bestämt sig för (blivit övertalad av undertecknad) att börja fiska gädda. Sagt och gjort. Johan köpte på sig nödvändig utrustning och kanske framförallt; en sprillans Linder Arkip 460 med frontmonterad MinnKota.

 

 

Då både Johan och jag är nybörjare i Nolsterbytrakten fick vi lägga en hel del tid på att leta intressanta ställen. Sund, kanter och grynnor besöktes med sikte inställt på att hitta fina gräsflader i anslutning. Vi tog några sporadiska gäddor här och där innan vi hittade gräsområdet vi letat efter. Där stod fisken tätt och vi drog ett gäng gäddor som högg så explosivt och hårt att leendena satt som fastklistrade i våra ansikten.

 

Johan drillar. Jag glömde kameran hemma denna dag och blev tvungen att fota med min två år gamla Iphone som tydligen fått in både fukt och smuts i kameralinsen…

 

 

 

Vi krokade 10-12 gäddor och kvällens största, en fisk på knappa 5 kg, var fotoskygg och hoppade av min krok vid båtkanten.

 

 

Även denna kväll i skärgården var fantastiskt trevlig. Extra roligt att Johan är tillbaka i grannskapet och dessutom försett sig med gäddintresse och båt. Jag misstänker att det blir många timmar och äventyr i hans Arkip framöver…

Skitfiske på er, så länge!