Söndag morgon, norduppland. Ett lätt duggregn hängde i luften. Ovanför låg en grå himmel så tung att den såg ut att kunna rasa ned närsomhelst. En försiktig krusning svepte över vattenytan. De två gäddfiskarna blickade ut över sjön och fortsatte att packa ned utrustning i den lilla plastekan. Sedan bar det av utåt, bortåt.

Steve ”Esoxgear” McVey satt i fören och såg allmänt glad och peppad ut. Efter flerårig, sporadisk kontakt på sociala medier och mässor fick vi äntligen till ett fiskepass ihop.

 

 

Tanken var att pricka in efterleksfisket på de stora, det som denna sega vår ännu inte bjudit på. Men under gårdagen bjöds det, med besked.

Vi började att drifta i sjöns mitt, Steve med sin nya Curly Lucy på beteslåset och jag med en av de Hippishakes som PiggKing skickade tidigare i veckan. Vi hade direkt några mindre och försiktiga kontakter men det var först efter att vi bytt till jerkbaits som de första, små gäddorna krokades.

 

Den lätta brisen förde oss i snigelfart över sjön och den första driften blev lång. Vi kom in på grundare områden med mer växtlighet och bytte båda till Curly Lucy.

 

 

Detta downsizebete på 20cm är det värt att prata lite närmare om för det är nämligen inte vilken curly som helst. Steve har laborerat med denna i närmare två år innan han blev, i första hand, nöjd med gången men också att fabriken i Kina fick till rätt gummiblandning samt målning.

Normalt brukar curlybeten vagga ganska sakta och förföriskt på kroppen och främst lämpa sig vid sakta fiske i kallt vatten. Men Curly Lucy är ettrig, har små spastiska ryck i kroppen och beter sig snarare som om hon haft en blandning av tail och paddel. Riktigt häftigt bete som visade sig vara riktigt fångstgivande också.

Steve var generös nog att bjuda mig på tre stycken och den på bilden ovan (Blue Pearl) gav utdelning direkt.

 

Vi tog om drifter, fiskade med lite olika beten men kom hela tiden tillbaka till Curly Lucy. Ett gott gäng mindre fiskar var landade efter ett par timmar när Steve plötsligt förkunnade hugg med ett klassikt; -Japp. Fisken bröt yta direkt och spöt stod i tung böj. -Det där är håv, va?, sa jag. -Njaäe, tveksamt, sa Steve men jag turbovevade och greppade håven ändå. Jag kan min sjö och dess gäddor. Det var en håvfisk på ingång. Gäddan stretade på bra, stångades och rusade. Till slut kom hon in mot båten med sin koskalle och allt. Jag gjorde en tafflig håvning då hon dök precis i samma sekund som skopningen men jag lyckades näta henne. Det var en riktigt stor gädda. Skalle, nacke och rygg som en mindre buffel.

 

 

Där hon låg med böjd kropp i håven förstod jag aldrig riktigt hur lång hon var. Steve är optimist och jag är tydligen pessimist för han trodde till en början att vi snackade plussare medan jag tänkte strax under 9 kg. Grovt felaktigt tänkte jag också att den var precis på metern eller strax över, bara. Den var rejält över metern, vilket jag förstod när hon lyftes upp ur håven och det tog som aldrig slut med gädda.

 

Det är den längsta gädda jag sett i denna sjö sedan hösten 2013 då jag började fiska där och nästan direkt tog en fisk på 116 cm. Sedan dess har jag fått x antal fiskar mellan 100-108 cm men inte sett någon längre. Förrän igår. Vilken magisk fisk. Steve blev förstås jätteglad över sin fångst och även att den tog på hans relativt nylanserade bete. Som åskådare, värd och ”guide” blev jag minst lika glad. Att få se en båtgäst dra en sådan fisk, på ett område där jag strax innan sagt att det brukar kunna stå stora, är grymt roligt.

 

Efter fotosession, fistbumps, kramar och skratt fiskade vi oss vidare in i dagen. Vid lunchtid hade vi kanske tjugo avkrokade gäddor och mängder av pet och bommade fiskar. Det var många snipor men även en hel del fisk runt två kilo.

 

 

 

Jag fick ett märkligt hugg efter lunchen, följt av galen tyngd och rusning i sidled. -Nu jävlar, skrek jag upphetsat och adrenalinet sparkade omedelbart igång pulsen. Steve greppade håven och efter en liten stund bröt fisken ytan, tio meter från båten. Det hela såg konstigt ut med en stjärtfena först och jag utbrast; -Fan, den är felkrokad. Visst var det så, men även fel art.

 

Drifterna avlöste varandra och fisket blev trögare fram på eftermiddagen. Vi hade planerat att avrunda vid 17-tiden och med en halvtimme kvar fiskade vi en bit utanför dagens sista vassträcka. Jag hade vid det här laget satt på en Hippishake igen och lade ett långt kast. Jag hann bara ta ett halvt vevtag innan det högg så vansinnigt hårt att jag nästan tappade både balans och spö. Mothugget blev taffligt och sedan började en ganska hård press för att snabbt få in fisken. Steve stod redo med håven och när fisken närmade sig båten blev det några mindre rusningar. Gäddan kom upp till ytan, pressades in mot håvkanten och precis innan skopning gjorde hon ett kraftigt huvudskak och tog sig loss! Steve trycker ned håven i vattnet i ett desperat försök att fånga gäddan. Paff och med en tom känsla står jag bara och tittar ned i vattnet. Det där kanske var min efterlängtade metersfisk, första för denna spinnsäsong som precis tappades. Satan! Steve lyfter håven… och där ligger hon. Med några slags ninjareflexer hade han förstått åt vilket håll hon var på väg att fly och lyckats skopa upp gäddan. Respekt!

 

Två kast senare, på nästan samma fläck, högg det friskt på min Hippishake igen.

 

Vi tog några till mindre under denna nya huggperiod och vi närmade oss båtrekordet som jag och Aleksander slog tidigare i våras. Rekordet gällande antal gäddor under ett pass med två pers i båten. Vi tog 35 gäddor den gången och nu låg jag och Steve på 30. Plötsligt fick han ett till bättre hugg, denna gång på hans klassiska paddelbete Lucy.

 

Klockan tickade och i redig tävlingsanda gjorde vi vårt yttersta för att slå antalet 35, dock med förbehållningen att inte byta till rena snipbeten. Men vi lyckades inte med denna bedrift utan stannade på 34 stycken, 16 till gästen och 18 till värden. Men vad gjorde väl det? Detta får nog ändå räknas som mitt kanske bästa fiskepass någonsin. Stort antal, två fiskar över fem kilo, ytterligare två över sex kilo och slutligen en magnifik gädda över nio kilo. Där den sistnämnda är den längsta fisken jag sett på hemmavattnet på snart fyra år. Magiskt! Och då har jag ändå inte nämnt hur trevligt det var att lära känna Steve. Denna genomgoa gäddfiskare, trebarnsfar och heltidsbetesbyggare.

Det var en fantastisk dag på sjön som blir måttstocken att jämföra kommande bra pass med. Stort tack Steve för ett ytterst trevligt pass och för de fina Curly Lucys som du bjöd på. Det gör vi om, tycker jag!

Skitfiske på er, så länge!