Bästa fiskepasset med Esox Gear

 

Söndag morgon, norduppland. Ett lätt duggregn hängde i luften. Ovanför låg en grå himmel så tung att den såg ut att kunna rasa ned närsomhelst. En försiktig krusning svepte över vattenytan. De två gäddfiskarna blickade ut över sjön och fortsatte att packa ned utrustning i den lilla plastekan. Sedan bar det av utåt, bortåt.

Steve ”Esoxgear” McVey satt i fören och såg allmänt glad och peppad ut. Efter flerårig, sporadisk kontakt på sociala medier och mässor fick vi äntligen till ett fiskepass ihop.

 

 

Tanken var att pricka in efterleksfisket på de stora, det som denna sega vår ännu inte bjudit på. Men under gårdagen bjöds det, med besked.

Vi började att drifta i sjöns mitt, Steve med sin nya Curly Lucy på beteslåset och jag med en av de Hippishakes som PiggKing skickade tidigare i veckan. Vi hade direkt några mindre och försiktiga kontakter men det var först efter att vi bytt till jerkbaits som de första, små gäddorna krokades.

 

Troubler Jr, by Esox Gear

Den lätta brisen förde oss i snigelfart över sjön och den första driften blev lång. Vi kom in på grundare områden med mer växtlighet och bytte båda till Curly Lucy.

 

 

Detta downsizebete på 20cm är det värt att prata lite närmare om för det är nämligen inte vilken curly som helst. Steve har laborerat med denna i närmare två år innan han blev, i första hand, nöjd med gången men också att fabriken i Kina fick till rätt gummiblandning samt målning.

Normalt brukar curlybeten vagga ganska sakta och förföriskt på kroppen och främst lämpa sig vid sakta fiske i kallt vatten. Men Curly Lucy är ettrig, har små spastiska ryck i kroppen och beter sig snarare som om hon haft en blandning av tail och paddel. Riktigt häftigt bete som visade sig vara riktigt fångstgivande också.

Steve var generös nog att bjuda mig på tre stycken och den på bilden ovan (Blue Pearl) gav utdelning direkt.

 

Såväl snipor…

…som lite bättre fiskar (denna på 5+) högg med ursinne.

Vi tog om drifter, fiskade med lite olika beten men kom hela tiden tillbaka till Curly Lucy. Ett gott gäng mindre fiskar var landade efter ett par timmar när Steve plötsligt förkunnade hugg med ett klassikt; -Japp. Fisken bröt yta direkt och spöt stod i tung böj. -Det där är håv, va?, sa jag. -Njaäe, tveksamt, sa Steve men jag turbovevade och greppade håven ändå. Jag kan min sjö och dess gäddor. Det var en håvfisk på ingång. Gäddan stretade på bra, stångades och rusade. Till slut kom hon in mot båten med sin koskalle och allt. Jag gjorde en tafflig håvning då hon dök precis i samma sekund som skopningen men jag lyckades näta henne. Det var en riktigt stor gädda. Skalle, nacke och rygg som en mindre buffel.

 

Curly Lucy, Classic Perch

 

Där hon låg med böjd kropp i håven förstod jag aldrig riktigt hur lång hon var. Steve är optimist och jag är tydligen pessimist för han trodde till en början att vi snackade plussare medan jag tänkte strax under 9 kg. Grovt felaktigt tänkte jag också att den var precis på metern eller strax över, bara. Den var rejält över metern, vilket jag förstod när hon lyftes upp ur håven och det tog som aldrig slut med gädda.

 

9,1 kilo…

…och 113 cm lång.

Det är den längsta gädda jag sett i denna sjö sedan hösten 2013 då jag började fiska där och nästan direkt tog en fisk på 116 cm. Sedan dess har jag fått x antal fiskar mellan 100-108 cm men inte sett någon längre. Förrän igår. Vilken magisk fisk. Steve blev förstås jätteglad över sin fångst och även att den tog på hans relativt nylanserade bete. Som åskådare, värd och ”guide” blev jag minst lika glad. Att få se en båtgäst dra en sådan fisk, på ett område där jag strax innan sagt att det brukar kunna stå stora, är grymt roligt.

 

Återgång till sitt rätta element.

Efter fotosession, fistbumps, kramar och skratt fiskade vi oss vidare in i dagen. Vid lunchtid hade vi kanske tjugo avkrokade gäddor och mängder av pet och bommade fiskar. Det var många snipor men även en hel del fisk runt två kilo.

 

 

Classic Perch igen.

 

Jag fick ett märkligt hugg efter lunchen, följt av galen tyngd och rusning i sidled. -Nu jävlar, skrek jag upphetsat och adrenalinet sparkade omedelbart igång pulsen. Steve greppade håven och efter en liten stund bröt fisken ytan, tio meter från båten. Det hela såg konstigt ut med en stjärtfena först och jag utbrast; -Fan, den är felkrokad. Visst var det så, men även fel art.

 

Stadig, ryggkrokad brax, full med lekvårtor, som lurade mig rejält. Besvikelsen i samma sekund som man förstår; inte att leka med…

Drifterna avlöste varandra och fisket blev trögare fram på eftermiddagen. Vi hade planerat att avrunda vid 17-tiden och med en halvtimme kvar fiskade vi en bit utanför dagens sista vassträcka. Jag hade vid det här laget satt på en Hippishake igen och lade ett långt kast. Jag hann bara ta ett halvt vevtag innan det högg så vansinnigt hårt att jag nästan tappade både balans och spö. Mothugget blev taffligt och sedan började en ganska hård press för att snabbt få in fisken. Steve stod redo med håven och när fisken närmade sig båten blev det några mindre rusningar. Gäddan kom upp till ytan, pressades in mot håvkanten och precis innan skopning gjorde hon ett kraftigt huvudskak och tog sig loss! Steve trycker ned håven i vattnet i ett desperat försök att fånga gäddan. Paff och med en tom känsla står jag bara och tittar ned i vattnet. Det där kanske var min efterlängtade metersfisk, första för denna spinnsäsong som precis tappades. Satan! Steve lyfter håven… och där ligger hon. Med några slags ninjareflexer hade han förstått åt vilket håll hon var på väg att fly och lyckats skopa upp gäddan. Respekt!

 

96 cm…

…och 6,8 kilo. Det var ingen metersfisk och huruvida denna gädda ens räknas eller inte bryr vi oss inte om. Den var fin och jag var glad, det räcker så.

Två kast senare, på nästan samma fläck, högg det friskt på min Hippishake igen.

 

Ytterligare en 90+…

..denna på 5,5 kilo.

Vi tog några till mindre under denna nya huggperiod och vi närmade oss båtrekordet som jag och Aleksander slog tidigare i våras. Rekordet gällande antal gäddor under ett pass med två pers i båten. Vi tog 35 gäddor den gången och nu låg jag och Steve på 30. Plötsligt fick han ett till bättre hugg, denna gång på hans klassiska paddelbete Lucy.

 

95 cm och 6,5 kilo.

Klockan tickade och i redig tävlingsanda gjorde vi vårt yttersta för att slå antalet 35, dock med förbehållningen att inte byta till rena snipbeten. Men vi lyckades inte med denna bedrift utan stannade på 34 stycken, 16 till gästen och 18 till värden. Men vad gjorde väl det? Detta får nog ändå räknas som mitt kanske bästa fiskepass någonsin. Stort antal, två fiskar över fem kilo, ytterligare två över sex kilo och slutligen en magnifik gädda över nio kilo. Där den sistnämnda är den längsta fisken jag sett på hemmavattnet på snart fyra år. Magiskt! Och då har jag ändå inte nämnt hur trevligt det var att lära känna Steve. Denna genomgoa gäddfiskare, trebarnsfar och heltidsbetesbyggare.

Det var en fantastisk dag på sjön som blir måttstocken att jämföra kommande bra pass med. Stort tack Steve för ett ytterst trevligt pass och för de fina Curly Lucys som du bjöd på. Det gör vi om, tycker jag!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

E-j

 

Ibland känner jag mig riktigt gammal. Ett av dessa tillfällen är när jag stör mig på vissa engelska uttryck och förkortningar, inbakade i det vardagliga svenska språket. Som t.ex Aw, förkortningen för after work. Ett fånigt uttryck som det är ännu fånigare att irritera sig på. Fånigast är dock att irritera sig på ett uttryck det visar sig att man själv använder. Under mitt senaste inlägg på Insta står det: ”Aw på sjön idag.” Men alla förstod ju det. Hade jag istället skrivit med den svenska, motsvarande förkortningen; ”Ej på sjön idag”, skulle det kanske råda viss förvirring. Bild på gädda men inte på sjön? Vad fan menar han? Och vad menar han nu, med att skriva om engelska förkortningar? Jag har inget svar, annat än att jag ju faktiskt var ut på ett efter-jobbet-pass igår och tänkte berätta att det gick ganska bra.

Vid 15-tiden styrde båten ut från bryggan. Nordostan blåste kallt och det var nog inte mer än åtta grader i luften. Under natten hade sjön bäddats in i -7, en smått galen temperatur för att vara Uppland den 11:e maj. Underställ var på och mössa plus vantar likaså. På beteslåset hamnade en ny Hippishake som legat i lådan under onsdagen. Bäste Fredrik ”Pigg King” Johansson, själva upphovsmannen, vet hur mycket jag älskar detta gummibete. Tyvärr har han slutat att gjuta denna modell men hittade tydligen en låda från förr med ett gäng. Snäll som han är så skickade han upp dem till mig.

 

 

Stort tack Fredrik för dessa grymma beten! De kommer att få slita hårt, ett annat pass. För denna torsdag ville gäddorna, för första gången denna vår, inte alls ha paddel. Det nafsades bara och följdes efter till båtkanten. Inga rejäla hugg. Inte heller en större, hemgjord tail dög. Då åkte ett sådant där måste-ha-i-lådan-men-som-man-nästan-aldrig-fiskar-med-bete på. En Buster Jerk i +Magazinefishecos egna specialfärg, målad av Mangeboy. Ryckig vevjerk och det small direkt.

 

Kort fisk som inte kan ha varit många cm över 80 men som vägdes av nyfikenhet då hon var så himla tjock. 5,3 kilo.

 

Drygt sex veckor sedan isen gick och det finns fortfarande olekta gäddor!? Det måste vara något nytt slags rekord. Jag har då inte varit med om det tidigare i detta grunda vatten. Nog för att jag visste att den senaste tidens kyla fick allt att avstanna men jag trodde ändå att leken skulle vara överstökad vid det här laget. Men jag hade fel.

Jag krokade några snabba, mindre fiskar innan det plötsligt small ordentligt på Bustern igen. Fisken bröt ytan på håll och såg rejäl ut. Tyngden och spöböjen vittnade om samma sak när fisken spjärnade emot ordentligt. När gäddan närmade sig båten bjöd hon på flera rusningar och jag var övertygad om det var en fin metersgädda på ingång. Men väl i håven visade hon sig vara mindre än vad hon gett sken av.

 

En till romstinn dam…

 

…denna på knappa 95cm och strax över 6 kilo.

 

Jag fiskade mig vidare in i eftermiddagen med känslan att snart smäller något riktigt stort på. Men så blev det aldrig. En handfull mindre fiskar till fick se sig avkrokade innan det blev dags för hemgång.

Alla metersfiskar jag vet finns i sjön har fortfarande inte visat sig i år. Märklig vår, men nu kanske det äntligen är på gång? Kanske redan på söndag? Jag hoppas, för då kommer fiskebesök från Stockholm. Helgen var inplanerad med Micke ”Caesarlures” som dessvärre fick förhinder. Då blev det istället läge att bjuda in en annan betesbyggarlirare. En som jag pratade med på mässan och som gärna ville komma upp till norduppland och hälsa på. Det ska bli riktigt roligt och nu får tiden gärna gå fortare…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Snipköret

Jag får inte riktigt till det. Det lynniga vårvädret har ställt till det i ”mina” grunda sjöar och gäddorna verkar helt förbryllade. Eller det är snarare jag som är förbryllad. Leken stannade av när kylan kom tillbaka i mitten av april och sedan dess har fisket varit en svår nöt att knäcka. Åtminstone på större fisk. Snipornas huggvillighet har det inte varit något fel på och snittantalet landade gäddor per pass har varit väl godkänt. Ett gäddhugg är förvisso ett gäddhugg och alla fiskar är roliga men man ledsnar faktiskt efter en tre till fyra pass i rad med bara massa smått som krokats av. Gårdagen var inget större undantag.

 

 

Aleksander och jag körde ett pass i en bitande kylig nordan. Den 7:e maj ska man inte behöva frysa om fingrarna när man fiskar, kan man tycka, men så blev det. Mörka moln täckte solen och gäddkänslan var riktigt god. Vid första driften hade vi kontakter och följen direkt och snart nog var första fisken krokad.

 

Pigg 4-kilos.

 

Bra start, tänkte vi med en känsla att de större borde ha lekt klart och var efterlekshungriga. Vi drev vidare och Aleksander plockade ett par snipor innan en bättre fisk klev på. En ganska kort men stadig fisk på ca 5 kg som dock inte ville hamna på bild utan avkrokade sig själv vid båtkanten. Efter denna ganska lovande inledning handlade dock resterande del av passet om snipor och åter snipor. Vi sökte av de flesta ”storfiskhålorna,” provade större beten och gjorde det mesta man kan tänka sig för att lokalisera större fisk. Men utan resultat.

 

Strandhugg för lunch…

 

…med tacos, dagen till ära.

 

Funderingar över ”efter-lunch-taktik”?

 

Stärkta av maten fortsatte vi våra försök att lokalisera större, huggvillig fisk. Resultatet blev detsamma som under förmiddagen. Under passet krokades sammanlagt 15 fiskar varav 13 var riktigt små. De större gäddorna verkar leka fortfarande men de flesta borde vara färdiga vid det här laget. Borde, säger jag utan att veta. Den här våren är märklig och riktigt grunda sjöar är luriga när snabba växlingar i vädret påverkar vattentemperaturen över en natt. Pusslet ligger ofärdigt framför mig och flera bitar verkar ännu saknas. Men jag gör som jag brukar; söker febrilt vidare och hoppas att belöningen kommer. Så som den ofta gör.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

King of Mälaren, våren 2017

Jag tillhör egentligen inte den skara gäddfiskare som gillar att tävla. Men sedan hösten 2013 har jag, trots detta, sett till att inte missa en specifik tillställning; King of Mälaren. Ni som känner till tävlingen vet att den har en vår- men också en höstupplaga. I höstas bestämde jag och Jan O på FishEco oss för att ställa upp. Vi behövde en tredje medlem och beslöt oss för att ge ungdomen en chans. Alla som ville vara med och som var max 16 år gamla fick skicka in en ansökan. Efter att ha gått igenom en nätt hög med ansökningar valde vi slutligen ut en ung tjej vid namn Mia Bagger som vår tredje medlem. En plan arbetades fram och allt var redo inför tävling. Sedan kom vintern och isen. Höstens upplaga ställdes in och alla team som var anmälda och hade betalat flyttades vidare till vårtävlingen istället. I lördags var det dags för den, äntligen.

Vid 07:30 svängde jag in med bilen i Sigtunas hamnområde. Båtarna började redan att fylla de tomma bryggplatserna. Det skulle komma att bli ca 140 stycken, så småningom. Män i flytoverall och fina goretexställ rörde sig fram och tillbaka mellan båtar och bryggor. Det vankades gäddfiske och en taggad förväntan låg tryckt över hamnområdet. Bland alla killar och gubbar dök det plötsligt upp en ung tjej; Mia. Ungefär samtidigt styrde FishEcobåten in runt piren och även Jan O var på plats. Vi packade in oss i båten, anmälde att Team FishEco/Fiskesyndrom var på plats samt hämtade ut mätdekalen.

 

 

Sedan blev det kaffe och väntan på kaptensmötet.

 

Strax dags för möte.

 

Vid halv nio sprakade megafonen igång och den evige arrangören Jens Ekhamn tog ton. Tävlingsregler, tider, fredade platser och annan information gicks igenom. Nytt för året var dels förlängd tävlingstid (sluttid 17:00 istället för 15:00, vilket var välkommet) samt att fångad fisk skulle registreras via sms under dagens gång. Det sistnämnda för att förenkla sammanställningen av resultat inför prisutdelningen. Oskar Knudsen, som alltid brukar assistera med detta, har haft ett tufft jobb framför sig när det tidigare ramlat in 100 lappar med teamnamn och antal cm gädda att på kort tid sammanställa. Jag gissar att detta nya system gjorde jobbet betydligt enklare. All fisk skulle fortfarande fotas mot mätdekal förstås, som bevis.

Efter mötets slut rörde sig närmare 400 gäddfiskare i snabb takt till sina respektive fiskefarkoster. Tio minuter senare låg alla ute på Sigtunafjärden i väntan på start.

 

 

 

09:00 drogs det på och det blev som vanligt hela havet stormar då svallvågorna slog från alla håll. Många båtar åkte norrut men som vanligt var det flest som drog söderut. Vi tillhörde den sistnämnda skaran. Jan O har ju sina hemmavatten åt det hållet och det var hans vikar och hak som gällde för dagen. Efter en god stunds transport kom vi fram till en trevlig vik med ett stort tillhörande gräsflak. Här blev vi kvar hela dagen då gäddorna uppenbarligen var på plats.

En mycket kraftig nordan blåste på för fullt och solen gjorde oss sällskap. Vi fiskade med lite olika typer av beten men naturligt dova färger med lite glitter var gemensamt. Först med att kroka en gädda var Jan O.

 

83cm olekt tjockis.

 

Inte lång stund därefter krokade han ytterligare en 83:a.

 

 

Vi drev vidare på flaket och såg att även de andra två båtarna i viken håvade lite då och då. Vi hade lite försiktiga pet och jag bommade en hyfsad fisk och Mia gjorde detsamma.

 

Mia under förflyttning. Kanske kollade hon liveuppdateringen på fångster som man kunde följa på kingofmälaren.se

 

Vi nötte vidare under dagen och hade vid det här laget krokat fem gäddor där samtliga var godkända (över 70cm). 83, 83, 71, 71 och 80cm. Vi försökte febrilt att bättra på dessa centimeter men lyckades aldrig. Då vinden hade ökat på och vi hade en tuff färd i motvind tillbaka gav vi oss av mot Sigtuna i god tid. Sista tid för att rapportera in fisk var 17:00 men man fick en halvtimme extra på sig att komma in i hamn. 17:15 gled vi in bland bryggorna för att äntligen få fast mark under fötterna, lämna in mätdekal samt köpa lite varmkorv.

Prisutdelningen satte snart nog igång då det gick fort att sammanställa med det nya sms-systemet. Flera lag fiskade riktigt bra men ett stack ut ur mängden. Det var Team Flanell som skrev in sig i King of Mälarens historia som första lag att fiska över 500cm på de fem längsta fiskarna. 502cm, för att vara exakt. De knep också första pris för längsta fisk, en imponerande dam på 114cm och hela 12,2 kg. Team Flanell hade dessutom två fiskar till bland de tio längsta under dagen. Respekt, och stort grattis!

 

 

Hur stod sig då Team Fisheco/Fiskesyndroms 388cm? Jo, vi kom på en 21:a plats av 140 startande team. Inget superresultat men samtidigt klart godkänt, åtminstone med tanke på hur många duktiga fiskare som hamnade längre ned i listan. Jag vill passa på att tacka Mia och Jan O. Det var en riktigt trevlig dag på Mälaren. Tack också till Jens och Oskar med flera som arrangerat denna alltid så trevliga tillställning. Vi ses till hösten igen!

Skitfiske på er, så länge!