Med en djup suck satte jag mig nu vid datorn. Ta tjuren vid hornen! Tanken har cirklat ett tag och först nu gjorde jag som mitt undermedvetna beordrat. Jag har inte direkt känt mig inspirerad och manad att skriva denna fiskerapport av skäl ni snart nog förstår.

Dag 1

Freddan anlände i måndags, strax innan 09.00 efter en bilresa på dryga 4 timmar. Jag packade snabbt in honom och hans grejor i min bil och drog till sjön.

Där möttes vi av is i båtviken (efter nattens kallras), fullkomligt spegelblank sjö (med max en meter djupt och relativt klart vatten) och strålande sol. Hoppsan! Svåraste tänkbara utgångsläge men det är sådant som händer när man bokar in ett datum långt i förväg.

Is! Notera också stenen till vänster. På våren är den helt under vatten. I en sjö med medeldjup på 1,4 meter…

Vi började köra på samma ställe där jag krokade brax samt fick två finare fiskar i söndags. Sedan fortsatte vi där. Och fortsatte lite till. Åt lunch. Provade andra ställen. Provade betestyper. Hastigheter. Rörelsemönster och färger. Vi fick fem hugg på sex timmars fiske. Varav en landades. En snipa som inte ens lyckades bryta kilosgränsen. Det var dag ett.

Freddan i motljus med välförtjänt folköl i näven.

Dag 2

Inställd! Ovädret kom, som ni känner till. Freddan och jag är funtade lite olika när det kommer till gäddfiske. Han är helt enkelt inte riktigt lika syndromig som mig och tyckte inte det var värt att kasta sig ut i det snöblandade spöregnet vi hade i norra uppland. Med det sanslöst dåliga fiskepasset från måndagen i ryggen ryckte jag uppgivet på axlarna och kände att det kvittade. Dessutom hade ju Freddan 45 mil hem igen och med sommardäck på bilen och varning för snö med tillhörande trafikproblem kände han sig också manad att komma iväg i god tid. Vi tittade på film istället och drack kaffe…

När Freddan åkte vid 11-tiden föll en tomhet över mig och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta över vårt planerade två-dagarsfiske. En kort stund funderade jag på om jag ändå skulle kasta mig ut ett par timmar. Barnen var inte hemma och jag hade ju trots allt tagit ledigt från jobbet för att fiska. Någon slags självbevarelsedrift sa åt mig att låta bli. -Det är inte värt det, sades det. -Åker du ut idag igen på din aströga pruttsjö, blir dyngsur och iskall och bommar helt eller tar ett par snipor i vanlig ”hösten-2016-anda” så kan det psykologiska sammanbrottet bli för stort för att återhämta sig ifrån, sa rösten. En annan del sa; -men det kan ju vara i dagens höstrusk som de stora faktiskt hugger? -Möjligt, men det är ändå inte värt det, sade självbevarelsedriften igen och så fick det bli. Jag gick ut med hundarna istället. Och styckade en älgtjur åt grannen. Så var det med den saken.

Skitfiske på er, så länge!

P.s

På söndag ska det dock tas revansch, hoppas jag. Aleksander och jag planerar ett sista pass innan nästa veckas kyla kommer. Då kommer nämligen isen att lägga sig. Om den nu inte redan har gjort det på söndag, vill säga.