Fiske med Freddan – dagen innan

Imorgon kommer äntligen Freddan på besök från Misterhult. Vi har tagit ledigt från respektive jobb för två dagars gäddfiske på mitt hemmavatten. Och det var i rättan tid – på onsdag ser det ut att bli snö och till helgen otäcka minusgrader. Med 5-6 grader i det grunda vattnet fryser det fort när temperaturen sjunker under nollan. Men det kan förstås vända igen, vilket jag hoppas på. Förra året fiskade jag ju trots allt från båt på juldagen…

Idag var jag ut på ett kortare rek-pass innan Freddans ankomst. För att få en känsla av var fisken står men också för att bygga upp ett sargat höstsjälvförtroende. Ni som orkat läsa mina inlägg under oktober vet mycket väl att jag haft det vansinnigt trögt. Det var dags att ändra på det nu, tyckte jag.

En god nordlig vind huserade över sjön och den ihärdiga solen hade hunnit värma upp vattnet när jag åkte ut strax innan 13.00. Det var guld och glitter som fick inleda på beteslåsen. Jag körde syndromtail och större hemgjord tail (utan namn) men lyckades bara locka några tailstjälande snipor.

 

img_7206

En guldglittrig knorr och en baggepaddel fattigare…

 

Istället slängde jag på en Mcrubber i grön/guld och den fick anledning att stanna kvar på beteslåset. Efter mindre än tio kast högg det på ordentligt. Efter några kraftiga huvudskakningar kunde fisken snabbt drillas in och säkras i håven.

 

img_7165

En ganska stadig skalle på en ganska lång men väldigt tanig kropp. 101,5 cm och uppskattad till strax över 6 kilo.

 

Trots att fisken drillades mycket snabbt, var ytligt krokad i vänster mungipa utan blodutgjutelse samt att den vistades mycket kort tid ovanför vatten var den ändå kraftigt medtagen och fick hållas stilla mot vågorna länge innan den till slut återfick sina krafter.

 

img_7198

 

Jag drog upp ankaret och fortsatte driften och det dröjde inte många kast förrän det small på igen.

 

img_7202

En pigg och välmatad fisk på ca 94-95 cm och runt 5 kilo. Trevligt!

 

Mcrubbern fick förstås fortsatt förtroende men den korta huggperioden verkade över för ett tag. Jag tog om ett par drifter men plötsligt hade fiskarna blivit tjuriga och ville bara knuffa eller nafsa lätt på betet. Det blev en snipa så småningom och strax därefter ett riktigt jädra karatehugg som dessvärre bommades. Jag kastade i ankaret med planen att nöta av det området ordentligt. Några kast senare blev det bara tungt helt plötsligt. Konstiga men kraftiga ryck i linan följde och en märklig drillning inleddes. En kort stund trodde jag att det var en stadig gädda på andra änden min insåg snart att något inte stämde.

 

img_7204

En felkrokad brax – lurigt och samtidigt strålande tecken på att man fiskar höstgädda på rätt ställe.

 

Jag uppsizeade direkt och tänkte att nu jädrar ska det tas en stor braxätare. Jag lade en god stund på detta område men utan resultat. Mattiden verkade vara över för denna dag och lika bra var kanske det. Freddan ska ju dra dem imorgon istället, är tanken.

 

img_7207

 

Solen sjönk nästan överrumplande snabbt på eftermiddagen, så här första dagen med vintertid när kroppens egna klocka inte hunnit ställa om ännu. Jag styrde hemåt över dunkla vatten med en god känsla i kroppen. Två dagars fiske. Med Freddan. Och större gäddor verkar äntligen visa sig. God känsla, helt klart.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Om självförtroende och dum envishet

Alla gäddfiskare (alla sportfiskare överhuvudtaget) har tröga och svåra dagar. Betesfiskar och gäddor i de flesta vatten beter sig olika från såväl dag till dag som från år till år ibland. Frustrerade men ändå glada nöter vi frenetiskt vidare trots bompass i spöregn eller snöstormar. Och vi gör det för de där passen då allting stämmer. De där dagarna som plötsligt dyker upp då alla parametrar korsas och flätas samman i symbios. De där turerna då gäddfisket är galet, huggen explosiva och de stora kommer upp.

Man kan stå ut med trögt fiske ganska länge när man vet att glansdagarna kommer. ”Den som väntar på något gott”… och så vidare. Men det finns en gräns. En nivå av ska-det-behöva-vara-så-här-det-är-ju-faktiskt-inte-rimligt som inte gärna överskrids. Då uppstår nämligen ett obekvämt tvivel, ett punkterat självförtroende, som ställer frågan; är jag verkligen så här dålig?

Jag väljer att svara nej på den frågan och streta vidare uppför min branta uppförsbacke. Hemmavattnet har jag ju valt själv och visste på sätt och vis vad jag gav mig in i. Hela sjön är jättegrund. Den släta dybottnen ser exakt likadan ut överallt. Inga djuphålar, inga stenar. På sommaren är den totalt igenväxt och i skrivande stund begränsar denna vissna växtlighet fortfarande fisket på stora områden. Det går inte att ta minsta hjälp av ekolod för att hitta betesfisk eller därom utröna något mönster i deras beteende. Tidig höst syns stimmen ofta men från mitten av oktober fram till isläggning är de som bortblåsta. Det blir ett frenetiskt och tidskrävande sökande. För att toppa det hela beter sig både betesfisk och gäddor olika från år till år. Hösten 2014 hittade jag de stora fiskarna i små vassfickor på extremt grunt vatten. Förra året stod de mitt ute i sjön vid samma tid och vattentemperatur. I år hittar jag dem inte alls och har (än så länge) ingen aning.

Men byt sjö då för fan, kanske ni tänker? En tanke som trängt sig in i mitt huvud okänt antal gånger. Men med en blandning av dum envishet och tidsbrist stannar jag kvar. Det handlar om antal effektiva fisketimmar per vecka. Åka långt och fiska mindre? Eller åka kort och fiska mer och oftare? Jag kanske ska tillägga också att båten i ”min” sjö är högst stationär och att trailerbart ekipage saknas. Jag fiskar förstås i andra vatten också. Men överlag nöter jag vidare i samma sjö trots att jag för tillfället står och stampar utan någon som helst fiskemässig utveckling i sikte.

Efter en hel september och snart hel oktober utan någon som helst framgång börjar dock både självförtroendet och tålamodet att svikta rejält. När jag dessutom insåg att mitt senaste lyckade pass var i början av maj sviktade det inte längre bara. Det rasade. Därav detta blogginlägg. Föranlett av ett pass i söndags i konstant regn med utdelningen; två snipor på 4,5 timme.

Rådvill och mer än tillåtligt bitter är jag nu en stukad sportfiskare som med stort nöje ska kasta mig ut på samma sjö nästa helg igen. Vad annat kan man göra? Strunta i att fiska och sitta hemma och tycka synd om sig själv? Skulle inte tro det. Plötsligt vänder det!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ett lugn i vardagsbruset

I söndags var jag ju ut med Micke ”CaesarLures”. Vi fick inte alls till det och dessutom brände jag två riktigt fina fiskar. Igår eftermiddag drog jag ut på en kort eftermiddagssväng, rejält revanschsugen men ändå helt utan förväntningar.

Jag hamnade givetvis på samma ställen där jag tappade de större i helgen med tanken att de i sitt stationära höstbeteende står kvar på samma fläckar. Det kan de mycket väl ha gjort men om så var fallet var de inte ett dugg intresserade av vad jag hade att erbjuda. Det var gummi som gällde; CL-18, Hippishake, Mcrubber och Burt 23B, närmare bestämt.

 

img_7024

Mycket färg i höstmörkret

 

Det var lika eftermiddagströgt som det varit under de tre senaste efter-jobbet-turerna. Gäddorna äter främst på förmiddagen nu vilket blev ganska tydligt i söndags. Men några små och arga rackare lyckades jag lura denna mulna torsdag.

 

img_7019

 

img_7021

 

Det blev också en tredje snipa på Mcrubber innan klockan sa hemgång. Vilken vardagslyx! Att kunna kasta sig ut ett par timmar efter jobbet är en ren fröjd. Trots att hemmavattnen har visat sina allra tjurigaste sidor mot mig denna höst är jag ändå tacksam. Att de finns där, nära till hands och låter mig försvinna ut en stund. Låter mig lämna ansvar och måsten vid bryggan, om än så för en liten stund. Låter mig stänga av alla ljud i ett stressat vardagsbrus. Båtmotorn. Vågors skvalp mot skrovet. Vinden som tränger sig runt och förbi höstlöven. Knölsvanars vingslag, med flytt i sinne. En gäddas plaskande jakt i vasskanten. De ljuden får vara kvar. De vill jag inte vara utan.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

CaesarLures, Bratwurst och stora hugg

Igår kom Mikael ”CaesarLures” Hedsén på besök för en heldag hos mig. Vi har försökt sy ihop ett pass länge men lyckades först nu.

Vid åtta-snåret drog vi ut på en riktigt kall sjö. Vattenståndet är rekordlågt med ett medeldjup på knappa metern. Det innebär också att det har blivit nedkylt rejält snabbt under denna ruggiga oktober. Påpälsade som om det vore full vinter drog vi ut bland växtligheten som galet nog ännu är kvar.

Drifterna avlöste varandra men det hela började oerhört segt. Efter en dryg timme hade vi inte haft en enda kontakt och redan där och då började jag känna att något var på tok. Vi nötte glatt vidare och efter att ha satt på en gammal trotjänare på beteslåset; en blå/vit Hippishake, högg det plötsligt resolut.

 

img_6999

 

Vi fortsatte samma drift och kanske en kvart senare fick jag ett riktigt tungt hugg. Mothugget satt och rejäla huvudskakningar svarade. ”Bättre fisk …tror jag”, sa jag och Micke greppade håven. Redan på lång lina gjorde den en tung rusning och när den närmade sig båten såg jag ett bastant huvud med tillhörande nacke. Det var en riktigt fin fisk över metern som säkerligen låg i 7-8 kilosklassen och som dessvärre var riktigt dåligt krokad. Fisken rusade under båten trots mina lönlösa försök att avstyra det och plötsligt hände det som man bara avskyr; linan slaknade och fisken drog. Satan! Surt som sjutton då mitt gäddfiske gått oerhört trögt under mycket lång tid nu. Detta var den största gädda jag haft på kroken sen i maj!

Något nedstämd körde jag vidare och Micke, som den fina kille han är, gjorde sitt bästa för att höja stämningen och få tillbaka mig på banan. Han höll precis på att lyckas när det hände igen. Jag kastade in Hippishaken i en lucka bland växterna och nästan omedelbart var en fisk upp och svängde runt betet. ”Ja, ta den då”, sa jag och vevade några tag och gjorde ett vevstopp. Smack! Ett stenhårt hugg och redig tyngd därefter. ”Stor fisk! En till stor fisk”, tjoade jag samtidigt som fisken drog in i växter, ruskade lite på sig innan även den klev av kroken. Igen? Tappade jag precis en till riktigt fin gädda? Svaret var mycket svårt att smälta samtidigt som det sjönk in; ja! Det är fan inte sant, tänkte jag och kände mig allmänt tom. En fin fisk är surt men hanterbart. Två inom loppet av tio minuter är närmast outhärdligt. Men det var en sådan dag bara, skulle det visa sig.

Vi fiskade i ca 7,5 timme och fick tre gäddor. Tre!!! Utöver de stora tappade fiskarna hade vi också ett tiotal försiktiga nafs och paddelavbitningar. På en hel dag. Galet!

 

img_6998

En tjockis på Mickes egna CL-18 i färgen TPF´s årgångsvinet. Mickes gädda hamnade aldrig på bild då jag var för sen att hala fram mobilen.

 

Gårdagens pass går nog till historien som ett av de trögaste jag upplevt på hemmavattnet. Åtminstone med tanke på de gynnsamma väderförutsättningarna samt att det faktiskt är mitten av oktober, vilket ju i största allmänhet betyder gädda.

Nu kanske ni tycker att jag är gnällig och bitter? Att jag sitter hemma vid datorn, skriver detta och tycker synd om mig själv? Ja, kanske lite men låt er inte luras! Trots alla motgångar under gårdagen så väger det positiva lätt över. Det var en oerhört trevlig dag på sjön i gott sällskap. Det är alltid roligt att ha Micke i båten och jag är tacksam att han stod ut med mitt malande och tjatande om de brända fiskarna. På tal om dem; trevligt besked att de är på gång åtminstone. Det gäller bara att kroka dem ordentligt…

Vi får heller inte glömma lunchen, denna ljuspunkt i tillvaron. Att spisa varm mat i båten en kylig dag är guld värt. Det blev hemgjord Bratwurst med surkål och nykokt kaffe med cigarill på det. Mumma för frusna själar.

 

img_6995

Micke käkar tysk husman. Lägg märke till ”finpannan” till höger som kaffet kokades i. ”Fin panna till fina gäster”, som jag brukar säga…

 

Avslutningsvis vill jag tacka Micke för en riktigt trevlig dag och även för den magnifika gå-bort-presenten jag fick redan på morgonen:

 

img_6997

Ett knippe CL-18 och Burt 23B samt en finklibba. Stort tack!

 

Skitfiske på er, så länge!

 

Växtskyddat tailbete

De som, likt mig, fiskar mest i övergödda, grunda slättlandssjöar vet att växtligheten begränsar ens fiske. Sommaren går helt bort då det knappt ens går att komma ut på sjön. Men så kommer början av hösten och gäddsuget har hunnit växa sig enormt trots att växterna inte är borta ännu. Offsetriggat gummi och spinnerbaits får jobba då och det funkar ofta bra när det ska gå lite fortare i det ännu varma vattnet. Men så när oktober kommer och de kalla nätterna snabbt kyler ned grunda sjöar kanske man plötsligt vill fiska tail. Men växterna är fortfarande kvar. Vad göra?

Det mest givna valet är förstås att offsetrigga ett curlygummi av valfritt märke. Men vill man ha en mer ledad gång, som ett klassiskt tailbete med ”lös” svans erbjuder, kommer här ett alternativ. Det är dessutom ett bra sätt att få användning av gäddstympade gummin.

Du behöver:

  • Valfri gummikropp som tappat sin paddel (att föredra en smal kropp som kan tryckas ned ordentligt över kroken vid hugg – jag kör med Pig Shad Jr)
  • 1 viktad offsetkrok med tillhörande shallowskruv i storlek 10/0 (jag kör med owner beast)
  • 1 oviktad offsetkrok med tillhörande shallowskruv i storlek 8/0
  • 1 splitring, storlek 7
  • Valfri tail (jag kör med Knorren från PiggKing)
  • Rostfri ståltråd
  • Tänger

 

img_6914

 

Skruva in och fäst den viktade offsetkroken i gummikroppen. Trä in ståltråden bakifrån tills den träffar kroken och tryck sedan upp tråden i ryggen.

 

img_6915

 

Forma ståltråden som en ganska lös ögla runt krokskaftet och slut den med ett eller två varv (öglan måste kunna vandra fritt längs skaftet för att gummit ska tryckas ned ordentligt vid hugg). Tryck ned krok och ögla i gummit. Gör en stående ögla i bakdelen och slut öglan med ett eller två varv.

 

img_6916

 

Skruva in och fäst den mindre offsetkroken i tailen. Sammanlänka de två med splitringen. Klart!

 

img_6906

 

Lite småpill med själva ståltråden men annars superenkelt. Gången blir riktigt, riktigt bra med ett lätt vaggande vid ren inspinning och fint sidoställ vid små ryck. Vid vevstopp dalar den sakta vaggande. Klockrent! Nu är det bara att dra ut och dänga tailbeten i spenaten!

Skitfiske på er, så länge!

Morgonpass i kallraset

Halv sex ringde klockan imorse och jag hasade mig upp ur sängen. Jag hajade till när termometern visade -1 och drog resignerat på mig långkallingarna. Jaså, det skulle bli ett sådant gäddpass, med kallras, vindstilla och sol. Aj då!

 

img_6890

 

Det var en fantastiskt vacker morgon på sjön. Dimslöjor steg när kall luft mötte varmare vatten. Jag började kasta med offsetriggat gäddgummi bland växterna men mitt bete var det enda som bröt den spegelblanka ytan. Inga tecken på jakt syntes och inte heller någon vidare ytaktivitet på betesfisken. Efter en knapp timme utan ett pet eller följe bytte jag till mindre spö. Solen hade vid det här laget letat sig upp över trädtopparna men en lätt dimma låg ännu kvar över vattnet.

 

img_6899

 

Jag satte på en grön/gul swimfish shad på Texas-riggen och började att fiska av växtkanten. Det blev några mindre abborrar men det var ingen vidare fart på dem heller. Jag rodde bort till området som på senare tid levererat två fiskar över 1,2 kg samt en strax under kilot. Jag tog ett par kast och sedan sög det i bra i mitt Crucial-spö. Yes, ännu en fin abborre, som stångades rejält på andra änden av linan.

 

img_6894

En välmatad kräftätare…

 

img_6893

… på knappa 43 cm …

 

img_6897

… som vägde 1180 gram.

 

Riktigt trevlig fisk som dessvärre blev passets sista. Jag fiskade nämligen i ytterligare 2,5 timmar utan ett enda tecken på liv. Det var mestadels gädda som gällde då men de var tjuriga något så vansinnigt. Jag hade bra fiske en morgon i början av oktober för två år sedan med kallras, sol och stiltje. Då fick jag en gädda på 9,25 kilo och ett par stycken runt 5-6. Men det var då det. Kanske var den turen undantaget som bekräftar regeln?

Skitfiske på er, så länge!