Det är lätt att ”fastna” på sitt eller sina hemmavatten. Man har kanske en stationär båt och så förstås alla heta ställen som levererat fin fisk lite då och då. Det hela känns bekant och bekvämt. Men är det ganska små sjöar vi pratar om, som dessutom är ofiskbara under sommaren, blir det efter ett tag svårt att utveckla sitt fiske utan att testa andra vatten. Personligen har jag förvisso fiskat i både skärgården och Mälaren under sommaren men har spanat efter vatten med lite kortare resväg. Har man så pass begränsad tid till fiske som jag har vill man ju knappast lägga två, av kanske totalt fem, timmar på resan.

Jag har under de senaste åren provat ett par andra sjöar utan vidare resultat. Samtidigt som jag också spanat in ett par stycken andra men inte kommit till skott ännu, förrän igår.

Då tog jag mig till en riktigt liten, grund och intressant pöl i de norduppländska skogarna där det, enligt utsago, tagits ett par fiskar över tio kilo i år.

Det var med en rejäl portion förväntan och upptäckarlusta som jag packade in gummijolle, snurra och övrig utrustning i bilen och drog iväg under gårdagens förmiddag. Väl framme tog det galet lång tid att blåsa upp jolle och packa i. Eller det kändes åtminstone så i all iver…

Mycket prylar blir det…

Det var en nästan löjligt grumlig sjö som mötte mig. Lördagens rejält kraftiga västan hade fått vågorna att rulla ned på dybotten och dragit med sig slam i massor. Det hade inte hunnit sjunka undan så trots att söndagen bjöd på riktigt bra gäddväder satte slammet käppar i hjulet.

Jag tuffade ut på sjön i min lilla och hårt lastade Zodiac. Snart nog upptäckte jag det som sagts mig tidigare; -sjön är riktigt jädra grund.

No shit!

Det var galet. Igår for jag runt på kanske 60 % av sjön. I 80 % av dessa områden som besöktes var det max 30 centimeter djupt. 30 centimeter!!! Det var så pass att jag knappt kunde ro trots flatbottnad jolle. Motorn, som inte går att tippa upp ordentligt, tog i botten och agerade dragg. Det blev en onödigt spännande och jobbig upptäcktsfärd, som dessutom fick igång aptiten ordentligt.

De övriga 20 procenten bestod av en remsa på ett par hundra meter där det var runt en meter djupt. En meter med dyvatten och nästan obefintligt siktdjup…

Jag började att fiska till slut och betesvalet föll på en Mcrubber Firetiger med rasselkammare i paddeln. Sedan provade jag lite andra rasslande gummibeten men det var först när jag kommit till näckrosor och bytt till offset som första hugget kom.

Våldsamt hugg av denna lilla snipa som försökte mörda en Pig Shad Jr.

Jag bommade ett par mindre hugg på offset innan jag gled ut ur näckrosorna och bytte till ett hemsnickrat tallbete i grälla färger (samma som levererade fint för mig i våras). Efter ett par kast fick jag ett redigt hugg som också det bommades, tyvärr. Det kan förstås ha varit en mindre fisk som kom med fart men jag väljer att tro att det var en bättre fisk. Så här i efterhand känns det mer hoppfullt så…

Det blev nämligen inte några bättre fiskar denna söndag i nytt vatten. Två snipor till landades och bägge dessa på en Buster Shallow i Mälarfärg – ett ess jag sällan plockar fram ur skjortärmen men vars skramlande rassel behövdes i gårdagens grummel.

Efter fyra timmar på sjön och tre timmars effektivt fiske var det dags att dra hemåt. En trevlig liten rek-tur var över och med facit i hand så var tyvärr även denna sjö en sådan som gör sig bäst under vår och sen höst – precis som de vatten jag redan nöter i. Det får bli till att leta vidare och förhoppningsvis upptäcka nya små pärlor. Det vore ju inte så dumt att hitta ett undanskymt storfiskvatten. En lätt otillgänglig och bortglömd pöl där ingen fiskar och där krokodiler simmar. En dröm jag misstänker att jag inte är ensam om…

Skitfiske på er, så länge!