Högsommaren kom av sig i samma veva som augusti tog över. På en vecka bara har temperaturen i sjöarna häromkring sjunkit rejält och gladast är nog jag. Växtligheten bromsas och de fiskbara ytorna blir större, om än olidligt sakta. Men hösten hänger i luften nu och oktoberfisket känns inte längre lika avlägset.
Igår passade jag på att dra ut på ett litet efter-jobbet-pass. Blytunga moln täckte himlen, en kraftig sydvästlig vind stretade genom trädkronorna och ett lätt duggregn föll. Det var så där härligt gäddigt som bara ruskväder kan få en att känna. Jag styrde långt ned mot ena änden av sjön där jag knappt fiskat tidigare. Lite kombinerad upptäcktsfärd och fiskepass. Anledningen till denna utflykt var främst de stora, öppna områdena jag sett från en närliggande väg nyligen. Över 30 minuter senare (liten motor) upptäckte jag att det förvisso var mindre gegga på ytan men samtidigt helt vansinnigt grunt med bottenväxter som ändå gjorde det svårfiskat.
Regnet avtog samtidigt som första driften satte igång. På beteslåset hamnade en slags pearlig, blå/röd Lucy från Esoxgear. Den gillade sniporna och det högg ett par stycken.
Strax därefter mojnade den vind som blåst så kraftigt i nästan en vecka.
I en djupare sjö kan detta innebära svårigheter men i asgrund sjö är det närmast katastrofalt. Det enda som är värre är solsken på det. Och det fick jag.
Fisket innan var trögt men efter solen var det tack och adjö. Drifter avlöste varandra men det var fullkomligt tvärdött. Inte ens betesfiskarnas rumlande i ytan syntes men jag nötte tröstlöst vidare. Först ett par timmar senare, när solen åter täcktes av regntunga moln lyckades jag locka en galet arg 2,5:a till hugg.
Under gäddans ursinniga kamp vid båtkanten såg jag något flyga genom luften och upptäckte snart nog vad som saknades;
…paddeln! Alltid lika tråkigt när det händer men det hör ju liksom till. Kvällen var redan ganska sen och det var dags att ta sig hemåt. Medans båten sakta tog sig genom uppklippta fåror packade jag ihop grejorna. När jag skulle stänga igen väskan skymtade jag något blå/rött på durken bakom. Paddeln, såklart. Den var nästan hel så tändaren åkte fram och min Lucy lever således vidare. Alltid något. Man får glädja sig åt det lilla när gäddorna är tjuriga – som ordspråket lyder…
Skitfiske på er, så länge!
P.s
Det finns de gäddfiskare som skulle säga att jag får skylla mig själv efter att ha sett bilden nedan. Att trögheten denna kväll var självförvållad. Personligen satsar jag på det drastiska väderomslaget som en betydligt mer sannolik faktor…
