Nu inleds perioden då jag, likt en scout, anammar mottot: alltid redo! I mitt fall innebär det att spinnspö och fiskeväska med beten och allehanda C&R-attiraljer är med i bilen till jobbet. Detsamma gäller kläder och stövlar för ändamålet. After-work-ån börjar nämligen att sträcka på sig i vårsolen, skakar sig sakteliga loss ur isens hårda grepp.

Ni som läste mina ord på förra bloggen vet att jag vid denna årstid ibland jobbar in lunchen och kastar mig iväg vid tvåtiden. Allt för att hinna fiska i ån i en timme innan dottern ska hämtas vid tåget. Precis så blev det idag. Det jag däremot hade valt att förtränga (från tidigare vårar) var vetskapen om hur gäddorna beter sig i ån direkt efter islossning. De trycker och gömmer sig i det galet jordfärgade vattnet. Det brukar behöva gå ett par dagar innan de vaknar till liv efter omställningen. Men med det mått av spinnabstinens som nu genomsyrar min vardag sket jag fullständigt i denna vetskap och drog dit ändå, så klart!

Vacker syn som värmer långt in i spinnsjälen.

Det var svårfiskat med mycket av fjolårets vass kvar samt iskanter och grenar som störde. Det blev därför mest korta flip-kast med mindre beten och gäddorna var inte ett dugg imponerade. Som väntat.

Jag vandrade längs den svårframkomliga strandkanten i drygt en timme med spinnspöt utan att se skymten av liv under ytan. Några dagar för tidigt, helt enkelt. Precis som tidigare år. Tänk att man aldrig lär sig. Men å andra sidan kallar jag mig ju också syndrom av en anledning…

Skitfiske på er, så länge!