Beteskollen 29/2

Skottdagen till ära kör vi en ny Beteskoll. Denna gång handlar det mest om mjukplast men inbakat i mitten finns också lite hårdare ingredienser.

Jigg/Swimbait

Först ut är förra veckans teaser; Hoglet från bäste Pigg King. Det är den tredje och hittills minsta medlemmen i Hog-familjen.

Blå/Pearl när det är som vackrast! Från vänster: Hogboss 27 cm och 128 g, Hogshad 23,5 cm och 82 g samt Hoglet på 17 cm och 32 g. Den sistnämnda kommer tveklöst att skörda stora framgångar när vårgäddorna är svårtrugade.

Under samma kategori faller också nästa beten in, konstruerade av den flitige Ola Lures. Först ut är hans bidrag till Baitbuild 15/16 – Crazyo. Så här säger Ola själv om betet:

”Crazyo har naturliga, snabba och distinkta paddelslag med den tvådelade tailen. Vid jerk eller snabba vevtag får man betet att göra en mer simmande sidorörelse med hela kroppen. Idén med betet var att det skulle likna ett mer naturligt rörelsemönster hos en fisk samt vara ett bete med en helt ny och unik gång. Crazyo fiskas bäst hem med inskruvad jiggskalle, 2/0 krokar och rigg med spikar.” Betet är 20 cm långt och väger 90 g.

img_5128

Crazyo – snygga, coola och med egen design. Tummen upp!

Olas nästa nyhet för 2016 är Crazyo Tail. Så här säger han om betet:

”Crazyo Tail är designat för att kunna tas hem extremt långsamt utan att tappa rörelse i tailen. För att lyckas med detta blir övergången mellan kropp och tail mycket tunn men omtålig. Det har jag åtgärdat genom en ingjuten glasfiberarmering vilket gör att själva gummit kan vara helt söndertuggat utan att gå av i skarven mellan kropp och tail. Utseendet ska efterlikna en blandning mellan tånglake, ulk och ål. Riggas bäst med shallowskruv eller jiggskalle, 2/0 krokar och rigg med spikar.” Betet är 15 cm långt (30 cm med utsträckt tail) och väger 100 g.

Crazyo Tail – riktigt fina och säkerligen en dräpare på köldstela madamer.

Wobbler/Crank

Andreas AL-Pikebaits Ljungbladh är aktiv i verkstaden och har både snidat en ny wobbler samt en master till ett nytt gummibete. Den senare hittas längre ned i inlägget. Wobblern är tillverkad i 23 cm furu och finns i två olika vikter; en slowsink som väger in på 125 g (med owner 3/0 krokar) och som fiskar på 2,5 – 4 meters djup beroende på linutsläpp samt en flytande som väger 110 g och fiskar på 0,5 – 1,5 meters djup.

img_5130

Mmmmmm… glitterlake! Snyggt!

Nästa hårda bete faller faktiskt inte in under någon av de kategorier som finns här på Beteskollen. Det är ett ytbete, en buzzer tillverkad av Trassellures. Kroppen är 8 cm lång, med buzzer samt flash på kroken mäter den 25 cm och väger 45 g.

Trassel-Buzz i färgen Dead-Bait. När de galna efterleksgäddorna parkerar bland säsongens första näckrosor få de säkert problem att motstå denna.

Tail

Nästa bete är förvisso en nyhet men kanske inte något som kommer att produceras på löpande band? Det handlar om Bam Lures´s bidrag till Baitbuild 15/16 och det är på tok för läckert för att inte ha med.

bam

Red Devil Bomber tail! 115 g, 27 cm med tail. Hur coolt är inte detta?


Veckans teaser

Här får AL-Pikebaits vara med igen med ett nytt gummibete som är under tillverkning.

Master, innan färdigt spackel- och sliparbete.

Avslutningsvis kommer en till teaser. Det rör sig också om ett nytt gummi, denna gång från Bluemountain Lures. Det är ett redigt tailbete på 120 g och 27 cm (hela 41 cm med utsträckt tail). I helgen som gick testfiskades den första prototypen vilket resulterade i en fin fisk på 93 cm och 5,8 kg. Lovande!

img_5152

Det var allt för denna gång. På återseende och skitfiske på er, så länge!

 

Är laken det nya svarta?

Vissa har gjort det länge. Andra har precis börjat. Så som det är med alla trender. Jag pratar om färgsättningar på beten och om den gamla blekingeklassikern; laken.

Ni som flanerar runt digitalt på sociala medier har säkert redan noterat den markanta ökningen av denna läckra färgsättning. Den utvecklas också nu, tar nya vägar och kombinationer. Tång-, glitter-, blod- eller motoroillake – bara fantasin sätter gränserna.

En av de byggare med mycket rutin på denna färg och kanske den som gör det allra bäst? – Mälaren Lures

cub

Mästaren av ytfinish, Wolfcreek Lures variant: Motoroil Glitter Tånglake, som här klär en The Cub. Så vackert att det nästan gör ont i ögonen.

Tn Lures Rascals i motoroil-lakekostym, galet fina!

Den omåttligt populära Nettel-laken från Nettel Baits, här i specialfärgen ”Root Beer” med guldglitter. Hur fint som helst!

12717164_1101911826496544_1643322103663119722_n

Jaraalbaits kan han med – handmålade och ursnygga Wrongoes.

Själv äger jag inte ett enda bete i denna färg. Varför vet jag inte riktigt men jag tror att det är en gammal förlegad tanke om att de inte funkar i mina vatten som ligger och spökar. Jag fiskar nämligen mest i grunda lerbottensjöar där vattnet förvisso är relativt klart men ganska brunfärgat. När det blåser kraftigt blir vattnet lätt grumligt också. Det finns faktiskt ingenting som säger att en motoroillake inte skulle funka där, kanske till och med tvärtom. Men som ni alla vet handlar det om tro. Tro på en färg – fiska mycket med den – få mycket på den. Hur vacker den än är att titta på så tror jag inte riktigt på laken hos mig. Därför ger jag den heller inte den chans den förtjänar. Tills vidare fortsätter således min tjurskallighet och beundran, men på avstånd…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Beteskollen 22/2

Nu är det dags att kika in i några av våra duktiga betesbyggares verkstäder igen. Det snickras och gjuts för fullt och Beteskollen lider knappast någon brist på material.

Wobbler/Crankbait

Först ut är Stefan Vero Lures Elwe och hans nya wobbler med arbetsnamnet ”en stor jäkla trollingwobbler.” Denna respektingivande pjäs väger in på 180 g och är 32 cm lång (38 cm med sked). Den jobbar på 4-6 meters djup men har böjbar sked a´ la Cisco Kid och kan därför anpassas efter behov. Häftigt bete som kommer att presenteras på mässan i mars och som lär synas på bilder med stora damer framöver.

img_5097Nästa betesbyggare har legat i och producerat tre nya alster som faller in i tre olika Beteskollkategorier. Det är Christian Pikecandy Asp och han har gjort en wobbler, en tail och en jigg/swimbait.

Wobblern är 20 cm lång, väger 150 g och har en kraftigt rullande gång, även i låg fart. Christians mål är att betet ska jobba på 1,5 – 2 meters djup men än så länge har han bara haft möjlighet att testa betet i en liten isfri å och vet därför inte exakt djup ännu.

Tailen har en 10 cm lång kropp (runt 25 cm totalt med svans) som är 3 cm bred för att flytta mycket vatten. Den är viktad slowsink med sina 100 g.

Gummit är den sista nyheten (för denna gång) från Pikecandy, som med denna modell även kastat sig in i gummigjutardjungeln. Betet är 18 cm långt, väger ca 90 g origgad och som enligt betesbyggaren ”ger en riktigt cool och fiskliknande siluett i vattnet.”

img_5102

Cool även på land, om ni frågar mig.

 

Siste man (eller snarare män) ut är Mikael Hedqvist och Anton Lundberg från Team Gäddhäng. Deras nya skapelser faller båda in under Jigg/Swimbait. Först har vi Häsen Shaden, ett gummi på 27 cm och 118 g.

 Sedan kommer den rysligt coola Häsen Braxen. Ett bete med rejäl profil och tail som väger 135 g och är 32 cm lång med svansen utsträckt.

Stadiga bitar och riktigt häftiga. De fick snabb och välförtjänt uppmärksamhet när bilderna lades ut på Facebook. Jag förutspår god försäljning…

Team Gäddhäng låter meddela att det kommer att finnas ett gäng braxar att köpa på mässan samt på Gävle Fiskredskap.

Veckans Teaser

En ny kategori inom Beteskollen? Ja, åtminstone när tillfälle ges. Det rör sig om gummimäster, gjutarkungen Fredrik Pigg King Johansson. Denne herre, med en rad fångstgivande beten och tailar i ryggen, har nu en ny modell på gång. En liten downsizeing vid namn Hoglet. Mer info kommer!

Jag väntar med spänning på resultatet av detta!

Det var allt för denna gång så; skitfiske på er, så länge!

 

Snålblåst och smala gäddor

Äntligen kan jag skriva en rapport från ett fiskepass. Två veckor har gått sedan jag senast höll ett ismetespö i näven och abstinensen var hård på fredagskvällen. 06.30 på lördagen träffade jag Aleksander vid sjön och vi gav oss ut, taggade som få, dragandes ett halvt ton utrustning och mat.

En timme senare satt femton spön utplacerade, agnade med stor sill.

img_5076

Aleksander på väg mot sista hålet.

Kaffet hälldes upp och en anspänd väntan inleddes. Solen tittade fram i omgångar och då temperaturen låg på nollan var det riktigt angenämt att sitta ute på isen. Det var innan halvstormen kom, förstås…

Först 1,5 timme senare, vid 9-tiden, kom första fället. Det var på mitt spö, det allra längst ifrån baslägret så en språngmarsch inleddes med C&R-påsen skumpandes på ryggen. Den består av en IKEA-kasse, tänger, måttband, våg och en påse extraströmmingar. Väl framme vid hålet såg jag lina rinna av rullen i maklig takt. Det blev mothugg direkt och fisken satt kvar. Den uteblivna kampen vittnade om mindre fisk men när huvudet syntes var den lite större än jag först trodde.

img_5078

Runt 95 cm och väldigt smal.

Fisken simmade åter och medan jag riggade om samma sill igen fick Aleksander fäll på ett av sina spön, längst bort vid baslägret så han fick springa sig varm igen. Tyvärr hade den fisken snott sillen och försvunnit.

Rigga om, basläger, campingstolar och kaffe – samma procedur som alltid. Men huggperioden var igång och inte långt senare fick jag springa på fäll igen, i samma hål som första gäddan. Mothugg direkt och även denna fisk blev krokad. Nu var det annan kraft i andra änden. Tunga huvudskakningar och ett flertal kraftiga rusningar. Vi trodde båda två att en riktigt fin fisk var krokad och adrenalinet rann till. Ett rejält huvud dök slutligen upp i hålet men när vi drog upp gäddan blev vi lite förvånade. Det var förvisso en fin fisk men denna gång mindre än vi trott.

Slarvigt mätt till 99 cm och kanske 5,5 kg? Något bättre kondis än den första men den önskvärda vinterfetman saknas.

Nu var sillen uppäten och tyvärr fanns bara strömmingar kvar att tillgå. Omriggning och tillbaka till baslägret. Vid det här laget hade vinden plockat upp rejält i styrka och den milda dagen blev plötsligt betydligt kallare än vad som kan kallas bekvämt. Solen gjorde oss dock fortfarande sällskap och så länge den gjorde det så åt gäddorna.

Aleksander fick fäll i närheten av lägret men när han reste sig och sprang iväg hände något oönskat. Jag som kom på efterkälken såg hans campingstol kastas iväg av vinden och landa… rakt på brasan.

– Din stol brinner, skrek jag och sprang tillbaka för att rädda den. Även min stol hade vält och rumpvärmaren (en fin lammfäll från tiden vi hade får på gården) låg väldigt nära brasan men klarade sig.

img_5088

Aleksanders stol efter sitt besök i elden…

Efter att ha räddat stolen sprang jag tillbaka till en drillande Aleksander som meddelade att det var liten fisk, trots den stora sillen som bete.

En tanig och något utmärglad slipsgädda fick simma tillbaka och förhoppningsvis hade den hunnit svälja den välbehövliga sillen innan drillningen.

Det blev dessvärre händelsen som satte punkt för detta ispass. Solen försvann, vinden tilltog ännu mer och mörka moln vittnade om att det utlovade snöovädret var på ingång söderifrån. Under de följande tre timmarna hände ingenting, åtminstone inte på fällfronten. Däremot värmde vi ärtsoppa på trangia-köket, jag välte ut samma kök med en full kanna kokkaffe därtill (när jag reste mig upp och hade glömt att stolarna välter i blåst), vi frös som blöta hundar samt att jag fick ett vindfäll som kortvarigt lös upp tillvaron innan vi insåg att det var just – ett vindfäll. Lätt besegrade gav vi upp vid 13-tiden trots att dagsljuset numera dröjer sig kvar ett flertal timmar längre än så. Vi är ju trots allt båda familjefäder med fruar som blir glada när man kommer hem tidigare än planerat. Det gäller att ta chansen och samla på sig några välbehövliga pluspoäng, här och där.

Skitfiske på er, så länge!

 

Frispolad rulle, svingat spö

En ny tid slog sig fram över sjön. Isens obevekliga grepp hade släppt taget till slut och vattnet rörde sig åter fritt. Livscykeln, lika vacker som ouppmärksammad verkar den i det fördolda medan vi skördar frukterna av dess arbete.

Båten lämnade sin hamn. Vinden slet i grantopparna, lät sig inte hindras av den mur träden bildade utan kastade sig vidare, ut över vattnet. Mannen i båten drog upp jackans huva över mössan. På avstånd syntes det hur han kurade ihop sig, som i ett lönlöst försök att stänga ute den kyliga nordanvinden. Vid närmare anblick kunde man också urskilja hur han plockade fram utrustning under färden. Tänger och beten, kaffe och måttband. Allt för att spara dyrbar fisketid.

Plötsligt dog motorljudet ut, ersattes av vindens vinande. Båten ankrade upp vid en vassprydd udde och mannen lyfte ett utav de spön som låg uppradade i båten. Ett större gummibete skar genom luften, flög i en vid båge för att sedan landa precis i vasskanten. Han vevade hem betet oregelbundet, små ryck och pauser. Vid båtkanten drog han betet i en halvcirkel som om han målade ett stort C i vattnet. Sedan upp med betet, droppande vatten, frispolad rulle, svingat spö. Proceduren upprepades om och om igen medan båten sakta drev utmed udden.

Ett lugn låg över mannen där han stod, djupt försjunken i tankar men samtidigt koncentrerad på fisket. Då och då lyfte han hastigt spöet i mothugg och man kunde se hur hans ansikte lös upp varje gång. Därefter följde en kort kamp där gäddans rörelser fick spöet att dansa innan fisken motstridigt tvingades till båtkanten, varpå den genast krokades av i vattnet. Denna dag verkade han inte ha någon användning av det måttband och den håv som förberetts tidigare. Det var en sådan dag bara, men när mannen, många timmar senare, styrde hemåt verkade han inte mindre lycklig för det.

Beteskollen 15/2

För en vecka sedan hade många vårkänningar. Bilder på spinnfiskade gäddor syntes igen på Instagram och Facebook och samtidigt som avundsjukan trängde sig på kände jag att det närmade sig även för min del. Sedan kom kylan tillbaka i norra Uppland. Åar som nästan skakat av sig all is blev på nytt angripna och min helg fick gå i trädfällningens tecken. Trist men ack så nödvändigt! Andra hanterar sitt uteblivna fiske på mer kreativa sätt; skapar nya beten!

Tail

Först ut är Mikael Hörnell, aka Bodur of Sweden, en relativt ny spelare i ligan.

Uppifrån: Moby XXX Dick, Moby Dick och Moby Mini Flat Dick. Bra namn! 🙂

img_5011

The Sinner – här börjar det bli riktigt intressant, tycker jag. Nytänk i formgivningen och riktigt snyggt målat – tummen upp! Betet är ca 30 cm långt och väger närmare 200 g. Stort bete – stora gäddor! Bilderna är lånade från Mikaels Instagram. För att få lite bakgrundsinfo samt se gången på betet kolla här.

 

Wobbler/Crank

Näste man till rakning är GäddGapet. Tomas är knappast någon novis i sammanhanget med flerårig erfarenhet och en mängd modeller i såväl trä, plast och gummi bakom sig. Efter att ha blivit tillfrågad om att fixa en lagom stor trollingwobbler började Tomas skissa, knyckla ihop papper, skissa lite till, slita i både hår och skägg tills han var nöjd. Efter ca 30 timmars karvande av mastern föddes så; D.U.K (The Ultimate Killer), som är 17 cm lång, gjuten i resinplast och väger 98 g. Betet är svävande vid spinnstopp, fiskar på ca 2 meters djup om man sätter beteslåset i skedöglan och går ned till ca 4 meter om man istället fäster tafsen i nosöglan. För att se den rullande, vaggande gången på betet kika in här.

Supersnygga! Det syns att Tomas lade ned mycket tid på mastern. Han förutspår också att betet kan bli en dräpare på köldstela vårgäddor. Jag säger inte emot!

 

Jigg/Swimbait

Härnäst ska vi besöka Elis ”Mosbait” Wessmark, denne skicklige mångsysslare. När han inte tar snygga foton, bottenmetar feta lakar eller trollar upp stora gäddor så är även Elis fast i betesbyggarträsket med gummigjutning som sin grej. Hans gummibete Mosbait har funnits ett bra tag nu men nyligen har en minivariant av densamma tagits fram för abborrfisket. Det senaste tillskottet är Mosbait Regular Curly där paddeln ersatts med tail.

Snyggt! De köldstela vårgäddorna lär gilla detta också! Bilden är lånad från Elis Instagram.

 

Tail

Sist men inte minst har vi min vän Tommy ”TN Lures” Nielsen. Denne skicklige herre som har en rad snygga och fångstgivande beten bakom sig och som har gått från noll till hundra i airbrush-skills på rekordtid. Även han jobbar i olika material såsom trä, gummi och plast. Hans senaste skapelse är en förlängning av ett redan befintligt träbete – hans jerk/slider Rascal. Nu också som tail-variant och heter då Rascal Halva Halva. Betet är 37 cm med utsträckt, stor tail och viktad slow sink med sina 120 g. Vill ni känna och klämma på både Tommy och hans snygga beten ska ni passa på den 18 – 20 mars då han sitter på sportfiskemässans betesbyggargata.

Hur snyggt som helst! Bilden snodd av Tommy som här syns posera i sina finaste gå-bort-brallor.

Det var allt för denna gång men hav förtröstan; Beteskollen är tillbaka om en vecka igen! 😉

Skitfiske på er, så länge!

 

Förleksfiskets vara eller icke vara

Det knakar i isarna, åtminstone i landets södra delar. Allt fler gäddfiskare får isfria hemmavatten och den långa väntan är därmed över. Oftast behöver den inte ens ha varit så lång egentligen, men det känns alltid så. Förväntansfullt hungriga kastar de sig ut med den nya utrustning och de beten som förvärvats under vinterdvalan. Men hur kastar de sig ut, var och på vilket sätt? Det är frågan som på senare år synts dyka upp vid denna tid på forum och sociala medier. Det handlar om det etiska dilemma huruvida man ska fiska på förleksgäddor eller inte. Eller åtminstone var man ska göra det.

Vissa länder väljer att helt freda gäddan, via lagstiftning, under lekperioden. I Sverige finns det kommuner som reglerar fisket på vissa känsliga sträckor och områden under gäddleken. Men överlag är det upp till var och en av oss gäddfiskare att ta ett moraliskt beslut. Ska jag fiska efter förleksgädda eller inte? Om svaret är ja; var ska jag fiska efter den?

Då det här är mer en krönika än en regelrätt artikel tänker jag inte argumentera vare sig för eller emot med hjälp av insamlad marinbiologisk fakta om gäddornas lek. Mitt syfte är bara att väcka frågan och dessutom redogöra för hur jag själv tänker.

Som gäddspinnfiskare så är åsynen av öppet hemmavatten ett utav årets starkaste ögonblick av ren och skär lycka. Jag är knappast ensam om den känslan.

IMG_2986

En fröjd för ögat!

Vinterns långa abstinens har tärt hårt på fiskesjälen och fiskesuget skriker i varenda muskelfiber. Det enda man vill är ut och fiska. Men i sugets brådska är det lätt att glömma den påverkan som vi sportfiskare faktiskt gör.

Som jag nämnde tidigare har jag inga konkreta fakta att slänga fram här men det vore rimligt att anta följande: om man fiskar längst in i en lekvik på gäddor som är i full gång med lekbestyren så blir de störda. Annars skulle väl inte känsliga områden fredas? Blir de då så störda att leken uteblir helt för vissa fångade individer? Jag har inte svaret på detta men att möjligheten ens finns får mig att tänka till. Samtidigt som jag inte kan låta bli att fiska. Hur går det ihop?

Det handlar förstås om valet av fiskeplats. Att istället för att stå och dänga längst in i lekvikarna så fiskar man förslagsvis en god bit utanför, på fiskar som ska leka senare eller som redan har lekt. Var gränsen går mellan att vara i lekviken eller utanför den får var och ens moralkompass avgöra. Men att det är högst tveksamt, ur moralisk synpunkt, att fiska allra längst in råder det nog ingen tvekan om. Åtminstone inte en vecka efter islossning och en månad framåt, eller så. Samtidigt har jag själv fiskat allra längst in i en stor lekvik två år i rad. Jag gjorde det dock dagarna efter att isen försvann då ytvattnet fortfarande bara höll 2 plusgrader.

IMG_2737

Fisk fångad längst in i nämnda vik dagen efter islossning, mars 2015.

Då var ingen lek alls igång och jag tror därmed att min närvaro och mina krokar inte störde produktionen av framtida gäddbestånd. Jag hoppas verkligen det för jag har nämligen planerat att vara på plats i år igen; i den stora, södervända viken där isen försvinner först. Åtminstone de första dagarna…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Beteskollen 8/2

Då var det dags igen för Beteskollen. Idag blir det bara Tail för hela slanten. Först ut är ett nytt tailbete från Simon NithagenLures. Betet heter The Hangover Tail, har 11 cm lång kropp, 25 cm med bigtail och väger ca 125 g totalt, med krokar och allt. Simon är relativt ny i betesbyggarträsket och säger sig hålla på att lära sig sin färgspruta för fullt. Personligen tycker jag att han behärskar den riktigt bra redan.

Riktigt snygg! Här i färgen ”Norrskenet”

Bilderna lånade från Nithagens Instagram.

Nästa bete kommer från den något mer etablerade Gnaga Lures. Han har ju tillverkat jerkbatits och sliders ett tag men har nyligen släppt ett litet tailbete (eller snarare paddelbete) som heter TH-2t. I länken ovan hittas ett klipp på betes gång under ”Filmklipp.”Betet är ca 17 cm långt med paddel och väger 60-65 g.

Gnaga

Coolt bete! Här med paddel från Eastfield Lures-gänget. Bilden lånad från GnagaLures facebook.

Sist ut är en liten jerktail (som enligt betesbyggaren inte är en jerktail utan som bara ska vevas hem) från en riktig nybörjare i genren. Han har nyligen släppt sin första batch till försäljning och det är högst osäkert när verkstaden blir aktiv igen. Han har heller inte målat betena själv utan skickat iväg dem till en annan, mer kunnig byggare/målare. Det rör sig om en bete på 9 cm (ca 23 cm med utdragen tail) som väger ca 55 g och heter Syndromtailen.

Syndromtailen gifter sig tydligen extra bra med en ”Knorren” från Pigg King eller en Baggepaddel. Snart ska också Caesar Lures paddel testas. Han är för övrigt den som målat betena.

Som ni förstår är det mitt eget bete jag valt att ta med här. Det är ju trots allt relativt nytt, eller hur? 😉 I brist på andra uppslag, och då jag inte planerar att tälja och sälja fler inom överskådlig framtid, fick de åka med på ett hörn. Ni som har läst första Beteskollen vet att jag gärna tar emot tips på nya beten och betesbyggare. Det gäller fortfarande.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Solopass med honungshål och sjutår

Idag gick årets tredje ispass av stapeln. Tanken var att Aleksander skulle möta upp vid 07.00 men en feberfrossa satte käppar i hans fiskehjul. Istället masade jag mig ut i snålblåsten själv. Jag är förvisso en van ensamfiskare när det kommer till spinnfiske (aktivt fiske) men har aldrig ismetat solo tidigare. Det gick förstås men en god vän saknades verkligen när det var långt mellan fällen…

IMG_6879

Dagsljuset letar sig fram, spöna är riggade och kaffekoppen värmer frusna nävar.

Det (nästan) alltid närvarande gryningsfället uteblev denna gråbistra morgon. En timme gick innan en bjällra väckte mig ur mitt dagdrömmeri. Adrenalinet rann till, som alltid när man riggat spöna med deadbait. Dött agn har en tendens att sålla bort smågäddor, åtminstone när man agnar med stor sill. Denna dag fanns bara mindre strömming att tillgå men även dessa lockar oftast större fiskar. Lina rann av rullen när jag kom fram och då är det mothugg på en gång som gäller. Tyvärr tog denna gädda betesfisken i stjärten för vid hothugget hände inget spännande och upp kom tacklet med en strömming vars bakdel var rejält sargad. Trist! Jag riggade om och tog en till kopp kaffe.

IMG_6880Först en och en halv timme senare var det dags igen. Jag rusade fram, rullens spole stod still, jag drog försiktigt i linan, kände tyngd och satte mothugget. Ett lätt och ivrigt sprattel kändes i andra änden; en liten fisk.

IMG_4985Medan jag höll på att rigga om med ny betesfisk tittade jag upp precis som en röd kork på ett spö 40 meter bort bugade djupt för att sedan fälla och vaja frenetiskt i vinden. En ny rusning över den blöta isen och de nya broddarna fick bekänna färg. Väl framme såg jag linan lämna rullen för att plötsligt stanna. Jag kände återigen på linan och kunde konstatera att det tog lätt stopp. Mothugg… och ingenting annat än gräs på kroken. Gäddan hade fått tacklet att fastna i spenaten och slitit loss betesfisken. Surt! Åter till kaffet.

IMG_4987

Nykokat kaffe på isen är balsam för själen!

Jag hann dock knappt få på kannan på trangiat innan det fällde igen, i samma hål som den första landade fisken, vilket är relativt ovanligt med dött agn. Denna gång satt fisken kvar.

IMG_4989

En smal och väldigt arg gädda på strax under 90 cm.

En ny händelselös dödtid inleddes. Gäddornas huggperioder blir väldigt tydliga när man fiskar statiskt på samma ställe under ett flertal timmar. Det skulle vara intressant att veta vad som styr, vad som unisont får dem att börja jaga samtidigt. Jag funderade lite på den saken samt tog några fler bilder i väntan på aktion.

IMG_6887

200 mm Mora – en försenad och välkommen julklapp från Aleksander då jag tidigare bara ägde en 150 mm, snäppet liten för stora gäddskallar.

IMG_6884

Redig spricka! Smällen fick mig att nästan göra i byxorna.

En knapp timme efter den senaste gäddan var det dags igen – i samma hål! Tredje fället i honungshålet och tredje krokade fisken.

IMG_4991

De blev större och större i det magiska hålet; 90+ cm…

IMG_4992

…och ca 5 kg.

Men där tog det också stopp. Mätta eller trötta, oavsett upphörde huggen. Min egen hunger stillades av några kalla, halvtorra smörgåsar i sällskap av dagens kanske sjätte kåsa kaffe. Därefter var det dags att runda av. I bristen på sällskap hade jag vid det laget hunnit ledsna lite på att mest sitta och stirra på de röda korkarna, värma händerna över trangiaköket och försura min mage med kaffe. -Sjutår, någon? Nej, tack! Istället plockade jag ihop och lyckades därmed, på något märkligt sätt, att plocka hem en pluspoäng från familjen för att ha kommit hem tidigare än planerat. Alltid något!

Det var en trevlig dag på sjön, trots de uteblivna större fiskarna. Fast med facit i hand så får nog solopassen förläggas till det öppna vattnet och mer aktiva fisket hädanefter. Väntfiske utan sällskap var inte riktigt min påse.

Hemma i köket kollade jag in på Instagram för att uppdatera mig om alla snygga beten som målats och fina fiskar som fångats sedan senast. Längst upp syntes något fantastiskt; en Syndromtail precis där den hör hemma – inklämd i en gäddkäft.

IMG_4994

Andreas ”AL-PikeBaits” Ljungbladh hade hittat öppet vatten (jag är inte ett dugg avundsjuk…) och valt att slänga på en av de Syndromtailar från första (och kanske enda?) försäljningsomgången som nyligen skickades iväg. Den gjorde sitt jobb och Andreas är därmed den första (bortsett från undertecknad) att fånga gädda på mitt bete. Hur kul som helst! Tack för bilden och hoppas att det blir fler! Suget efter öppet vatten blev inte direkt mindre nu…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Abborrens år?

Från kinesisk kultur har man ju hört talas om apans, grisens och drakens år. Men nu verkar det bli abborrens år, åtminstone här i Sverige.

Vad annars kan man förvänta sig när rapala proguide-medlemmen, pizzabagaren och abborrprofilen Houtan Atashpour hittade en gps-logger fastsatt på sin bil. Någon hade placerat den bakom en list i syfte att ta reda på var nämnda sportfiskare drog upp alla sina kilos-borrar. Märkligt vad folk är beredda att göra för att förbättra sitt fiske, eller som den gode Fredrik ”RoninLures” Wallin skrev i en kommentar på Instagram:

Fredrik i sitt esse! Bilden är från den eminenta betesbyggarkalender som Klas ”Thepikefather” Skoglund styrde upp inför 2016.

”Det är sånt jävla rabalder över en betesfisk, och nu att man skulle behöva sätta en gps-spårarmanick på en betesfiskfiskares bil för att fånga egen betesfisk är ju bara löjligt.” Men mer om abborr- vs gäddbeefen längre ned.

Imorgon kväll sänds också det sjätte och avslutande programmet i Perch Pro, abborrtävlingen på youtube från Kanalgratis.


En populär historia med mellan 20 000 – 30 000 visningar per avsnitt. Jag har själv följt tävlingen och tycker att den är både spännande och rolig trots att den på inget sätt kan mäta sig med Fly vs Jerk.

Andra tecken på abborrfiskets framfart är förstås när många duktiga betesgjutare, som tidigare enbart gjutit stora eller större gäddbeten, nu visar upp smågummin på sociala medier.

På tal om de sociala medierna; fiskebilderna har förändrats. Från att strömmarna dominerats av gäddor så tränger sig nu de randiga krigarna fram och kämpar om förstaplatsen i rampljuset. Är 2016 året då de tar sig förbi?

Fiskeaffärernas hyllor och lager fylls också på för fullt inför islossningen. Det kommer naturligtvis en massa gäddnyheter men på abborrsidan ser det ut att kunna explodera. Små, nätta triggerspön med tillhörande lågprofilare och mjukplastbeten i alla dess former väller in över gränserna, skeppade från Asien eller det stora landet i väst. Det är fortsatt bass-utrustning och tekniker som gäller, även i år. Trendkänsliga som vi är så hakar vi på av bara farten, på gott och ont.

Åter till den intressanta och oftast skämtsamma beef som uppstått mellan ”renläriga” gäddfiskare och gäddfiskare som numera är ”otrogna” och även fiskar abborre.

Inlägg på Instagram av min gode vän Micke ”CaesarLures”

Medan vissa hävdar att abborren inte är annat än just mat (till människor eller gäddor) anser andra att abborrfisket är ett fullgott substitut till, eller rent av roligare än, gäddfisket. Ingen har vare sig rätt eller fel här, för att vara diplomatisk. Smaken är ju som baken… Själv tillhör jag den grupp sportfiskare som, tack vare igenväxt hemmavatten under somrarna och brist på både trailerbåt och närliggande ersättningsvatten, mer eller mindre tvingas att fiska abborre. Men missförstå mig rätt; jag tycker att det är roligt. Även om gäddan är minst tio gånger roligare…

Så med detta sagt konstaterar jag (gissar) att abborrfisket kommer att öka drastiskt under 2016 men inte alls gå om det mycket roligare gäddfisket. Punkt!  😉

Skitfiske på er, så länge!