En lätt dimma låg sänkt över morgonen. Tunna slöjor smekte, blev som ett med vattnet. Vassen avspeglade sig i ytan och enbart tyngdlagen avgjorde vad som var upp och ned. Ett mörkblått båtskrov skar itu, lämnade ett upprört stiltje efter sig, precis som jag gjort.

Det var det tredje passet på kort tid. Ett oförstående hängde över mig. Ett ifrågasättande av prioriteringar. Betets krokar skallrade lätt mot spöklingan i takt med motorns vibrationer. Jag såg ut över vattnet och kände hur själva livet växte.

Motorns smattrande ljud dog ut och morgonen blev åter tyst. En grund vassträcka låg stilla, orörd vid mina fötter. Den sydliga vinden hade fört med sig mat dit i en vecka nu. Mat till små fiskar, i sin tur mat till större fiskar som i sin tur kanske kunde bli mat till riktigt stora fiskar.

Ett tumtryck, rullen frispolad och sylvassa krokar lossades från sin hållare. Det svarta spöet glänste i solens första, trevande strålar. Varpå det svingades med kraft och det mindre tailbetet for som en projektil genom luften. Med lätta knyckar och vevstopp jobbades betet hemåt. Jag lever, hann jag tänka innan ett stenhårt, aggressivt hugg grusade mina tankar, fick mig fullt närvarande. Lina, spö och även tiden stod tillsynes still. Ett par sekunder senare vaknade dock alla tre av några kraftiga dyningar i spöet vars vibrationer planterade sig ända in i ryggmärgen. Adrenalinet virvlade runt och pulsen steg obönhörligt. En snabb korrigering av slirbromsen och direkt därefter en tiometersrusning i sidled. Fisken stannade, spjärnade emot vid botten för att sedan rusa igen, denna gång rakt mot båten. Inte lossna, inte lossna… Rädslan över vad som kunde gå snett trängdes alltjämt med upprymdheten.

Efter några minuters kamp gjorde sig fisken synlig när den trött lät sig styras mot håvnätet. Gäddans långa, stora kropp gled över kanten på håven och blev sedan fångad. Lyckoruset spred sig som en genomträngande värme i bröstet och fick varenda timme av fruktlöst nötande, vartenda bompass att blekna ur minnet.

Fisken låg stilla i håven medan kroklossaren försiktigt avlägsnade en utav två krokar som länkade fisk och fiskare samman. Därefter fick gäddan vila när mätning, vägning och fotografering förbereddes. Ensamfiskaren i båten agerade snabbt, månade om att fångsten skulle ta så lite skada som möjligt.

Väl i vattnet, efter dokumentering, simmade fisken snabbt åter till sitt rätta element. En jägare som blev jagad, fångad och som sedan fick jaga vidare. På återseende, tänkte jag och fortsatte nästa drift.