Efterlängtad leverans

Idag var det dags, äntligen! Inte för att det har tagit så lång tid egentligen, utan mer för att hård längtan fått det att kännas så. I vilket fall; SyndromTailarna har hittat hem igen.

Vad är då en SyndromTail? För att svara på den frågan måste jag ta er tillbaka till sommaren 2013. Efter att nyligen återupptagit sportfisket, efter en lång tids dvala, upptäckte jag hur stort det där med betesbyggande hade blivit. Otroligt snygga beten fyllde sociala medier och jag blev inspirerad. Kan de, så kan väl också jag?

Sagt och gjort. Jag gick över till grannen och fick en ekplanka från hans egna sågverk. Det blev några hyfsade jerkar till en början och sedan några större tailbeten vars gång bäst kan jämföras med en säck potatis. Kanske man skulle göra en mindre jerktail? Lite spjutspetsformad, med rygg och mage likadana? SyndromTailen var född och på något märkligt sätt lyckades jag på första försöket med form och viktning.

IMG_4829syndrom

Målad med sprayburkar från Biltema och lackad två lager med någon tvåkomponentshistoria, dessutom utan torkhjul. Ytbehandling under all kritik, men gäddorna var intresserade.

Betet fångade ganska mycket fisk och även några stora.

En 9,8:a…

… och en 9,1:a på samma bete.

Trots att det nästan aldrig satt på beteslåset. Av okänd anledning trodde jag inte på det. Kanske för att det inte var lika snyggt som duktiga betesbyggares alster. Vad vet jag? Av samma okända anledning tillverkades heller inga fler på över två år. Men i höstas kom hjärnan ikapp och jag insåg till slut att jag faktiskt gjort något bra där, under sommaren 2013. Så i september fick jag tummen ur och efter att ha täljt, slipat och viktat tre stycken skickades de iväg till min vän, betesnestorn och filantropen Micke ”CaesarLures” Hedsén. Resultatet var magiskt och det var början på ett litet samarbete som nu har resulterat i ytterligare 16 beten.

På väg till CaesarLures. En av många fördelar med kockyrket; vaccum-maskin. Hållbart under transport, ska det vara!

Där har de nu bott ett tag och fått lack, färg och åter lack. Idag kom de tillbaka, och resultatet?
Magiskt igen!

Samtliga beten har sjukt fina Knorrar bakom sig, PiggKings suveräna tail.

Jag är vansinnigt nöjd, precis som jag var efter att ha återfått de första tre som Micke målade i höstas. Stort tack, kompis! Och även ett stort tack till Fredrik ”PiggKing”!
Men vad ska jag med alla dessa tailbeten till, kanske ni undrar. Tre utav dem hamnar i egen låda, en Syndromare i papegoja (likadan som gav en 108:a i höstas och som sedan sumpades under King of Mälaren) och två större tailar med en högst tveksamt kopierad form (bara för eget bruk).

img_4836

Övriga är faktiskt till försäljning, de första som lämnar egen låda någonsin. Det är med delade känslor, kan jag säga. En separationsångest, som trängs med en glädje. Glädje över att folk faktiskt är intresserade av att fiska med något jag täljt fram ur en ekbit. Den senare känslan vinner klart och det är med stort nöje som dessa godbitar snart ska förpackas och skickas ut i sportfiske-Sverige. Med tanke på hur otroligt roligt det är att fånga gäddor på sitt egna bete, hur kul ska det då inte vara när andra gör det? Nu kan inte våren komma snart nog, längtan är åter hård.

Skitfiske på er, så länge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *