Bästa fiskepasset med Esox Gear

 

Söndag morgon, norduppland. Ett lätt duggregn hängde i luften. Ovanför låg en grå himmel så tung att den såg ut att kunna rasa ned närsomhelst. En försiktig krusning svepte över vattenytan. De två gäddfiskarna blickade ut över sjön och fortsatte att packa ned utrustning i den lilla plastekan. Sedan bar det av utåt, bortåt.

Steve ”Esoxgear” McVey satt i fören och såg allmänt glad och peppad ut. Efter flerårig, sporadisk kontakt på sociala medier och mässor fick vi äntligen till ett fiskepass ihop.

 

 

Tanken var att pricka in efterleksfisket på de stora, det som denna sega vår ännu inte bjudit på. Men under gårdagen bjöds det, med besked.

Vi började att drifta i sjöns mitt, Steve med sin nya Curly Lucy på beteslåset och jag med en av de Hippishakes som PiggKing skickade tidigare i veckan. Vi hade direkt några mindre och försiktiga kontakter men det var först efter att vi bytt till jerkbaits som de första, små gäddorna krokades.

 

Troubler Jr, by Esox Gear

Den lätta brisen förde oss i snigelfart över sjön och den första driften blev lång. Vi kom in på grundare områden med mer växtlighet och bytte båda till Curly Lucy.

 

 

Detta downsizebete på 20cm är det värt att prata lite närmare om för det är nämligen inte vilken curly som helst. Steve har laborerat med denna i närmare två år innan han blev, i första hand, nöjd med gången men också att fabriken i Kina fick till rätt gummiblandning samt målning.

Normalt brukar curlybeten vagga ganska sakta och förföriskt på kroppen och främst lämpa sig vid sakta fiske i kallt vatten. Men Curly Lucy är ettrig, har små spastiska ryck i kroppen och beter sig snarare som om hon haft en blandning av tail och paddel. Riktigt häftigt bete som visade sig vara riktigt fångstgivande också.

Steve var generös nog att bjuda mig på tre stycken och den på bilden ovan (Blue Pearl) gav utdelning direkt.

 

Såväl snipor…

…som lite bättre fiskar (denna på 5+) högg med ursinne.

Vi tog om drifter, fiskade med lite olika beten men kom hela tiden tillbaka till Curly Lucy. Ett gott gäng mindre fiskar var landade efter ett par timmar när Steve plötsligt förkunnade hugg med ett klassikt; -Japp. Fisken bröt yta direkt och spöt stod i tung böj. -Det där är håv, va?, sa jag. -Njaäe, tveksamt, sa Steve men jag turbovevade och greppade håven ändå. Jag kan min sjö och dess gäddor. Det var en håvfisk på ingång. Gäddan stretade på bra, stångades och rusade. Till slut kom hon in mot båten med sin koskalle och allt. Jag gjorde en tafflig håvning då hon dök precis i samma sekund som skopningen men jag lyckades näta henne. Det var en riktigt stor gädda. Skalle, nacke och rygg som en mindre buffel.

 

Curly Lucy, Classic Perch

 

Där hon låg med böjd kropp i håven förstod jag aldrig riktigt hur lång hon var. Steve är optimist och jag är tydligen pessimist för han trodde till en början att vi snackade plussare medan jag tänkte strax under 9 kg. Grovt felaktigt tänkte jag också att den var precis på metern eller strax över, bara. Den var rejält över metern, vilket jag förstod när hon lyftes upp ur håven och det tog som aldrig slut med gädda.

 

9,1 kilo…

…och 113 cm lång.

Det är den längsta gädda jag sett i denna sjö sedan hösten 2013 då jag började fiska där och nästan direkt tog en fisk på 116 cm. Sedan dess har jag fått x antal fiskar mellan 100-108 cm men inte sett någon längre. Förrän igår. Vilken magisk fisk. Steve blev förstås jätteglad över sin fångst och även att den tog på hans relativt nylanserade bete. Som åskådare, värd och ”guide” blev jag minst lika glad. Att få se en båtgäst dra en sådan fisk, på ett område där jag strax innan sagt att det brukar kunna stå stora, är grymt roligt.

 

Återgång till sitt rätta element.

Efter fotosession, fistbumps, kramar och skratt fiskade vi oss vidare in i dagen. Vid lunchtid hade vi kanske tjugo avkrokade gäddor och mängder av pet och bommade fiskar. Det var många snipor men även en hel del fisk runt två kilo.

 

 

Classic Perch igen.

 

Jag fick ett märkligt hugg efter lunchen, följt av galen tyngd och rusning i sidled. -Nu jävlar, skrek jag upphetsat och adrenalinet sparkade omedelbart igång pulsen. Steve greppade håven och efter en liten stund bröt fisken ytan, tio meter från båten. Det hela såg konstigt ut med en stjärtfena först och jag utbrast; -Fan, den är felkrokad. Visst var det så, men även fel art.

 

Stadig, ryggkrokad brax, full med lekvårtor, som lurade mig rejält. Besvikelsen i samma sekund som man förstår; inte att leka med…

Drifterna avlöste varandra och fisket blev trögare fram på eftermiddagen. Vi hade planerat att avrunda vid 17-tiden och med en halvtimme kvar fiskade vi en bit utanför dagens sista vassträcka. Jag hade vid det här laget satt på en Hippishake igen och lade ett långt kast. Jag hann bara ta ett halvt vevtag innan det högg så vansinnigt hårt att jag nästan tappade både balans och spö. Mothugget blev taffligt och sedan började en ganska hård press för att snabbt få in fisken. Steve stod redo med håven och när fisken närmade sig båten blev det några mindre rusningar. Gäddan kom upp till ytan, pressades in mot håvkanten och precis innan skopning gjorde hon ett kraftigt huvudskak och tog sig loss! Steve trycker ned håven i vattnet i ett desperat försök att fånga gäddan. Paff och med en tom känsla står jag bara och tittar ned i vattnet. Det där kanske var min efterlängtade metersfisk, första för denna spinnsäsong som precis tappades. Satan! Steve lyfter håven… och där ligger hon. Med några slags ninjareflexer hade han förstått åt vilket håll hon var på väg att fly och lyckats skopa upp gäddan. Respekt!

 

96 cm…

…och 6,8 kilo. Det var ingen metersfisk och huruvida denna gädda ens räknas eller inte bryr vi oss inte om. Den var fin och jag var glad, det räcker så.

Två kast senare, på nästan samma fläck, högg det friskt på min Hippishake igen.

 

Ytterligare en 90+…

..denna på 5,5 kilo.

Vi tog några till mindre under denna nya huggperiod och vi närmade oss båtrekordet som jag och Aleksander slog tidigare i våras. Rekordet gällande antal gäddor under ett pass med två pers i båten. Vi tog 35 gäddor den gången och nu låg jag och Steve på 30. Plötsligt fick han ett till bättre hugg, denna gång på hans klassiska paddelbete Lucy.

 

95 cm och 6,5 kilo.

Klockan tickade och i redig tävlingsanda gjorde vi vårt yttersta för att slå antalet 35, dock med förbehållningen att inte byta till rena snipbeten. Men vi lyckades inte med denna bedrift utan stannade på 34 stycken, 16 till gästen och 18 till värden. Men vad gjorde väl det? Detta får nog ändå räknas som mitt kanske bästa fiskepass någonsin. Stort antal, två fiskar över fem kilo, ytterligare två över sex kilo och slutligen en magnifik gädda över nio kilo. Där den sistnämnda är den längsta fisken jag sett på hemmavattnet på snart fyra år. Magiskt! Och då har jag ändå inte nämnt hur trevligt det var att lära känna Steve. Denna genomgoa gäddfiskare, trebarnsfar och heltidsbetesbyggare.

Det var en fantastisk dag på sjön som blir måttstocken att jämföra kommande bra pass med. Stort tack Steve för ett ytterst trevligt pass och för de fina Curly Lucys som du bjöd på. Det gör vi om, tycker jag!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

E-j

 

Ibland känner jag mig riktigt gammal. Ett av dessa tillfällen är när jag stör mig på vissa engelska uttryck och förkortningar, inbakade i det vardagliga svenska språket. Som t.ex Aw, förkortningen för after work. Ett fånigt uttryck som det är ännu fånigare att irritera sig på. Fånigast är dock att irritera sig på ett uttryck det visar sig att man själv använder. Under mitt senaste inlägg på Insta står det: ”Aw på sjön idag.” Men alla förstod ju det. Hade jag istället skrivit med den svenska, motsvarande förkortningen; ”Ej på sjön idag”, skulle det kanske råda viss förvirring. Bild på gädda men inte på sjön? Vad fan menar han? Och vad menar han nu, med att skriva om engelska förkortningar? Jag har inget svar, annat än att jag ju faktiskt var ut på ett efter-jobbet-pass igår och tänkte berätta att det gick ganska bra.

Vid 15-tiden styrde båten ut från bryggan. Nordostan blåste kallt och det var nog inte mer än åtta grader i luften. Under natten hade sjön bäddats in i -7, en smått galen temperatur för att vara Uppland den 11:e maj. Underställ var på och mössa plus vantar likaså. På beteslåset hamnade en ny Hippishake som legat i lådan under onsdagen. Bäste Fredrik ”Pigg King” Johansson, själva upphovsmannen, vet hur mycket jag älskar detta gummibete. Tyvärr har han slutat att gjuta denna modell men hittade tydligen en låda från förr med ett gäng. Snäll som han är så skickade han upp dem till mig.

 

 

Stort tack Fredrik för dessa grymma beten! De kommer att få slita hårt, ett annat pass. För denna torsdag ville gäddorna, för första gången denna vår, inte alls ha paddel. Det nafsades bara och följdes efter till båtkanten. Inga rejäla hugg. Inte heller en större, hemgjord tail dög. Då åkte ett sådant där måste-ha-i-lådan-men-som-man-nästan-aldrig-fiskar-med-bete på. En Buster Jerk i +Magazinefishecos egna specialfärg, målad av Mangeboy. Ryckig vevjerk och det small direkt.

 

Kort fisk som inte kan ha varit många cm över 80 men som vägdes av nyfikenhet då hon var så himla tjock. 5,3 kilo.

 

Drygt sex veckor sedan isen gick och det finns fortfarande olekta gäddor!? Det måste vara något nytt slags rekord. Jag har då inte varit med om det tidigare i detta grunda vatten. Nog för att jag visste att den senaste tidens kyla fick allt att avstanna men jag trodde ändå att leken skulle vara överstökad vid det här laget. Men jag hade fel.

Jag krokade några snabba, mindre fiskar innan det plötsligt small ordentligt på Bustern igen. Fisken bröt ytan på håll och såg rejäl ut. Tyngden och spöböjen vittnade om samma sak när fisken spjärnade emot ordentligt. När gäddan närmade sig båten bjöd hon på flera rusningar och jag var övertygad om det var en fin metersgädda på ingång. Men väl i håven visade hon sig vara mindre än vad hon gett sken av.

 

En till romstinn dam…

 

…denna på knappa 95cm och strax över 6 kilo.

 

Jag fiskade mig vidare in i eftermiddagen med känslan att snart smäller något riktigt stort på. Men så blev det aldrig. En handfull mindre fiskar till fick se sig avkrokade innan det blev dags för hemgång.

Alla metersfiskar jag vet finns i sjön har fortfarande inte visat sig i år. Märklig vår, men nu kanske det äntligen är på gång? Kanske redan på söndag? Jag hoppas, för då kommer fiskebesök från Stockholm. Helgen var inplanerad med Micke ”Caesarlures” som dessvärre fick förhinder. Då blev det istället läge att bjuda in en annan betesbyggarlirare. En som jag pratade med på mässan och som gärna ville komma upp till norduppland och hälsa på. Det ska bli riktigt roligt och nu får tiden gärna gå fortare…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Snipköret

Jag får inte riktigt till det. Det lynniga vårvädret har ställt till det i ”mina” grunda sjöar och gäddorna verkar helt förbryllade. Eller det är snarare jag som är förbryllad. Leken stannade av när kylan kom tillbaka i mitten av april och sedan dess har fisket varit en svår nöt att knäcka. Åtminstone på större fisk. Snipornas huggvillighet har det inte varit något fel på och snittantalet landade gäddor per pass har varit väl godkänt. Ett gäddhugg är förvisso ett gäddhugg och alla fiskar är roliga men man ledsnar faktiskt efter en tre till fyra pass i rad med bara massa smått som krokats av. Gårdagen var inget större undantag.

 

 

Aleksander och jag körde ett pass i en bitande kylig nordan. Den 7:e maj ska man inte behöva frysa om fingrarna när man fiskar, kan man tycka, men så blev det. Mörka moln täckte solen och gäddkänslan var riktigt god. Vid första driften hade vi kontakter och följen direkt och snart nog var första fisken krokad.

 

Pigg 4-kilos.

 

Bra start, tänkte vi med en känsla att de större borde ha lekt klart och var efterlekshungriga. Vi drev vidare och Aleksander plockade ett par snipor innan en bättre fisk klev på. En ganska kort men stadig fisk på ca 5 kg som dock inte ville hamna på bild utan avkrokade sig själv vid båtkanten. Efter denna ganska lovande inledning handlade dock resterande del av passet om snipor och åter snipor. Vi sökte av de flesta ”storfiskhålorna,” provade större beten och gjorde det mesta man kan tänka sig för att lokalisera större fisk. Men utan resultat.

 

Strandhugg för lunch…

 

…med tacos, dagen till ära.

 

Funderingar över ”efter-lunch-taktik”?

 

Stärkta av maten fortsatte vi våra försök att lokalisera större, huggvillig fisk. Resultatet blev detsamma som under förmiddagen. Under passet krokades sammanlagt 15 fiskar varav 13 var riktigt små. De större gäddorna verkar leka fortfarande men de flesta borde vara färdiga vid det här laget. Borde, säger jag utan att veta. Den här våren är märklig och riktigt grunda sjöar är luriga när snabba växlingar i vädret påverkar vattentemperaturen över en natt. Pusslet ligger ofärdigt framför mig och flera bitar verkar ännu saknas. Men jag gör som jag brukar; söker febrilt vidare och hoppas att belöningen kommer. Så som den ofta gör.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

King of Mälaren, våren 2017

Jag tillhör egentligen inte den skara gäddfiskare som gillar att tävla. Men sedan hösten 2013 har jag, trots detta, sett till att inte missa en specifik tillställning; King of Mälaren. Ni som känner till tävlingen vet att den har en vår- men också en höstupplaga. I höstas bestämde jag och Jan O på FishEco oss för att ställa upp. Vi behövde en tredje medlem och beslöt oss för att ge ungdomen en chans. Alla som ville vara med och som var max 16 år gamla fick skicka in en ansökan. Efter att ha gått igenom en nätt hög med ansökningar valde vi slutligen ut en ung tjej vid namn Mia Bagger som vår tredje medlem. En plan arbetades fram och allt var redo inför tävling. Sedan kom vintern och isen. Höstens upplaga ställdes in och alla team som var anmälda och hade betalat flyttades vidare till vårtävlingen istället. I lördags var det dags för den, äntligen.

Vid 07:30 svängde jag in med bilen i Sigtunas hamnområde. Båtarna började redan att fylla de tomma bryggplatserna. Det skulle komma att bli ca 140 stycken, så småningom. Män i flytoverall och fina goretexställ rörde sig fram och tillbaka mellan båtar och bryggor. Det vankades gäddfiske och en taggad förväntan låg tryckt över hamnområdet. Bland alla killar och gubbar dök det plötsligt upp en ung tjej; Mia. Ungefär samtidigt styrde FishEcobåten in runt piren och även Jan O var på plats. Vi packade in oss i båten, anmälde att Team FishEco/Fiskesyndrom var på plats samt hämtade ut mätdekalen.

 

 

Sedan blev det kaffe och väntan på kaptensmötet.

 

Strax dags för möte.

 

Vid halv nio sprakade megafonen igång och den evige arrangören Jens Ekhamn tog ton. Tävlingsregler, tider, fredade platser och annan information gicks igenom. Nytt för året var dels förlängd tävlingstid (sluttid 17:00 istället för 15:00, vilket var välkommet) samt att fångad fisk skulle registreras via sms under dagens gång. Det sistnämnda för att förenkla sammanställningen av resultat inför prisutdelningen. Oskar Knudsen, som alltid brukar assistera med detta, har haft ett tufft jobb framför sig när det tidigare ramlat in 100 lappar med teamnamn och antal cm gädda att på kort tid sammanställa. Jag gissar att detta nya system gjorde jobbet betydligt enklare. All fisk skulle fortfarande fotas mot mätdekal förstås, som bevis.

Efter mötets slut rörde sig närmare 400 gäddfiskare i snabb takt till sina respektive fiskefarkoster. Tio minuter senare låg alla ute på Sigtunafjärden i väntan på start.

 

 

 

09:00 drogs det på och det blev som vanligt hela havet stormar då svallvågorna slog från alla håll. Många båtar åkte norrut men som vanligt var det flest som drog söderut. Vi tillhörde den sistnämnda skaran. Jan O har ju sina hemmavatten åt det hållet och det var hans vikar och hak som gällde för dagen. Efter en god stunds transport kom vi fram till en trevlig vik med ett stort tillhörande gräsflak. Här blev vi kvar hela dagen då gäddorna uppenbarligen var på plats.

En mycket kraftig nordan blåste på för fullt och solen gjorde oss sällskap. Vi fiskade med lite olika typer av beten men naturligt dova färger med lite glitter var gemensamt. Först med att kroka en gädda var Jan O.

 

83cm olekt tjockis.

 

Inte lång stund därefter krokade han ytterligare en 83:a.

 

 

Vi drev vidare på flaket och såg att även de andra två båtarna i viken håvade lite då och då. Vi hade lite försiktiga pet och jag bommade en hyfsad fisk och Mia gjorde detsamma.

 

Mia under förflyttning. Kanske kollade hon liveuppdateringen på fångster som man kunde följa på kingofmälaren.se

 

Vi nötte vidare under dagen och hade vid det här laget krokat fem gäddor där samtliga var godkända (över 70cm). 83, 83, 71, 71 och 80cm. Vi försökte febrilt att bättra på dessa centimeter men lyckades aldrig. Då vinden hade ökat på och vi hade en tuff färd i motvind tillbaka gav vi oss av mot Sigtuna i god tid. Sista tid för att rapportera in fisk var 17:00 men man fick en halvtimme extra på sig att komma in i hamn. 17:15 gled vi in bland bryggorna för att äntligen få fast mark under fötterna, lämna in mätdekal samt köpa lite varmkorv.

Prisutdelningen satte snart nog igång då det gick fort att sammanställa med det nya sms-systemet. Flera lag fiskade riktigt bra men ett stack ut ur mängden. Det var Team Flanell som skrev in sig i King of Mälarens historia som första lag att fiska över 500cm på de fem längsta fiskarna. 502cm, för att vara exakt. De knep också första pris för längsta fisk, en imponerande dam på 114cm och hela 12,2 kg. Team Flanell hade dessutom två fiskar till bland de tio längsta under dagen. Respekt, och stort grattis!

 

 

Hur stod sig då Team Fisheco/Fiskesyndroms 388cm? Jo, vi kom på en 21:a plats av 140 startande team. Inget superresultat men samtidigt klart godkänt, åtminstone med tanke på hur många duktiga fiskare som hamnade längre ned i listan. Jag vill passa på att tacka Mia och Jan O. Det var en riktigt trevlig dag på Mälaren. Tack också till Jens och Oskar med flera som arrangerat denna alltid så trevliga tillställning. Vi ses till hösten igen!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Mörthuvud eller piska?

 

Jag fiskar gädda. Min fru håller på med hästar. Våra intressen är olika ur flera perspektiv. En utav dessa olikheter är att hon tar hand om djur medan jag plågar dem (enligt henne). Det ligger en viss sanning i detta förstås men det finns en annan sida av myntet. Låt mig göra en jämförelse.

”Djurplågeri, säger du? Ja men om vi skulle ta och göra så här istället då. Alla gäddfiskare världen över slutar att fiska gädda för mat eller nöjes skull. Istället fångar vi in alla, utom en liten population i centrala Mongoliet. Sedan domesticerar vi gäddorna och avlar på dem i många hundra år så att det blir en mängd olika gäddraser med varierande utseende och simegenskaper, allt för att passa oss människors tycke och smak. Gäddorna får under en längre tid fungera som arbetsdjur då de tränas att fånga matfisk till dess ägare, röja vass på kommando och med gemensamma krafter bogsera båtar och dra timmer. Men under årens lopp faller deras nyttoegenskaper bort och de numera tama gäddornas uppgift blir istället att träna, tävla eller bara vara simsällskap. Gäddsporten växer och pengarna som kretsar runt det hela växer i samma takt. Avelsgäddor med fin stam säljs för miljonbelopp, prissummor ökar och försäkringspremier likaså. Fullt friska gäddor, men med en liten defekt fena, avlivas i parti och minut för att få ut försäkringspengar så att man kan köpa en ny och bättre gädda.

 

 

Gäddorna får bo i små akvarium under natten men på morgnarna släpps de ut i en liten större damm där de kan simma runt, runt. När de ska tränas, tävlas eller nöjessimmas tas gäddorna till tävlingsbassänger eller till en närliggande sjö. Där stoppas det in ett slags metallbett i deras munnar och i bettet sitter tömmar. Dessa är till för att styra gäddorna, när man simmar bakom eller uppepå, så att de rör sig och beter sig som vi människor vill att de ska. De kan göra konster också, om man nu tränat detta rigoröst. Här brukar man nämna moroten eller piskan även om moroten i detta fall är mörthuvuden.

Men vad tycker gäddorna då? Vi som brinner för gäddsporten hävdar att de ”tycker om att jobba”. De blir lyckliga av att få simma i sjön istället för dammen även med bett, tömmar och gäddryttare i hasorna, säger vi med bestämdhet. Detta stämmer säkert. Men är det inte rimligt att anta att de skulle trivas bättre helt i det fria? Utan trånga akvarier, liten inhägnad damm, bett, munkorgar, piskor eller konster? Enbart frihet. Simma fritt i stora vatten och leva livet naturligt. Även om de vid ett fåtal tillfällen under sin livstid påträffar märklig mat som har vassa krokar i sig. Krokar som gör tillfälligt ont och orsakar mindre sår men som sedan, i de flesta fall, läks och glöms bort. Jag vill tro att det ändå skulle vara bättre. Inte bästa tänkbara scenario, men ändå bättre.”

Det är stort och komplicerat det där. Att på något sätt roa sig på djurs bekostnad. Jag tänker inte gå in djupare på ämnet. Lika lite som jag tänker pitcha denna text för min hästägande hustru…

 

P.s Ja, jag vet att myntet kan vändas tillbaka av hästfolket. Det vill säga att lägga ut krokar i gräset, mäta, fota och väga hästar där de inte kan andas för att sedan låta dem springa vidare osv. men det går vi inte in närmare på…

 

Guidning á la Karma-16

I början av december hölls Karmaauktionen på Tradera. För tredje året i rad bidrog jag med en guidning på mitt hemmavatten och i lördags var det äntligen dags att bjuda auktionsvinnaren Felix på en heldags gäddfiske.

 

 

Felix är en trogen bloggläsare som följt mina gäddiga ord under en längre tid. Vi har haft lite kontakt via sociala medier och på mässor men aldrig fiskat ihop tidigare. Jag såg verkligen fram emot att köra ett pass tillsammans men kände också lite press, i vanlig ordning. När någon betalat en nätt summa pengar vill man kunna erbjuda valuta tillbaka. Nu vet förvisso Felix (redan innan han budade) att jag varken är professionell guide eller har något annat än en rasslig plasteka utan elektroniska hjälpmedel till mitt förfogande. Han var ändå givmild, utan att ha skyhöga förväntningar på min guideförmåga. Stort av honom men prestationsångesten var hos mig närvarande lik förbannat.

Felix dök upp från Stockholm vid 09:00 och vi kastade oss ut på ett vindhärjat vatten. Tunga, grå moln prydde himlen och en kraftig nordväst slet i båten. Nordväst skriver jag enbart för att den riktningen var dominerande även om vi under dagen drev åt alla möjliga håll i de kraftiga kastbyarna.

Vi kom så småningom till första driften och jag satte på samma blå/vit/orangea Hippishake som levererade senaste turen. Felix körde med en skrikig PigShad och Karmadagen kunde starta.

 

 

Det dröjde inte alltför länge innan det högg. En arg efterleksfisk på 3-4 kilo, till guiden. Och sedan en snipa, till guiden. Efter att jag krokat fyra snabba gäddor såg gästen på mig med viss tveksamhet. Vad håller du på med Anders, frågade vi oss båda två. -Downsize, sa jag. -Har du en PigShad Jr, kanske i blå/vit, frågade jag. Det hade Felix och den var förlösande. Även gästen började att kroka gäddor i parti och minut.

 

 

Det blev en förmiddag i de utlekta snipornas tecken trots att jag enbart siktade på platser där det normalt sett står färre fiskar men större. Sniporna härjade vilt lite överallt och när det var dags för lunch hade vi krokat av 16 mindre gäddor.

 

Lunchpaus…

 

…med hemgjord bratwurst, surkål med bacon och senapssås.

 

Stärkta av varm mat och nykokt kaffe kastade vi oss ut i den kalla snålblåsten igen. Nu fick det vara nog med småfisk och vi provade nya sträckor och vassgluggar mm i jakten på större gäddor.

 

 

Trots gemensamma ansträngningar och besök till flertalet små specialställen här och där som levererat bra tidigare vårar så var de större fiskarna inte med på noterna. Den enda vi såg var en följare jag hade på ca 95 cm och kanske 5-6 kilo som vände vid båten. Vi prickade leken helt enkelt. När vi tidigare bokade datum hade jag inte räknat med den vädermässiga tillbakagången som skedde för ett par veckor sedan då allt stannade av. Efterleksfisket på stor fisk blev efterleksfiske på snipor istället. Sådant är livet.

Vi nötte på in i det sista men lyckades aldrig kroka någon stor fisk. Då vi valde bort sniphaken blev det ”bara” sex gäddor till efter lunch. 22 landade fiskar, 13 till gästen och 9 till guiden. Ett väl godkänt antal i sig men ack så smått. Vindpinade, lite trötta och smått frusna återvände vi till båtplatsen vid halv fem-tiden. Ett mycket trevligt pass på sjön var över och jag var relativt nöjd med min insats som guide. Felix verkade också nöjd med sin spinnfiskepremiär för året, trots att jag inte hittade några större gäddor åt honom. Att han satte sig i bilen glad och med en god känsla var huvudsaken och mitt mål med dagen. Jag tror att jag lyckades med det.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Båtrekord!

Våren kom med stormsteg. Vattnet i sjön var sju grader varmt bara ett par dagar efter islossningen. Gäddorna var i farten och allt var frid och fröjd. Sedan kom vintern tillbaka, såsom det brukar kunna vara i april. Isande nordan, minusgrader nattetid och knappt varmare än fem plus på dagarna. Allt stannade av. Grunda vatten påverkas oerhört snabbt av dessa väderomslag och det brukar kunna bli trögfiskat något så gruvligt. Men inte under gårdagen. Det passet var ett rejält undantag.

Jag och Aleksander hade bokat in ett pass på denna annandag påsk men jag valde att ställa in då det skulle bli -8 på natten och max +2 senare på dagen. Det skulle bara betyda is i vikarna, sönderfrusna fingrar och galet tröga gäddor. Annat planerades in istället men när det sedan blev måndag morgon visade sig vädret vara snällare än vad SMHI förutspått. Vi styrde om till fiske igen och det skulle bli trevligt att få komma ut men jag hade inga som helst förhoppningar om ens hyfsat fiske. Jag har lärt mig min sjö ganska bra under åren och vid liknande förutsättningar historiskt sett har det varit svårt, riktigt svårt. Men jag hade fel och påmindes om det faktum att sjöns gäddor beter sig lite olika från år till år. Så även nu, uppenbarligen.

Solen lös och det var ganska behagligt men det var högst tillfälligt. Vädret skulle komma att kastas fram och tillbaka under dagen med sol och stiltje i ena minuten och kraftiga vindbyar med snöfall i nästa.

 

På väg till första driften. Isbrytning samtidigt som första i raden av många snöfall tornar upp sig.

 

Vi började med tailbeten på våra beteslås och sävlig hemtagning då vattentemperaturen sjunkit från åtta grader till tre (!!!) på bara en vecka. Men det gav just ingenting under en stund och Aleksander bytte till en MCrubber Jr i färgen ”skymningen.” Sedan behövde han inte byta. Gäddorna började att hugga som galna, oavsett om det var sol eller blygrå himmel. Jag bytte till en trött, gammal trotjänare som har hängt med i ett par år; en Hippieshake från Piggking, i liknande färg som den Aleksander upptäckt var dagens melodi.

 

 

Även jag började att få fisk men inte i närheten av samma antal som Aleksander. Han och hans Mcrubber Jr var dagens (snip)kungar. På relativt kort tid hade 15 gäddor krokats av. Vi hade flera dubbeldrillningar och Aleksanders spö glödde nästan ett tag när han drog fem fiskar på fem kast i rad.

 

 

Gemensamt för nästan alla fiskar som landades under dagen var de extremt våldsamma karatehuggen. Därpå följde en hård kamp där samtliga fiskar kändes tyngre och större än vad de egentligen visade sig vara. I stort sett alla var också smällfeta och ganska många täckta av iglar.

 

En kortis, som ändå vägde över fem kilo.

 

Aleksanders största för dagen som också den klev över fem-kilostrecket trots sin ringa längd.

 

Det var en helt galen huggsexa trots att vi fiskade mest mitt ute i sjön, inte ens i närheten av några lekområden. Aleksander drog gädda på gädda och när det till slut lugnade ned sig hade han krokat av nitton stycken. Jag låg lite efter med mina sju…

Det blev trögt en stund och jag bytte runt lite bland hinkens godsaker.

 

 

Jag fick någon enstaka gädda på andra beten men främst var det Hippieshaken som gällde. När jag så småningom bytte tillbaka till den högg en snäppet bättre fisk.

 

 

Dagens största på strax över 90 cm och strax under 6 kilo.

 

Aleksander däremot nötte vidare med sin Mcrubber Jr och han fortsatte att kroka fisk som en furie.

 

 

 

När vi trötta och ganska kalla styrde hemåt vid 17-tiden kunde vi konstatera att ett nytt båtrekord var satt, gällande antal landade fiskar på två personer. 35 gäddor hade fått se sig fångade varav Aleksander stod för imponerande 25 och jag själv 10. Han hade helt klart dagens bete men också ”rätta knycken.” Då jag tog de två största blev det ju enkelt för mig att säga att jag satsade på kvalitet istället för kvantitet. Men i själva verket fiskade jag inte lika bra, bara. Det är dock helt betydelselöst i sammanhanget. Det var ett riktigt trevligt pass med nytt antalsrekord, på en dag som vädermässigt lika gärna kunde ha bjudit på bom i protokollet. Nu gäller det bara att försöka lista ut vilka omständigheter som gjorde just denna dag speciell. Inte det enklaste.

 

Snö och sol i märklig symbios. Väder som brukar kunna betyda; trögt.

Det var bara att lyfta på hatten och tacka sjön för givmildheten. Vi lyckades aldrig hitta någon stor fisk (100 cm eller längre) men jag inbillar mig nu att de vilade, laddade upp sig inför deras kommande frosseri på lördag. Då ska nämligen årets Karma-guidning gå av stapeln. Med varmare väder dagarna innan som hinner boosta vattentemperaturen. Jag längtar.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Nyhetens behag

Igår var det äntligen dags för ytterligare ett pass på hemmavattnet. Några kalla nätter och blåsiga dagar hade lämnat vattentemperaturen i stort sett oförändrad sedan början på förra veckan och leken hade ännu inte satt igång fullt ut.

Jag träffade Aleksander vid båtplatsen klockan 10:00. Det hade varit ännu en kylig natt och därmed ingen större vits att starta så mycket tidigare. Vårsolen värmde på bra och en god sydväst satte fart på ytvattnet. Förutsättningarna fanns där.

Vi började första driften och hade snart några kontakter. Efter knappa halvtimmen krokades de första gäddorna – nästan samtidigt.

 

Fina, välmatade förleksfiskar

 

Drifterna avlöste varandra, både längs vassar och dess fickor men också ute på mer öppet vatten. Fisken stod lite överallt och det var bra fart på dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sammanlagt krokades 19 gäddor av under de knappa sex timmar som vi var ute och snittstorleken var helt ok. Tre av gäddorna var över fem kilo och den största (på sista bilden) vägde nog strax över sju kilo trots att den var under metern lång. Extra bonus för min del var också att merparten av mina fiskar (samt den största) tog på min egna SyndromTail i golden shinerfärg.

 

Denna lilla rackare men med brunglittrig svans.

 

Det var ett riktigt trevligt och lyckat vårpass med sprudlande spinnfiskeglädje. Det var ju Aleksanders första tur på öppet vatten för säsongen och jag själv känner fortfarande nyhetens behag. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man fiskat under hösten. När vintern och isen sätter stopp och sedan efter flera månader öppnar upp sig igen är det samma visa varje gång; man blir så barnsligt lycklig, bara. Precis som det ska vara.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Lyckat kvällspass i vårsolen

Nu är suget hårt. Spinnfisket har helt tagit över och präglar stora delar av min vakna tid. Mina drömmar också, för den delen. I natt var jag tydligen i Rügen. Fick en gädda som lätt vägde 15+. Efter sådana drömmar vaknar man med frustration. Dels för insikten att det bara var en dröm men också för att man måste åka till jobbet istället för till sjön.

 

 

Lördagens tur i skärgården gav, som alltid, rejäl mersmak. Samma dag blev hela hemmavattnet isfritt. Jag åkte förbi sjön i söndags när jag skjutsade min dotter och den låg där, vacker och inbjudande med sina lockrop. Med en viljestyrka samlad från djupet av min existens tittade jag bort och åkte hem. Där väntade min 20 kubikmeter stora hög med stockar jag dragit hem från skogen, som nu ska bli ved.

Jag gav mig till tåls då men under gårdagen gick det förstås inte längre. Trots annat inplanerat rensade jag bort det ur kalendern och drog ut på en eftermiddags/kvällstur i vårsolen. Båten låg där jag lämnat den i december; uppochned på två stockar. Sedan blev det till att på egen hand vända och släpa ned den till vattnet. Det förstnämnda var enkelt men inte det andra. Men tio minuter senare satt jag i båten och flämtade av utmattning, styrandes mot den första anhalten.

 

Min skruttiga, smutsiga och alldeles underbara lilla pärla.

 

Innan jag började att fiska kollade jag vattentemperaturen och trodde först att jag såg fel. 7 grader! Det kan ju inte stämma!? De delar av sjön jag var på blev ju inte helt isfria förrän i slutet på förra veckan. 7 grader!? Det stämde. Fort går det när medeldjupet är under 1,5 meter. Det var bara att tacka och ta emot för det var riktigt bra fart på gäddorna.

På beteslåset hamnade en grön/guldglittrig Mcrubber som lyser fint under vattnet i solen. Jag fick aldrig anledning att byta. På tredje kastet fick jag ett karatehugg deluxe och höll nästan på att tappa spöt. Det var ingen bjässe men farten och kraften var det inget fel på.

 

 

Jag drev vidare med min ikeakasse som drivankare och hade efter bara tjugo minuters fiske krokat av två gäddor och bommat ytterligare tre. Jag provade lite nya, grunda vassträckor där det stod några finare fiskar. Först fick jag en tjockis på strax över 90 cm och ca 5,5 kg…

 

 

…och strax därefter en på ca 95 cm och 6+.

 

 

Bra kondis.

 

Efter drygt två timmars fiske var klockan 17.30 och jag hade krokat av åtta gäddor och bommat minst lika många. Jag körde en timme till men då var mattiden över för denna kväll. Det blev bara några småpet och följare till innan det var dags att packa ihop och återvända hemåt.

 

En snipas ofog under sista timmen.

 

Kvällens vinnande koncept.

 

Alldeles varm i själen och genuint lycklig styrde jag in mot bryggan. Det brukar kunna var svårt nära inpå islossningen. Men inte denna dag och inte när vårsolen åstadkommit 7 grader på kort tid. Det blev en riktigt trevlig invigningstur för min lilla båt denna säsong. Åtta gäddor där de fem längsta sammanlagt mätte över 400cm och samtliga högg extremt hårt och våldsamt. Spinnfiskesugets övertag lättade därför inte direkt sitt grepp efter gårdagen. Tvärtom. Det är nu oöverskådligt långt till söndag, då nästa fiske är inplanerat. Kanske måste det bli ett till kvällspass innan dess…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Skärgårdstur med Team Hauki och JH Fiske

 

Det finns mängder av duktiga sportfiskare därute. De flesta fiskar enbart för nöjes skull men många drömmer också om att på något sätt få jobba med sin hobby. Ett fåtal gör slag i saken och en av dessa träffade jag på sportfiskemässan i Jönköping. Det var i Jiggar.nu:s monter, där jag hälsade på den gode Christoffer ”Anchorbaits” Sääw, som jag också träffade Jari Halkonen, en av medlemmarna i Team Hauki och även mannen bakom fiskeguidesfirman JH Fiske. Vi hade ett trevligt samtal och då det framgick att vi bor relativt nära varandra fick jag en inbjudan att hänga med på en dagstur i skärgården på jakt efter stora förleksgäddor. Jag tackade givetvis ja och vi sa att vi skulle höras framöver. I måndags kom så inbjudan; gäddfiske i Roslagen, lördag den 1 april. Ja tack, sa jag, laddad till tänderna. Det skulle bli mitt andra pass från båt denna säsong men kanske det första som egentligen räknades. Pass nummer ett bestod ju bara av två timmar i en liten gummijolle på mindre bra (men isfria) delar av hemmavattnet. Nu var det en heldag som gällde. Och det på stora vatten med stora gäddor.

07.45 mötte jag upp Jari och resterande medlemmar av Team Hauki; Fredrik och hans son Jocke vid Herrängs marina.

 

Kapten Jari i sin nya fiskemaskin; en riktigt trevlig Tracker. Bredvid står Jocke och längst till höger Fredrik.

 

En ganska frisk sydan svepte in över hamnområdet. Presenningarna på varvets övertäckta båtar sträcktes och fladdrade i vinden. På håll hördes måsar skräna ut över den gråtyngda morgonen och regnet hängde i luften. Det luktade gädda.

Nu kan jag bara tala för mig själv men jag tror att vi alla fyra var hårt taggade när båten i sakta mak styrde ut ur småbåtshamnen.

 

Jari på väg in i dimman.

 

Det blev en stunds transport innan vi kom fram till första platsen för dagen. Fyra gäddfiskare for upp ur stolarna och greppade spön. Beten for genom luften samtidigt som leenden spreds över förväntansfulla ansikten. Det hängde en hunger i luften. Hungern efter våldsamma gäddhugg. Den var så närvarande att den nästan gick att ta på. Vi kastade och kastade men insåg efter en stund att det var lite för tidigt på säsongen för den viken vi valt. Det blev förflyttning och jakt på varmare vatten.

Nästa anhalt var en grund och skyddad mar. Vattentemperaturen där var uppe i ”hela” fyra grader och det visade sig vara det varmaste vi hittade denna dag. På mitt beteslås satt en Headbanger Tail och efter ett par kast bara så högg det i bra. Jag gjorde mothugg och spöt stod still i en stum båge. Följt av en tung rusning, redan från start. -Det är en bra fisk, sa jag och blev tvungen att lätta på slirbromsen. Fisken bjöd på rejäl tyngd under drillningen och även fler, kortare rusningar. Vid det här laget hade min puls hunnit stiga rejält. Trots att jag visste att det inte var någon bjässe som stånkade på andra änden av linan så var ändå den klassiska ”inte-tappa-nervositeten” närvarande. Fisken bröt ytan och en kort förvåning ersattes av besvikelse. Det var en liten men tjock fisk som var felkrokad i nacken. Den hade kunnat simma framåt med obehindrad kraft och lurades därmed rejält. En gäddas aprilskämt, dagen till ära.

 

Felkrokad!

 

Vi körde vidare i maren men den gav inget mer. Fisket var trögt, milt uttryckt. På de flesta platser vi var under dagen låg temperaturen på mellan 2-3 grader och gäddorna var gruvligt köldstela. Det blev en ny förflyttning, till en annan vik, i sökandet efter varmare vatten.

På nästa hak var det Jockes tur.

 

 

 

En till liten men tjock rackare. Denna var åtminstone krokad i munnen.

 

Förmiddagen övergick i lunch som i sin tur plötsligt blev eftermiddag. Ett flertal, till synes, heta platser hade testats men det var riktigt svårfiskat denna lördag. Jari fick förvisso också en snipa som aldrig fastnade på bild men det var det hela. Tre gäddor krokade varav en felaktigt. Trots alla fina beten som testades under dagen.

 

CL Shad 18…

 

…och en gammal ärrad trotjänare; Wingman.

 

Dessa var förstås bara några i mängden av beten som provades i desperata försök att knäcka dagens kod. Men vi lyckades aldrig med den uppgiften. Kalla, lite trötta och allmänt lyckliga över att få ha spinnfiskat efter gädda igen återvända vi till hamnen.

 

Upptrailing. Det var en sann fröjd att åka i, och fiska från, Jaris nya Tracker.

 

Visst, fisket var trögt och det kan normalt sett reta mig lite men denna dag tänkte jag inte så mycket på saken. Jag fick fiska och det med riktigt trevliga, nya bekantskaper. Det är en av gäddfiskets positiva sidor som sällan blir uppmärksammad; alla nya möten med likasinnade, alla nya kontakter som knyts bland svingande spön. Tack Team Hauki och framförallt Jari, som bjöd in mig, för gästfriheten! Grymt trevlig dag som jag gärna gör om när luckorna i allas kalendrar sammanstrålar.

Skitfiske på er, så länge!