Den ambivalenta årstiden

Nu är vi mitt uppe i tiden på året då vädret gör tvära kast i stora delar av landet. Fem minus ena dagen och lika många plusgrader nästa. Hopplöst för fiskaren då det oftast innebär att en tunn hinna is täcker sjöarna. Antingen vill man ha öppet vatten (helst) eller is som man kan gå på. Mellantinget suger och märkligt nog blir jag lika frustrerad varje gång. Som att jag, under det gångna året, helt glömt bort väderpremisserna för november/december i uppland, trots att jag varit med om det över fyrtio gånger.

Förra helgen låg den tunna isen och fisket uteblev helt. Men under veckan drog mildvädret in med plusgrader, regn och blåst och sjön öppnade åter upp sina portar. Jag och Aleksander bokade in ett kortare pass under gårdagen och årets kanske sista spinnfiske var ett faktum. Ett riktigt bonuspass, då jag redan ställt undan grejorna för säsongen och mentalt förberett mig på en 3,5 – 4 månaders väntan.

Vi skulle träffas vid båten, den som låg upp och ned en bra bit ifrån öppet vatten (för tjock is i båtviken för att kunna leka isbrytare). Jag var först på plats och vände den blytunga, dubbelbottnade gamla livräddningsjollen. Frukten av alla gympass under de senaste två åren kom väl till pass. Därefter knöt jag fast tampen i fören och i dragkroken och drog båten ett trettiotal meter på en grässlänt efter bilen. Aleksander dök upp och vi släpade båten de sista trettio meterna genom lera och sank gräsmark och vi var minst sagt ordentligt uppvärmda när vi äntligen kunde packa i prylarna och puttra iväg ut på sjön.

Vattnet var ca en grad varmt och vi var väl förberedda på segt fiske med rejält stela gäddor. Låååångsam hemtagning med många vevstopp var det som gällde. Jag körde med större tailbete medan Aleksander provade Mcrubber.

 

 

Hans gummi lockade nästan direkt en snipa till hugg och något förvånade bevittnade vi starten på ett litet december-sniprace. Jag bytte till ett mer dovt tailbete och började även jag att kroka fisk.

 

 

Gäddorna var riktigt små, välmatade och igelprydda. Vissa högg så försiktigt att det knappt kändes alls medan andra attackerade så våldsamt att spöt nästan flög ur näven. Det var en märklig fiskedag denna första advent.

Solen tittade fram och vinden försvann. Jag fick för mig att testa en fin svart/orange/guldglittrig slider som jag inte fiskat med på länge, en present jag tidigare fått av Christian ”Northsidetackle” Asp. Andra kastet landade rakt framför näsan på en bättre fisk och hugget kom direkt efter nedslag. Det blev ett taffligt mothugg men fisken satt krokad hela vägen in till båtkant.

 

 

Vi fiskade oss vidare in i eftermiddagen men det var bara riktigt små fiskar som ville äta. Vi befann oss då inne på grunda, växtrika områden och jag körde tail igen medan Aleksander fortsatte att plocka snipor på gummi. Först ute på mer öppet vatten igen bytte jag tillbaka till samma slider som tidigare och det small på ordentligt. Fisken gick upp till ytan direkt och betedde sig för en kort stund större. Men den hade inte alls storleken den först gjort sken av.

 

Passets näst största på kanske tre kilo.

 

Vi drog oss tillbaka till båtplatsen och upprepade proceduren med båt, lera och tungt dragande. Denna gång bara i fem meter istället för sextio och pärlan fick därmed ny vinterförvaringsplats, lättare att tippa i om det ambivalenta vädret kanske tillåter ännu fler spinnäventyr innan vintern kommer på riktigt. Det var ett härligt bonuspass denna första advent, som gav hela 19 gäddor i båten. Ett antal långt över förväntan i det 1-gradiga vattnet. Att den där riktiga toppfisken uteblev även denna gång noteras mindre och mindre för varje pass. Det har blivit en sådan vedertagen vanesak under den gångna säsongen. I Kina säger man att det är tuppens år 2017 men hos mig är det tveklöst snipans.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

McTail-lånet

Känner ni igen att det börjar eka oroväckande ihåligt och tomt i kassan runt den 15:e till 20:e varje månad? Att den surt förvärvade lönen är bränd och att nästa inte dyker upp förrän den tjugofemte? Ni är inte ensamma. Men vad ska man egentligen göra i detta läge? Tja, sms-lån finns ju alltid men räntan är gruvlig och att råna en bank är inte att rekommendera. Det oetiska med rån åsidosatt; det är väldigt svårt att fiska gädda frihetsberövad.

De flesta med detta bekymmer får vardagen att fungera ändå. Det blir helt enkelt rotsakssoppa och knäckebröd sista veckan innan löning. Men inte för alla. Vissa är mer företagsamma. Så till den grad att man lyckats göra det räntefria korttidslånet till något av en konstform. Jag talar om det så kallade McTail-lånet. Ett lån som inte är fiktivt påhittat av min tvivelaktiga fantasi utan hämtat direkt ur närliggande verklighet.

 

Plastbetet på bilden har inget med texten att göra.

 

Detta lån går till enligt följande. Först lägger du ut på valfri köp & säljsajt att du har 3 x 3 McTails i trä, handsnidade av Claes, i ovanliga färger, till salu. Dessa beten brukar kunna inbringa minst 800 spänn styck men du begär 1600:- för trepacket. Inom fem minuter har du sedan sålt dessa tre trepack och ivriga betessamlare, som inte vill gå miste om denna chans, swishar pengarna efter löfte om att dina egna bilder på betena kommer inom kort (i annonsen syns bara bilder du lånat från nätet). Plötsligt har du 4800:- på kontot och livet leker igen. Du svarar trevligt till dina köpare att allt är frid och fröjd men att du för tillfället befinner dig på jobb utomlands och skickar betena så fort du kommer hem igen. Det går några dagar och köparna börjar oroligt att skruva på sig och ber ännu en gång om bilder på de beten du påstått besitta. Du låter då meddela att arbetet utomlands blivit något försenat men att du givetvis ska göra rätt för dig så fort du är hemma igen. Inga problem. I värsta fall kan du ju alltid betala tillbaka till den som känner sig olustig över situationen, erbjuder du vänligt. Köparna är vid det här laget klart misstänksamma men ger det hela en chans till.

När så den 25:e kommer, och lönen likaså, har det gått över en vecka sedan affären genomfördes och köparna är förbannade. Det är dags att avsluta det hela. Du hör av dig och säger att du fortfarande är fast på jobb utomlands, ber så hemskt mycket om ursäkt för det hela men att det låg utanför din kontroll. Du frågar de tre köparna om de kanske vill ha sina pengar tillbaka och det vill de sannerligen vid det här laget. Du betalar tillbaka och voilá – det räntefria korttidslånet är ett faktum. Det är nästan vackert i sin snillrika enkelhet.

Missförstå mig dock inte nu; detta är inget jag rekommenderar. Även om jag imponerades av denna udda lånemetod så är det förstås oetiskt och taskigt. Kanske rentav olagligt. Dessutom blir man nog rimligen bränd ganska fort på olika köp & säljforum efter några försök. Så till er som kände att ni fick tips inför framtiden här; kör på rotsakssoppan och knäckebrödet istället. Det blir enklare så. Och framförallt väldigt mycket snällare.

Skitfiske på er, så länge!

 

Våldgästeri

Det var tidig lördag morgon och jag var på väg österut, mot kusten och Hargshamn. Dagen innan hade jag ringt Tony och Sebastian, som var hos mig förra helgen, för att kolla om det fanns en ledig plats i deras båt under lördagen. Det fanns det och spinnhelgen var därmed räddad. På hemmavattnet ligger nämligen isen. En tunn men utestängande hinna av kristalliserad antispinn. Usch! Då är det tur att man kan bjuda in sig själv hos andra och våldgästa lite.

Grabbarna plockade upp mig på vanlig plats i gästhamnen och vi drog ut och bortåt mot grunda gräsvikar, marer och braxpottor.

 

 

SMHI hade utlovat fyra plusgrader, en stadig sydväst och lätta skurar under förmiddagen. De hade delvis rätt. Regnet var kraftigt, ihållande och långvarigt och det blev en blöt tillställning. Det tre-gradiga vattnet gjorde gäddorna försiktiga, milt uttryckt. Vi hade några enstaka kontakter på de första haken men ingen fisk som ville hugga ordentligt. Efter ett par timmar utan fisk i båten satte jag på en betestyp som ytterst sällan får hänga i mitt beteslås; ett skeddrag. Jag drog några kast in mot vasskanten och en sträcka som vi strax innan kallat död visade sig innehålla ett helt gäng av nyfikna gäddor. På fem kast hade jag lika många följen där jag kunde konstatera att det var åtminstone tre olika fiskar, varav en var riktigt fin. Men ingen ville äta. Jag satte på snipbetet nummer 1 för min del; Buster Jerk och mycket riktigt krokades strax därefter en gädda under kilot.

Regnet tilltog, gäddkontakterna avtog och vi fiskade oss vidare i jakten på braxätande gäddor.

 

Svanvikar är ofta bra ställen. På detta hak hängde fler än 80 stycken men inte en enda huggvillig gädda.

 

Tony svingar Burt.

 

Plötsligt knorrade magarna och fuktigt nedkylda gjorde vi strandhugg för att tända en värmande brasa och grilla lite korv.

 

 

Välbehövlig paus. Tack för lånet av grillen, till den som det berör!

 

Efter lunch hittade vi äntligen braxstim inne i en mindre potta då jag studsade på ryggar med betet och hade fjäll på krokarna flera kast i rad. Jag satte på en Pankan för att efterlikna en brax så mycket som möjligt men Sebastian valde en annan metod. Han drog på en hemmasnickrad jerk, modell större, som såg ut som en liten gädda. Efter ett par kasta bara small det på ordenligt. Fisken gick direkt upp till ytan och gjorde ett stort plask. ”Oh, jävlar” – utbrast vi alla tre nästan unisont. Det såg ut som en riktigt stor fisk. Men sedan kom den tyvärr in alldeles för snällt och enkelt.

 

 

En klassisk glad-men-ändå-lite-besviken-gädda. När man först tror att det är ett monster som sedan visar sig ”bara” vara en 90+, en fisk som i själva verket är en riktigt fin gädda.

 

Efter detta nötte vi förväntansfullt och spänt vidare i braxviken men det gav inget mer. Klockan började att bli mycket och vi stannande på några småhak på vägen tillbaka till hamn. Men resultatet slutade på två krokade gäddor; en minisnipa och en fining. Blöta och kalla kunde vi i hamn konstatera att fisket var precis som det kan vara den 18:e november; kallt och supersegt. Ibland prickar man in de där storas ståndplatser och mattider men oftast gör man ju inte det. För att avsluta med ännu fler klyschor; chansen ökar om man är ute i båten med betet i vattnet, har jag hört…

Skitfiske på er, så länge!

 

P.s Tack till Tony och Sebastian för fiske och lunch. Det där med våldgästeri är inte så dumt…

 

 

 

Sista-minuten-fiske

 

Äntligen så kom helgen igen. Denna oas av törstsläckande fiske i vardagens torra öken. Jag hade tänkt mig fiske på lördagen då andra planer fanns på söndagen. Men när helgen närmade sig fick jag avhopp samt att SMHI hotade med kraftig nordan, spöregn och lite snö. Trots att jag kallar mig själv för syndrom (för att man just kastar sig ut i de mest märkliga situationer och förutsättningar) så valde jag att stanna hemma på lördagen. Det blev gårdsfix och uppskattad familjetid istället. Saker ändrades inför söndagen och plötsligt uppenbarade sig en lucka för fiske. På kvällen slog det mig att Tony och Sebastian, som knappt gör annat än att fiska på helgerna, kanske hade lust att haka på. Visst hade de det.

 

 

En rejält kall och mulen förmiddag mötte oss vid sjön och händerna frös nästan innan vi ens börjat fiska. Det skulle bli kyligt, förmodligen ganska trögt och långsam invevning som gällde denna dag.

Jag och Tony inledde med gummi medan Sebastian körde egengjort tailbete. Jag krokade snabbt en mindre fisk på Mcrubber men sedan blev det trögt, rentav helt dött. En god stund senare, utan vidare förvarning, inleddes plötsligt gäddornas mattid och vi började att kroka fisk, framförallt Sebastian med sin heta tail som klart var dagens bete.

 

 

 

Vid lunch hade vi lurat runt 6 – 7 stycken. Samtliga var välmatade men små, förutom den på bilden ovan. Vi nötte vidare i det fågradiga vattnet och plötsligt förkunnade Sebastian; -Bättre fisk, håva fort! Gäddan hade huggit nära båten och håvman Tony hade precis lagt ut ett långt kast. Lätt kaos utbröt med håv, spön och linor till höger och vänster men Tony skopade som en kung och fisken var säkrad.

 

 

Det var en riktigt stilig fisk på 102 cm. Vikt okänd.

 

Efter detta hamnade märkligt nog en likadan tail som Sebastian fiskade med på mitt beteslås också, då jag fått mig ett exemplar vid deras senaste besök. Jag krokade snabbt en mindre fisk och så gjorde även de andra. Det blev en sista liten huggperiod där och då innan gäddorna åter lade sig tillrätta bland växligheten på botten för att invänta natten. Tolv gäddor fick se sig krokade samt att vi hade lätt 25 – 30 kontakter och pet som inte resulterade i något. En riktigt lyckad dag. Mycket tack vare gott sällskap och metersfisk i håven men kanske främst för att det blev fiske överhuvudtaget, på en dag då det inte var tänkt. Sådana dagar skulle man ha fler av.

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Balsam för själen

Sakta slingrar den sig genom landskapet som en svart, glänsande orm. Påfylld av höstens alla regn sväller den över kanterna, dåsigt övergödd. Det mörka, kalla vattnet rinner lojt söderut, genom såväl öppna åkermarker som ogenomträngliga buskage och överhängande träd.

 

 

Allt är stilla. Plötsligt lyfter några gräsänder förskräckt och lämnar en upprörd yta efter sig. Snart nog är allt tyst igen och jag lyfter mitt spö. Kanske har gäddorna åter hittat upp i ån, nu när vattenståndet för första gången på länge tillåter det? Det är dags att ta reda på saken.

Spöt svingas och betet flyger i en vid båge till andra sidan. Det blir gummi som gäller, men med förförisk svansföring istället för paddel i det kalla vattnet. Det hörs ett plask på håll och hoppet om jagande gäddor tänds. Ännu en and syns dock lyfta mot den mörknande himlen och jag kastar vidare.

 

 

Tiden, detta ogripbara begrepp, verkar inte kunna bestämma riktning denna eftermiddag. Samtidigt som den till synes står stilla, medan jag meditativt går och fiskar längs åns strand, så har den också rusat iväg. Mörkret tränger sig på, knuffar dagen över någon osynlig kant och tar över. Jag plockar ihop mina saker. Det var ingen hungrig gädda hemma denna dag. Ingen synlig betesfisk heller, för den delen. Kanske har de inte vandrat upp ännu? Jag har inga svar, min frånvaro har varit alldeles för lång för det. Men snart kommer jag nog tillbaka igen, till min lilla å. Denna skimrande pärla i en alltmer jordfärgad höst, vars återbesök var ren balsam för själen.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ett riktigt höstpass

Igår fanns alla förutsättningar. Efter en vecka med kalla nätter och kylig nordan hade vinden vänt till syd under fredagen och dagstemperaturen under helgen låg på 8 – 9 grader. Ett tjockt täcke med grått dolde solen under gårdagen och sydan fick vattnet att krusa sig rejält. Det luktade gäddfiske långa vägar.

Jag, Johan och Aleksander samlades vid min båtplats i arla morgonstund, stuvade ned oss så gott det gick och for ut i novembermorgonen.

 

 

Jag hade preppat lite olika tailar för kallvattensfiske men det visade sig vara en riktig paddeldag. Aleksander körde från start med en McRubber i kostym ”Skymningen” och han bytte knappt under hela passet. Den levererade från start.

 

Totalt inhalerat gummi trots gäddans ringa storlek.

 

Aleksander krokade fisk efter fisk men det var småttingarnas mattid. Några var snäppet tyngre än andra…

 

En liten mega-tjockis.

 

Jag nötte vidare med min SyndromTail vilken levererade till slut.

 

Foto: Johan

 

Drifterna avlöste varandra och Aleksander fortsatte att skotta upp fisk på sin Mcrubber, som tydligt var betet för dagen. Jag hade en likadan i hinken men valde ändå att köra med Hippishake. Även den dög.

 

 

Strax efter denna fisk fick jag plötsligt ett märkligt hugg några meter från båten. Eller det var aldrig något hugg utan det blev bara sakta tyngre. Jag gjorde knappt något mothugg då det inte kändes som fisk men plötsligt kom en fin gädda upp bredvid båten och då blev det andra bullar. Den gjorde några rusningar och Aleksander frågade om håven behövdes men jag sa att jag kunde ta den själv. Väl i näven såg jag att det var en finare fisk än vad jag först trodde.

 

97 cm och runt 6 kilo. Färgen på denna Hippishake är en av mina absoluta favoriter oavsett väderförhållanden; röd motoroilrygg och pearlvit buk. Eller ”Årgångsvinet” som The Pikefather hade sagt. Foto: Johan

 

Vid lunchtid hade vi krokat av närmare 20 gäddor där Aleksander stod för merparten.

 

 

Trots 9 grader i luften och sydliga vindar blev vi förvånansvärt kalla och lunchrasten i en lävass med trangiavärmd pulled pork samt nykokt kaffe därefter var ett välkommet avbrott. Jag hade till och med funderat på att ta snäppet tunnare strumpor samt kängor istället för vinterstövlarna på morgonen men var glad att så inte var fallet. Som kedjesnusare brukar jag också frysa galet mycket om händerna vid denna årstid, trots att jag provat en mängd olika handskar som ska förhindra just detta, men som genom magi klarade jag mig fint under gårdagen.

Med ny värme och kraft fortsatte vi in i eftermiddagen som blev en direkt repris på förmiddagen, bortsett från att snäppet färre gäddor landades. Aleksander dominerade vidare med sin Mcrubber. Ett bete jag för övrigt räddat åt honom efter att den flugit iväg med en stump lina efter sig och sjunkit. En lina som några kast senare satt på min krok och Aleksander kunde därmed fortsätta sitt krokande.

 

Passets näst största fisk.

 

När klockan var tre började en för tidig skymning att sänka sig över norduppland. Det tungt gråmulna vädret förmörkade eftermiddagen och vi bestämde, ganska genomfrusna, att avrunda. 32 gäddor krokades av denna dag och Aleksander med sin ”Skymningen” stod själv för 18 utav dessa. Det var ett riktigt trevligt höstpass med många och hårda hugg i gott sällskap. Livet på en pinne.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

King of Mälaren, hösten 2017

Så var det dags igen; årets andra och sista gäddfisketävling för min del. Det var återigen Team Syndrom som skulle tävla ihop, med Aleksander, Erik ”Honken” och undertecknad. En plan fanns, främst ihopkokad efter Aleksanders och Honkens Mälarpass förra helgen. Vi skulle verkligen söka runt efter huggvillig fisk och hade en handfull lokaler i rad att beta av.

Grabbarna kom sjövägen medan jag mötte upp i Sigtuna hamn efter att ha anmält Team Syndrom och hämtat ut mätdekal. Som alltid var det en god och taggad stämning framför båtklubbstugan inför kaptensmötet.

 

Blott en liten del av alla de som fiskade under gårdagen.

 

Hela 127 team var anmälda och hade betalat in. Huruvida de alla var på plats vet jag inte men det var många båtar i hamnen. Den evige tävlingsledaren Jens Ekham körde genomgång av tävlingsregler innan det var dags för alla att storma till sina respektive ekipage. Bryggor gungade under tyngden av hundratals kängor, gummistövlar och flytoveraller. Amerikanska fiskebåtar (och ett fåtal andra) beträddes och motorer dundrade igång. Sedan slingrade sig den långa ormen av båtar ut från hamnen och delades snabbt upp i två läger; de som skulle söderut och de som istället tänkte pröva lyckan i norr. De senare blir bara fler och fler för varje tävling. Även Team Syndrom styrde (som alltid) mot norr och Ekoln.

 

Strax innan start.

 

09:00 gick startskottet och motorer vrålade. Svallvågor rörde upp Mälaren rejält och trots att det alltid är skumpigt till en början gick starten smidigt.

 

Köbildning i 5 knop på väg genom Erikssund.

 

Taggade killar.

 

Väl framme på första haket flög beten genom luften innan vi knappt ens hunnit få ned elmotorn. Vi hade direkt några mindre kontakter, nafs och följen. Det kändes hett men vi lyckades inte kroka någon fisk där. Först 1,5 timme senare, på andra platsen, skrek Erik; FISK! Aleksander greppade håven och den första godkända gäddan gled in i nätet.

 

71 cm

 

Efter mätning och lite trassel med krok i håvnät drar Erik iväg nästa kast på samma fläck. -FISK!, hojtade han igen.

 

71 cm, igen.

 

Två kast och två godkända fiskar inom ett par minuter. Vi tände till och kände tävlingshopp men sedan dog det av igen. Först en god stund senare krokade jag en, och Erik två mindre fiskar som inte klarade godkänd-strecket. Klockan hade hunnit bli 12:30 och vi började att känna oss lätt stressade då det inte fanns mycket kvar av den korta tävlingstiden. Trots detta värmdes fläsklägg, rotmos och hemmagjord bratwurst på mitt trangiakök och det var ett välbehövligt energitillskott.

Efter det vacklade planen. Ni som tävlingsfiskar vet precis vad jag menar; att man börjar ifrågasätta originalplanen och tar nya, djärva beslut på plats. Dessa är sällan lyckade och så även denna gång. Som tur var insåg vi det fort och tappade inte så mycket tid innan vi gled in i den vik där sista tiden skulle läggas. Erik krokar en fisk nästan direkt och vår tredje godkända var ett faktum.

 

Tjatigt och osannolikt men även denna var 71 cm.

 

Strax efter krokade även jag en gädda men den höll inte längdmåttet. Min McTail i red tiger med pearlvit tail for vidare in mot vassfickor och plötsligt tog det bara stopp. Ett riktigt hårt hugg och mothugget satt som det skulle. Spöt stod djupt böjt, stumt. Ni vet den där känslan, när man under en halv sekund undrar om det verkligen är en fisk eller om man sitter fast i en stock. Och sedan ett tungt sug i spöt, ett huvudskak. Ett sådant som mest stora fiskar lyckas med. Kanske riktigt stora fiskar, till och med. Jag hann precis utbrista; Ohhh, stor fisk!, innan linan blev förödande slapp. Neeeeej! Svordomarna studsade över Mälarens yta och en kall tomhet spreds i magen. Sådant som inte får hända på tävling hade lik förbannat skett. Satan!

På adrenalindarriga ben kastade jag dock vidare, för vad annars kan man göra? Gäddorna fortsatte att vara på hugget och vi krokade ytterligare tre fiskar på kort tid men ingen var över 70 cm. Sedan, när vi minst anade det, var tiden ute. Det var dags att åka tillbaka till Sigtuna, lämna tillbaka mätdekalen och inse att Mälaren besegrat oss totalt. Aleksander trodde att våra 213 cm kunde räcka till en topp 30-placering men jag och Erik var mer tveksamma. Hade det inte varit för återlämnadet av dekalen hade vi inte åkt tillbaka alls. Men nu gjorde vi det och efter att grabbarna släppt av mig vände de direkt hemåt igen. Jag gick upp till tävlingsledningen, lämnade in dekalen och de skrattade gott åt ”Team 71” men sina tre likadana gäddor. Jag berättade för Oskar, som ständigt hjälper tävlingen med att sammanställa resultat och ta snygga bilder mm, att jag tappat en fining och han sa att det var synd, att den hade kunnat räcka långt. Räcka långt?, tänkte jag. Men då hade vi ju ändå bara haft fyra godkända. Det krävs ju fullt papper med fem godkända för att komma långt upp i resultatlistorna, så är det alltid. Men inte denna dag, tydligen. Hade den tappade fisken varit 89 cm eller längre så hade vi vunnit alltihop. Helt galet nära, med andra ord. En redan sur tappad-fisk-känsla blev plötsligt ännu surare. Men tänk-om-tankar är sällan produktiva och gör sig bäst undantryckta.

Vi fick trots allt 10 gäddor på en i övrigt trög dag och detta gav oss en 7:e plats av 127 lag vilket förstås är ett jättebra resultat – Team Syndroms bästa hittills. Vi är nöjda men jag ljuger om jag säger att den bommade fisken inte spökar nu.

 

 

Avslutningsvis vill jag gratulera Max Fishing till lagvinsten på 301 cm samt Märsta Pike Fishing för längsta gädda på 109 cm – bra krigat! Dessutom ska Jens, Oskar och de andra bakom tävlingen ha ett stort tack för sitt arbete. Tillställningen var lika trevlig och välorganiserad som alltid.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

En sådan dag, bara

Fredagen stjälpte ljudlöst över till lördag och det var äntligen dags för fiske igen. Min gode vän Aleksander har länge varit upptagen med arbete, studier och diverse hemmapyssel men hittade slutligen en lucka i schemat och kunde, för första gången sedan i våras, följa med ut på hemmavattnet.

Sjön mötte oss som en ångande spegel. Kall luft möter varmare yta. En yta som höjts ytterligare under den gångna veckan till en nivå som knappt skådats under denna årstid tidigare. Från att ha varit ca 1 meter djup över hela sjön i somras är den närmare 1,5 meter nu. På sina håll till och med uppe och nosar på 2 meters djup. Strålande inför vintern – främst ur ett syreperspektiv och därmed fiskarnas välmående men även för ismetet som förenklas avsevärt när avståndet mellan is och växter blir större. Nåväl, åter till lördagen.

 

 

Två minusgrader, noll vind och knappt ett moln på himlen. Lägg därtill ett vatten som fortfarande var grumligt efter allt regnande. Det skulle bli en tuff dag.

 

 

Vi for runt på sjön i vår jakt efter hungrig fisk. Både mitt ute på sjön men, med de nya förutsättningarna efter det höjda vattenståndet, även vassnära för första gången på länge.

 

Vass-Anders (som Aleksander ibland kallar mig)

 

Vi fiskade tailar, paddlar, sliders, spinnerbaits och skeddrag. Stort och smått. Sakta, saktare och ibland lite snabbt. Ni förstår vart detta är på väg; det var galet trögt.

Till slut, efter att solen värmt upp ytvattnet något, började de små fiskarna att hugga. Och då menar jag verkligen de små.

 

Aleksander lyckades kroka dagens minsta fisk som knappt var större än McPiken den högg på.

 

Räknar man bort ärtsoppelunchen och förflyttningar hade vi 6,5 timmars effektiv fisketid. Under denna tid krokade vi till slut 13 gäddor, dvs en fisk i halvtimmen i snitt. Den största vägde kanske 1,5 kilo och lyckades storlekslura mig med sitt våldsamma hugg samt att den spjärnade emot med ostbågsböjd kropp hela vägen in till båten.

 

Högg på hembyggt, bästa sortens fiskar.

 

Roligare än så blev det inte och med en känsla av ha blivit rejält besegrade styrde vi åter till hamn under eftermiddagen.Tretton fiskar är dock inte fy skam under rådande förhållanden men det kändes ändå trögt på plats. Inte en enda större fisk lät sig luras och det var en sådan dag, bara. Trevligt ändå, precis som alltid men det känns som man kan det här med snipfiske nu efter detta oturliga fiskeår. Snart kommer isen också, då en ny säsong inleds. Men ambitionen är att hitta något stort innan dess, på spinn. Kanske redan nästa helg på King of Mälaren? Oavsett så kastar jag mig vidare på sjön och i livet. Hungrig och förhoppningsfull…

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

Grummelsjö och rasselbeten

Sjön låg stilla i morgondimman. Med nya krafter spändes dess yta, nästan så att det rann ut över kanterna. På en knapp vecka hade vattennivån stigit med tre decimeter tack vare stora mängder nederbörd. Det är mycket för en sjö med ett medeldjup på blott 1,4 meter. Plötsligt var stora delar av sjön fiskbar igen och det kändes som om stordåd väntade runt hörnet inför gårdagens pass med gäster.

Tony och en av hans team-kamrater Sebastian (från Team Keep it Simple) hälsade på. Grabbarna var så taggade att något liknande knappt skådats.

 

 

Vi tryckte ned oss i min lilla båt, styrde ut från bryggan och började fiska direkt utanför båtplatsen. Det var redan där och då som hoppet om riktigt bra fiske släcktes stilla inom mig. Vattnet var grumligt. Och då menar jag inte lite sediment som virvlar runt som det kan göra efter några dagars kraftig blåst. Det var oboy-färgad lervälling. Från att alltid kunna se botten i soligt väder var nu siktdjupet knappt en decimeter ens. Jag har aldrig sett något liknande på de fyra år som jag fiskat här (inte ens efter islossning och vårflod) men jag vet av erfarenhet att det är grymt svårfiskat när det är normalt efter-blåst-grummel. Och nu var det på en helt annan nivå. Det skulle bli till att bita ihop och kriga för gäddorna denna dag. Det hade ju trots allt varit grumligt i närmare en vecka och gäddorna måste ju äta, oavsett dålig sikt eller inte.

Jag tog ganska snart en mindre fisk vilket ändå gav tecken på att möjligheterna fanns. Men sedan blev det trögt, som förutspått. Vi for runt och letade kanter som legat i lä på jakt efter klarare vatten men det var grumligt överallt. På några ställen var det snäppet bättre men då det inte gav något for vi ut på beprövade storfiskhak och nötte i oboy-vattnet istället. Det var glittriga rasselbeten som gällde för att synas och höras så mycket som möjligt. Sebastian satte på en hemmagjord tail med folierade sidor samt en vitpearl/glittrig svans. När solens första strålar trängde sig igenom molntäcket började den leverera ordentligt.

 

En första på 99 cm…

 

…och strax därefter en i stort sett likadan på 98 cm. Ingen utav dem vägdes men båda låg strax över 6 kilo.

 

Efter dessa fina fiskar på samma bete utbrast Sebastian; ”Ja, just ja. Jag har ju gå-bort-presenter till guiden”.

 

 

Dessa otroligt vackra skapelser ligger nu i min låda och kommer tveklöst att få simma framöver. Stort tack! Den översta på bilden är precis en likadan som Sebastian hade framgång med så den satt sedan även på mitt beteslås större delen av dagen.

Vi kastade och kastade oss igenom dagen men det var långt mellan huggen. Det kom upp några sporadiska fiskar här och där men det var bara smått. En god stund efter lunch, när eftermiddagssolen värmde fint och vinden nästan helt avtagit, fick jag plötsligt ett redigt hugg på en orange/guldig Pig Shad Jr. ”Bättre fisk”, hojtade jag och håvmästare Tony gjorde sig beredd. Tunga huvudskak och rejäla gungningar i spöt vittnade om en stadig pjäs på andra änden. Fisken gick i sidled och bröt ytan en bit ut. ”Japp, det där är en metersfisk”, sa jag självsäkert övertygad. Hon fortsatte att bjuda motstånd så som en större fisk gör men när hon väl låg i håven insåg jag min grova felbedömning. Likt vissa deltagare i såväl Fly vs Jerk som Pikefight, när de drabbas av exalterade tävlingsnerver, missbedömde jag verkligen fiskens storlek. Kanske för att jag väntat på detta större hugg hela dagen eller för att fisken var ett sådant muskelpaket. Förmodligen en kombination av de två.

 

En anabolagädda som vare sig var över 90 cm eller 4,5 kg men som verkligen gav sken av att vara både 10 cm längre och 2 kilo tyngre.

 

Denna fisk fick oavsett agera en trevlig avslutning på ett ännu trevligare pass. Klockan hade blivit mycket och det var dags att runda av. Tolv fiskar fick se sig avkrokade under dagen varav två riktigt fina. Med tanke på grumlet så var det resultatet klart bättre än vad jag förväntat mig under tidig morgon. Men vi hade nog haft trevligt ändå. Gott sällskap med tillhörande snack, varm mat tillagad i båten, nykokt kaffe och Nirvana plus Perl Jam i Tonys högtalare gjorde verkligen dagen. De fina fiskarna var en bonus.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Spontanbesök i ösregnet

Ni gäddfiskare som har familj vet hur det är; man får dispens till sina pass. Vissa kan och vill fiska mer än andra men i mitt fall handlar det om en av helgdagarna varje helg under högsäsong (dvs större delen av året utom högsommaren och när isarna ligger men inte håller). Under helgen som gick var inget fiske inplanerat alls. Lördagen försvann med upptagning av den större familjebåten i Öregrund och söndagen var vigd åt familj och gårdssysslor. Men sugen som man är denna årstid bestämde jag att köra ett kort pass på tidig söndagsmorgon mellan 06:30 – 11:00, ungefär. Precis som jag satt i dessa tankar under lördagens eftermiddag fick jag meddelande av Roger, en trevlig lirare jag träffade på mässan i våras. Han fiskar en del med Klas ”Thepikefather” som har varit och besökt mig ett par gånger tidigare. ”Vi ska fiska i uppland imorgon, ska du med?”, frågade Roger. Jag berättade om mina planer och bjöd in grabbarna till mina trakter. Sagt och gjort.

06:30 dök de upp i mörkret. Regnet öste ned och SMHI hade utlovat att det så skulle fortsätta oupphörligt under hela dagen. En klass1-varning var till och med utfärdad för kraftig nederbörd längs upplandskusten. Hoppsan! Vi packade ned oss i min lilla plasteka och tuffade ut i den kraftiga nordanvinden. Med tungt lastad båt och stadig motvind fick den lilla snurran jobba sig frenetiskt genom växtligheten. Med femtio meters mellanrum var jag i vanlig ordning tvungen att dra ned på gasen och lyfta upp propellern ovanför ytan för att bli av med spenat och klet. Det tog sin tid. Regnet fortsatte att strila ned och allt var genomblött innan vi ens hunnit fram till första haket.

Väl på plats satte Klas genast igång morgonen med ett par snabba snipor.

 

Roger, Klas och undertecknad. Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten. Min Iphone har två år på nacken med både repat glas framför linsen och smuts innanför.

 

Vi krokade några mindre och hade en del nafs och pet men det var trögt överlag. Med väldigt grunt och ganska klart vatten i sjön brukar gäddorna skygga och trycka bland växterna när det regnar mycket. Vi lämnade så småningom de öppna områdena och gav oss in i den alltmer sinande växtligheten med offsetkrokarna i högsta hugg. Precis som jag gissat stod de och tryckte därinne och fisket lossande lite men det var mest småfisk som högg.

Regnet fortsatte obönhörligt att hälla ned över oss. Roger, som stod i fören, öste båten ett okänt antal gånger och själv stod jag med dyngsura handskar och iskalla händer som då och då stacks innanför byxorna och ned mellan låren. Inte för nöjes skull, bör påpekas utan enbart för värmen…

Inne på ett grunt och växtrikt område langade jag ut en offsetriggad Pg Shad Jr och vevade hem den strax under ytan. Nästan direkt efter nedslaget och sedan hela vägen in till båten följde en helt galen plog på ytan som reste upp vattnet mer än något jag tidigare sett. Jag gjorde mitt bästa för att locka till hugg men gäddan bestämde sig aldrig och jag skymtade sedan stjärtspolen när hon vände vid båten. Den var milt uttryckt rejäl. Vi fiskare har ju en förmåga att minnas tappade fiskar eller plogande följare som något större än vad de egentligen var. Hur stor den här fisken var vet ingen men vi kom överens om att det måste åtminstone ha rört sig om ett mindre monster för att åstadkomma de svallvågor som den gjorde. Lätt adrenalindarrig kastade jag vidare i samma riktning men fisken var borta. Surt!

Jag fick dock en mindre plåster-på-såret-fisk strax därefter.

 

Foto: Klas    Det var tur att denna gädda höll sig lugn för mina fingrar var vid det här laget så stelfrusna att jag inte var fysiskt förmögen att ens hålla ett stadigt gälgrepp.

 

Vi hade kommit in på ett område som höll bättre fisk och efter fyra timmars fiske var det äntligen dags att få använda håven. Roger förkunnade bättre hugg och en smal men lång fisk närmade sig båten och gled in i nätet.

 

101 cm ovägd fisk som behöver äta upp sig lite inför den kommande kylan.

 

Denna gädda satte punkt för passet, åtminstone för min del. Klockan hade hunnit bli 11 och jag var tvungen att packa ihop och bege mig hemåt. Grabbarna däremot krigade vidare i det konstanta regnet – till 18:00. Det resulterade i ett gott antal krokade gäddor men inga större fiskar än 3-4 kilo. Från en som hatar att vara blöt och kall och som inte har allt för svårt att ge upp i det läget; hatten av, väl kämpat!

Skitfiske på er, så länge!