Hälleflundra fiske – pannbens fiske likt storgäddan

Tillbaka sedan ett par veckor från en satsning helt riktat mot hälleflundra – minst sagt minnesvärt. Plats lämnas onämnd men vad jag kan säga är att metoderna vi tillämpar kan användas längst nästintill hela Norges kust och många av knepen är, enligt mig, avgörande för att lyckas med ett bra fiske efter hälleflundra.

Med på trippen utöver mig själv var Martin S, David T, Marcus B, Mattias G och John E. Ett grymt gäng som tillsammans har bra många års erfarenhet av detta fiske, både Martin S och David T har tillsammans testat sig fram för att hitta rätt tekniker under många år. Tillsammans med detta och nya teorier har vi knäckt många koder där vi nu verkligen känner oss mer säkra på vad vi gör – bra kul.

Vi bilade upp under söndagen och anlände måndag förmiddag. två halva och 5 hela fiskedagar väntade där siktet helt var riktat mot hälleflundra med undantag ett par timmar torsk-fiske.

Vi hade två aluminiumbåtar kittade med okej lod samt 50 hk, perfekt för vårt fiske, där rapport främst ges från båten jag fiskade i. Under första dagen fiskade jag med John och Mattias, Martin och David i den andra båten, Mackan stannade hemma för att ta igen sömn från den långa bilresan. Vi började, som tidigare tripper, söka fisken i närområdet med olika tekniker – främst med shadjiggar. Under den tidigare trippen hade deadbait helt klart fungerat bäst, då med hänsyn till större individer. Detta skulle såklart fiskas med under denna tripp också, men under första dagen är det skönt att inleda fisket med jiggar för att slippa plocka upp sej som bete det första man gör.

Hur fiskar vi då flundra? Vilka är de faktorer man bör tänka på?

När det kommer till period på året är det då sillen och makrillen kommer in grundare – med detta följer flundran som annars normalt sett lever på från cirka 50-1800 m. Detta sker vid olika tidpunkter beroende på vart man befinner sig längst Norges kust, men för er som önskar öka oddsen för ett lyckat fiske efter hälleflundra kan detta helt klart vara värt att tänka på.

När det kommer till djup söker vi flundran grundare än vad många tänker sig, generellt sätt från 6-25 m och då i strömsatta sund och passager, för de större individerna gärna intill större djup. Huggperioderna, som är mycket markanta, sker oftast då vattnet rör sig som mest. Detta strax innan flod samt strax innan ebb. När det kommer till huggperioderna är det mycket viktigt att ha tålamod. Ligger man och driftar ett sund där allt tycks stämma men flundran inte hugger beror det oftast på att huggperioden inte är kommen. Vi har vid flera tillfällen återkommit till samma sund alternativt driftat sundet åt andra hållet och då under kort period tagit flera flundror. Jag anser själv att detta fiske är mycket likt fisket efter stor gädda – där man ofta nöter ett koncentrerat område och inväntar att storgäddan skall bli aktiv.

En annan viktig faktor är utseendet på botten. Vi kallar den perfekta botten för leopard botten, dvs 50/50 sand och kortare gräs. Att ligga och fiska på ren sandbotten resulterar sällan i bra fiske. Detsamma gäller stenig/bergig botten. Då vattnet är så pass klart är det enkelt att se typ av botten ner till ca 10-11 m. Annars känner man det på betet alt. märker om man då och då får mindre gräs som är enkelt att plocka bort från kroken – då vet man att man ligger rätt.

När det kommer till beten fiskar vi både med jiggar samt deadbait. Något vi där märkt är att snittstorleken på flundran markant går ner vid fiske med det förstnämnda. Man fiskar även de båda olika. Jiggen vill vi få konstant rörelse på där den emellanåt får dunka i botten. Deadbaitet fiskas med betydligt mindre rörelse 1-2 m ovan botten, oftast får vågorna och strömmen i sig göra jobbet.

När det kommer till spön föredrar vi något längre spön för att underlätta drillen, man vill komma ut från båten en bit när fisken gör sina galna rusningar. Typ av lina är för oss något mer individuellt, jag föredrar en så tunn lina som möjligt, detta för att jag vill att den skall skära vattnet ordentligt samt att jag lättare konstant har kontakt med betet, 0.28-0.30 mm flätad.

Nu till själva fisket:

Under de första drifterna för resan fick jag och John endast en mindre flundra, denna på ca 60 cm tagen på shad av John, områdena såg okej ut men alla faktorer stämde inte, vi begav oss därför längre bort från kampen. Efter ca två timmars fiske hittade vi ett mycket fint sund – smalt och längre som för stunden pressade mycket vatten. Vi närmade oss nämligen ebb och vattnet rörde sig därefter. Både jag och John körde med jigg. Djupet varierade från 8-12 m samt att sundet korsade ett gäng mindre grundare sund. Efter ca 200 m drift anlände vi till ett möte med ett av dessa grundare sund som då bildade en sandlimpa med grundare vatten, djupet gick mot denna relativt snabbt upp. På ca 8 m, runt 10 m från land kom mitt första hugg för trippen. En rejäl smäll och ganska snabbt kunde jag konstatera att en bättre flundra var krokad. Fisken bar iväg i en jädrans fart. Vid dessa tillfällen finns det egentligen inte mycket man kan göra, ha bra åtdragen broms och låt rullen samt spöt göra jobbet. När man fiskar så pass grunt samt i trånga utrymmen som vi för stunden gjorde blir drillarna ofta mycket roliga. Flundran simmade fram och tillbaka med flertalet rusningar. Att landa flundror av bättre storlek kräver verkligen teamwork. Skall man även släppa tillbaka fisken måste man tänka på hanteringen. Vi använder oss av en hulling-fri större krok som vi försiktigt trär genom flundrans underläpp samt en snara som träs över flundrans bakfena. Utöver detta blöter vi en handduk som läggs över flundrans ögon när den väl ligger i båten vilket lugnar ner den rejält. Vid svårare avkrokning häller vi även konstant vatten över flundran.

Efter ca 10 minuters drill tailade John fisken, en helt okej flundra som snabbt mättes till 128 cm innan den fick simma tillbaka. Se bild 1 nedan. Fisken tog på en Gunki G’bump i färgen blue herring riggad med en 350 gr flex head samt en stinger med trekrok av storlek 4/0. Absolut trevlig förstafisk.

Bild 1 – 128 cm tagen på en G’bump i färgen Blue Herring riggad med 350 gr. Generellt sätt är jiggar framställda för Norgefiske hårda i gummit vilket ger betet en mindre livlig gång vid låg rörelse – detta gäller dock inte för detta bete. Den ges en livlig gång oavsett hastigheten vilket visade sig vara riktigt hett under denna tripp. Utöver detta är jiggen robust och klarar flertalet fiskar där många andra shadjiggar antagligen skulle gått sönder. Tveka inte att testa denna eller shads med liknande egenskaper.

Vi hade två flundror inom en kort period, en mindre samt en bättre, samtidigt rörde sig vattnet mycket. Vi visste att det måste vara en huggperiod så koncentrationen var på topp. När vi anlände till nya spotten, sundet bredvid, började vi driften en bit utanför sundets smalaste del – något vi generellt sätt alltid gör. Vi släppte båda ner våra shadjiggar och när jag dunkat i botten och vevat upp ca 1 m tar det återigen tvärstopp. Linan sprutade än en gång ut ur rullen. John vinschade upp sitt bete och ställde sig redo med snaran. Vid detta tillfälle låg vi på ca 17 m djup vilket absolut gjorde det hela mer krävande. När fisken kommer upp i bättre storlek finns det inte mycket man kan göra när den drar iväg och då alltid ner till botten – helt galet kul. Efter cirka 3 vänder upp till båten tailade John fisken. Något mindre än min första, en för oss perfekt matfisk. Den mättes till 114 cm, även denna tagen på G’bump blue herring, se bild 2 i inlägget.

Bild 2 – 114 cm, även denna på en G’bump i färgen Blue Herring riggad med 350 gr samt stinger med trekrok storlek 4/0.

Efter detta dog fisket ut, vi fiskade på ett tag innan vi bestämde oss för att bege oss mot kampen. I den andra båten hade fyra flundror landats, två på 110 cm i topp. En helt okej första (halv) dag.

Väl hemma i stugan somnade vi alla fort. Jag, David och Matte dock något senare då vi rensade varsin flundra med en kall i handen. 🙂

Under dag två fiskade jag ihop med John och Martin. Vi inledde dagen med att plocka ett gäng sejar på 0.5-1 kg för fiske med deadbait. Vi hade då lite mer kött på benen och begav oss direkt mot det område som under dagen innan levererat fisk för båda båtarna. I området fanns just många smala sund/passager med perfekt botten. Dock hade vi sovit förbi den hetaste perioden (för mig och ett par till endast 5 h sömn så inte något att klandra sig över). Vi kunde stundtals se betesfisk grundare men fisket var mycket segt inledande, vi testade där vi tidigare plockat flundra samt i närliggande område, men ingen fisk högg. Som vanligt klippte det torsk då och då. Detta är även något man verkligen bör tänka på, när torsken på allvar börjar hugga (inte bara då och då utan konstant) är oftast huggperioden för hälleflundran nära. Vi driftade sund efter sund utan resultat.

Efter många timmars fiske närmade vi oss kvällen, klockan var runt 20 och flod började närma sig – precis som väntat ökade rörelsen markant på vattnet. Vi låg då och driftade i ett smalt men relativt djup sund – från 15-20 m. Allt kändes verkligen helt rätt och kort därpå tog det stopp för min del. Dock en mindre flundra men trots detta gav det mycket energi. Kort därpå small det igen, denna gång något bättre – en flundra på runt metern för John. Nu förstod vi att det var huggperiod. Inom endast ett par timmar landade vi 6 flundror där även ett par tappades. Bland annat tappade Martin en riktigt stor flundra – bra surt. När klockan närmade sig 01 bestämde vi oss för att göra sista driften. Ljuset var då som lägst (dock fortfarande fullt möjligt att se iom midnattssol). Jag hann sänka mitt bete först – en sej på ca kilot. När betet kom ca 1.5 m under ytan tog det stopp. Jag hojtade då snabbt till Martin att jag tror jag möjligtvis satt mig i hans bete men han svarade direkt att han inte ens hunnit fått ner prylarna – samtidigt drog det till och både jag och Martin tittar åt hållet jag släppt mitt bete. En stor flundran visade sig strax under ytan med hela min sej i munnen. Fisken drog iväg i en satans fart. Total eufori, sådan galen känsla när man inte kan göra ett skit. Ett potentiellt nytt PB satt nu på kroken och jag gjorde allt för att drilla fisken rätt. Både John och Martin gjorde sig redo att hjälpa mig landa fisken. Efter ca 15 min intensiv drill låg den i båten med handduk över ögonen. Den mättes snabbt till 146 cm. Nytt PB var ett faktum, så kul. Se bild 3 i inlägget. Efter foto simmade flundran tillbaka fint – enligt tabell med en vikt på ca 43 kg.

Bild 3 – 146 cm och nytt PB för mig. Fisken tog på deadbait och mötte betet vid släpp. Vi fiskade då på 11 m djup.

Efter detta begav vi oss hemåt – vilken avslutning på vår andra dag. 7 flundror med topp på 146 cm. I båt två hade fisket gått mindre bra, två små landade, nya tag nästkommande dag…

För att inte detta skall bli allt för utdraget avslutar jag med att visa de bättre flundrorna som vi landade under de nästkommande 4.5 dagarna. Något vi lärde oss mot slutet av veckan var att hålla oss till något djupare sund, från 15-25 m och gärna intill större djup. Vi konstaterade ganska snabbt att vattnet var kallare än vad vi tidigare haft vilket resulterat i att mängden betesfisk var färre och likaså även mängden flundra.

Totala landade vi 39 flundror med 5-topp på 126 cm, 127 cm, 128 cm, 139 cm och 146 cm.

Hoppas detta ger er lite inspiration till hälleflundrafiske – grymt kul kan jag lova, och det är långt ifrån att bara åka ut och hämta vilket generellt sätt gäller för torsken och sejen mm. 😉

Bild 4 – John med sin största för trippen, midnattsflundra på 126 cm.

Bild 5 – Martin med en grym flundra på 120 cm.

Bild 6 – En trevlig flundra på 127 cm tagen på deadbait i ett bredare sund med djup varierande från 18-30 m. Vid detta tillfälle strömmade det rejält och flundran var bra igång.

Bild 7 – Runt 02 på natten, fin flundra på 117 cm under näst sista dagen tagen på en G’bump – vid detta tillfälle fiskade jag ihop med Martin och fisken kom strax efter att Martin tappat en bättre där vi innan dess inte haft ett enda hugg på ca 7 h.

Bild 8 – Min sista flundra för trippen, en grym fisk som kom under näst sista dagens avslut vid ett huggrace tillsammans med Martin, 139 cm och på en G’bump. Magisk fisk som strax efter mätning fick simma tillbaka.

Det här inlägget postades i Okategoriserade av marwas. Bokmärk permalänken.

Om marwas

Mitt namn är Martin Wasberg och jag är född 91. Jag bor söder om Stockholm i en mindre villa med min fina sambo. Jag har fiskat sedan jag för första gången stod och kunde göra mig förstådd. Fisket sedan dessa har helt klart varit min största hobby och idag något jag prioriterar högt. Mitt fiske tillämpas i hela Sverige, i sjö, hav och strömmande vatten. De arter jag främst fiskar är gädda, abborre och gös men även en del ädelfisk samt hälleflundra och andra arter längst med Norges kust. Jag föredrar helt klart spinn men tillämpar även andra metoder såsom flötestrolling, trolling, ismete, fluga, havsfiske, mm. Jag jobbar annars som konstruktör där jag i år tog min civilingenjörsexamen. Tidigare detta år blev jag även officiellt medlem i Team Gunki Sweden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *