Jag uppskattar att se människor som går lite längre än många andra, det behöver inte bara vara inom fisket utan det kan vara idrott, företagande och andra hobbys. Jag gillar det där riktigt nördiga, antagligen för jag själv är en metenörd!
Men ibland funderar jag även om den här hängivenheten och passionen tar oss lite väl långt?
Jag ser bilder på sociala medier där folk har gått till den yttersta gränsen för att få fiska, ibland på gränsen till ren galenskap! Men på något vis förstår jag dem och som sagt uppskattar jag att se dessa människor, fisket ska ju även vara ett äventyr.
Oftast är det dessa människor som tar det lite längre som lyckas, det gäller även inom andra områden som idrotten där vissa är minutiösa med sin utrustning, andra tränar lite mer. Deras hängivenhet tar dem lite längre, men var går gränsen till idioti?
Eller finns det ingen idioti, är det bara en härlig hängivenhet som är svår att förklara för andra som inte riktigt förstår och dessa kallar det då för idioti eller galenskap?
Själv väljer jag att se det som underbar hängivenhet, fast ibland börjar jag ändå fundera kring vissa val jag gör…
Dagarna kring julafton var det ganska milt och blåsigt, även en storm passerade här så isen var ett minne blott. Så jag bestämde mig direkt för att ge mig ut i onsdags på ett flötestrollingpass.
Natten mellan tisdagen och onsdagen blev det ett par minusgrader ute, men jag tänkte att det är inte tillräckligt kallt för att det ska frysa några större områden.
Jag kom ned till sjön vid halv elva på förmiddagen och möttes av en igenfrusen vik…
Det var inte det jag hade hoppats på, men efter en kort fundering med mig själv så valde jag ändå att lasta i grejerna i båten och börja hacka mig fram utmed en vass för att kunna nå öppet vatten. Sen fick jag hoppas att det även skulle vara öppet vatten på ett större område längre ut.
Som tur var det bara viken där båten låg som det var rejält fruset, ute på de lite mer öppna ytorna var det isfritt. Men vattentemperaturen växlade mellan 1,6 – 1,9 grader och ute var det nollgradigt med en svag nordvästlig vind, sådan där härlig vind som letar sig in överallt!
Jag släppte ut ett par betesfiskar bakom båten och började sakta röra mig över sjön. Solen var ändå uppe och dagen var riktigt härlig om än lite kall.
Jag hittade en del betesfisk på ekolodet men de var ganska utspridda så det var inte så lätt att hitta några bra platser att nöta på.
Efter kanske två timmars fiskande utan ett pet så fick jag äntligen ett napp, men det var inget sådant där härligt napp där baitrunnern tar rejäl ton utan flötet guppade mest upp och ned. Mina förhoppningar om att det skulle vara en nyårsgris var små, och när jag satte in mothugget så möttes jag av klent motstånd. Snart kunde jag veva in en liten gädda på omkring två kilo. Jag krokade snabbt av den och satte på en ny betesfisk, kanske kunde det vara en huggperiod…
Tyvärr så hade jag inte sådan tur, jag nötte på ett tag till och ändrade djupet på betesfisken, bytte till ”tingeltangel” tackel och vad jag nu kunde komma på för att försöka få ett hugg till, men tyvärr blev jag utan fler gäddor.
Det enda jag fick var kalla fötter och händer och en stel rygg.
Så när jag hade plockat ihop prylarna var det bara att leta upp min lilla gata jag hade hackat upp i isen för att komma ut, men väl framme så hade den fryst ihop igen. Så det var bara att hacka igen…
Framme vid bryggan hade det blivit minusgrader ute och det mesta som var blött i båten hade fryst, inklusive mig själv.
Min lilla ”gata” genom isen till höger utmed vassen
Väl hemma igen så berättade jag för min fru om mitt härliga fiskepass och fick bara tillbaka ett svar, du är en idiot!
Men jag ser det som underbar hängivenhet och hade gjort om det igen utan att blinka!
Till sist vill jag bara önska er alla ett GOTT NYTT ÅR och ett riktigt fint 2017 års skitfiske!
