Några timmar vid ån i vårvädret…

I lördags var det åter dags för lite fiske, det hade ju lovats vårväder av våra kära meteorologer på flera olika håll! Så då måste det väl stämma? Spön tacklades upp på fredagskvällen och lite olika beten och tillbehör packades ner i väskan.
Klockan ringde vid lite efter 5 på lördagsmorgonen, det första man gör är att kolla termometern, den visar minus 8.3 grader. Så det var bara att krypa ner i sängen igen för att sova vidare en stund. Tillslut tog fiskesuget över så vid lite efter sju satte jag mig i bilen.

Väl framme vid ån så ser jag att det är riktigt högt vattenstånd, förhoppningarna om ett bra fiske sjönk snabbt. Men solen började kika fram bakom molnen så jag plockade fram feederspöt och bröt av en bit bröd och satte på kroken sen placerade jag det hela bredvid ett träd i en lite lugnare del av strömmen. Sen var det bara att ta fram stolen och sätta på sig solglasögonen och njuta av det fina vädret. Det var nästan så man fick lite vårkänslor, men så fort solen gick i moln kände man att det inte var mer än ett par plusgrader i luften. Men meteorologerna kanske anser stora solchanser som vår, och inte bryr sig om temperaturen i luften?
Nej nu ska jag inte skylla allt på dem, alla kan vi ha dåliga dagar!

Feedermete

Jag passar även på att kasta ut lite maggots med jämna mellanrum för att se om det går att locka upp några fiskar. Efter en stund av maggotkastande eller ”loose feeding” som Engelsmännen säger så plockar jag fram mitt flötmetespö. Jag lodar djupet så kroken inte fastnar i botten. Sen sätter jag på ett par maggots på kroken och låter flötet följa med strömmen. ”Trotting” som det kallas på öarna är en otroligt rolig och spännande metod. Man kan följa flötet långa sträckor nedströms, det går även att styra betets rörelse och hastighet med hjälp av att lås linan med ett finger på spolen.
I sig är det en ganska enkel metod, men det krävs många timmar för att faktiskt blir riktigt bra. Tyvärr inget jag kan skryta med själv, men planen är att jag ska använda mig mer av den här metoden i år. Just för det är kul och spännande att följa ett flöte som kan dyka närsomhelst! Sen är det en väldigt effektiv metod.

Loose feeding av maggots

Bron – Ett perfekt ställe att slänga i lite maggots som får följa med strömmen. ”loose feeding”

Så planen för den här fisketuren var att helt enkelt att öva på metoden, men då temperaturen var som jag nämnde tidigare, relativt låg så blev fingrarna snabbt kalla. Så under tiden jag värmde de tio stela så stirrade jag på en quivertip och provade även min nya rulle.

Feedermete

Jag köpte för ett tag sedan en Wychwood Specimen Solace ACS 6 rulle, en liten och smidig men otroligt stabil baitrunner rulle som väger 326 gram (utan lina). Den har en linkapacitet på 0.25 – 220 m, 0.30 – 160 m och 0.35 – 120 m. Det följer med 2 spolar och 2 vevar, en med enkelhandtag och en med dubbelhandtag. Rullen är också försedd med ett unikt linklippssystem som gör att man kan ha kvar linan i klippet även när man fiskar. För skulle fisken dra ut linan så släpper den från klippet, vilket andra linklipp inte gör.
Då kan det uppstå en jobbig situation och risken för linbrott blir stor. Så en smart och välkommen lösning för den lite glömske metaren!
Jag upptäckte också att linan lämnade rullen väldigt jämt och bra då mitt tackel höll på att hamna på land, på andra sidan ån… Det är just sådana situationer man vill undvika under säg en fin vårdag i slutet av april då en stor färna kan vara på hugget. Så när jag köper nya rullar eller spön så vill jag gärna hinna lär känna grejerna och bli bekväm med dem innan de ska användas under högsäsongen.
Så jag passade på att öva och få in en känsla för rullen så mitt tackel faktiskt hamnade där jag ville. Det måste bli ”spot-on” annars är det bara att veva in och kasta om.
Wychwood rullen kommer användas flitigt, allt från frilinefiske efter färna till larmmete efter sutare.
Nu har jag bara använt den ett pass så jag kan inte säga så mycket mer, men jag känner mig redan väldigt nöjd med köpet.
Är man intresserad av att veta mer om rullen så kan man kolla in den på Metebolaget.se

Feedermete

När fingrarna tinat lite och magen hade fått några äggmackor och kaffe i sig så var det dags för flötmetet igen.
Jag lät flötet vandra med strömmen så långt jag kunde se det. Men som jag nämnde tidigare så var det högt vatten i ån och strömmen var därför snabb, så jag försökte hitta kanter där det var lite långsammare flöde.

Jag nötte och nötte, men inte mycket hände. Ibland dök flötet men det enda jag fick med mig tillbaka var skräp som strömmen dragit med sig.
Men vid halv tolv ungefär så dyker flötet lite annorlunda, jag låser linan mot spolkanten och lyfter snabbt spöt. Yes! Fast fisk, dock en liten fisk, men en dag som denna är en fisk oavsett storlek välkommen. En liten mört hade fattat tycke för mina maggots. Den fick blixtsnabbt friheten tillbaka och flötet var fort tillbaka i strömmen för jag ville inte missa den lilla stunden de kanske åt på.

Flötet kom tillbaka till platsen där mörten drog ned det, och igen dyker flötet. Men nu är jag för snabb och missar fisken.
Jag vevar snabbt in och kontrollerar så mina maggots ser bra ut, sen är de tillbaka i ån. Flötet dyker igen på nästan samma plats, men jag missar igen. Svordomarna duggar tätt, men jag har helt glömt bort att fingrarna är stelfrusna. Glädjen, fiskefrossan, adrenalinet, kalla det för vad du vill, men jag var inne i bubblan. I bubblan fryser man inte, i bubblan finns det inga problem, man är bara galet fokuserad och euforiskt lycklig.

Flötmete

Flötet vandrar nedåt, jag är redo, fingret snuddar linan och när flötet återigen försvinner så låser jag, och den här gången satt det återigen en liten mört på kroken. Tillbaka med den i ån och sen ut med flötet.
Så höll jag på ett tag, hur länge exakt det vet jag inte, jag var i min bubbla av lycka, där spelar inte tiden någon roll.
Men tillslut ger jag upp och får inse att det inte blir fler napp, jag inser även att jag glömde ta något kort på mina små fångster, ibland är man helt enkelt för fokuserad eller bara glömsk… Fingrarna börjar värka igen när jag lämnat bubblan och jag packar ihop grejerna och beger mig hemåt.
Men några små mörtar blev det och några missade, men det gör inte så mycket en dag i slutet av februari.
För det finns inget bättre än att få spendera tid vid vattnet och stirra på ett flöte eller en quivertip. Kanske får man uppleva den adrenalinkick som uppstår när flötet dyker eller toppen böjer sig och pulsen går från viloläge till max på mindre än en sekund!
Det är en känsla som inte går att beskriva för någon, den måste få upplevas!

Ska man gå i vinterdvala eller inte

Ja det är väl den stora frågan, ska man gå i vinterdvala? Ska man släppa fisket ett tag och vänta in våren när det är öppet vatten överallt, fiskarna börjar vakna till liv och det blir varmare och ljusare kvällar.
Men jag tycker verkligen om alla våra årstider, alla har sin charm och skapar olika möjligheter i fisket, för det är väl så att fisket styr ens liv?
För när andra längtar efter vårvärmen så vill de sitta ute på sin balkong, uteplats eller altan och njuta av de första solstrålarna. Då längtar jag efter att få nöta sönder skinnet där bak i en båt eller vandra långa sträckor utmed en å för att kanske, men bara kanske få möta en av de stora individerna från sjöarna eller åarna. Det är vår för mig, det är magiskt!
Men är det så att den långa vintern bara är något jobbigt som man måste uthärda i väntan på öppet vatten? Vissa gillar ismete och pimpelfiske och spenderar vintern på isen. Jag själv gillar ismete, men tyvärr bor jag i de södra delarna av landet så det blir oftast bara några enstaka pass. Problemet är att isen varken försvinner eller är gångbar här, den bara ligger där som en irriterande kall filt över sjöarna. Så vad ska man göra, ska man gå i vinterdvala, planera vårfisket, kolla kartor, planera lite till, läsa böcker eller bara sitta hemma och må dåligt i soffan för fiskesuget är outhärdligt, nästan farligt högt?
Problemet för mig är att när jag sitter och planerar så får jag ett alldeles för stort fiskesug, så det slutar alltid med att jag måste lugna suget med att göra något dumdristigt som att åka och fiska i oftast väldigt dåligt väder…
För det är märkligt, i veckorna när man tyvärr måste jobba då är det bra väder. Sen kommer helgen och det blir direkt snö, regn, blåst och kanske ännu mer regn, snö och blåst! Men fiskesuget eller begäret, det är för starkt för att tänka klart, så man beslutar sig för att leta upp öppet vatten och kanske, men bara kanske lyckas lura en fisk.
I lördags var det inget undantag, väderapparna lovade det vanliga helgvädret, blåst, snö och regn. Men jag packade in gäddmeteprylarna i bilen på fredagskvällen och begav mig av till ån för att köra lite statiskt bottenmete.

Bottenmete efter gädda

Platsen jag hade valt ut tidigare i veckan har en större djuphåla och ganska lugnt vatten så det borde finnas några hungriga sjövargar där.
Jag var framme lite innan 07:00 på lördagsmorgonen och jag hade förberett så mycket jag kunde hemma dagarna innan, så jag fick snabbt ut mina döda betesfiskar på ett par platser. Sen var det bara att fälla ut stolen och leta upp termosen för att få i sig lite av det svarta guldet. Än så länge var det uppehåll och platsen jag satt vid låg ganska skyddad mot vinden, så det var faktiskt rätt skönt. Men det skulle snart ändra sig.

Bottenmete efter gädda

När jag suttit ett par timmar utan ett endaste pip i larmen så valde jag att veva upp och kasta om betesfiskarna på ett par nya platser. Nu började det snöa lätt, och vinden hade ökat så den där känslan att det faktiskt var rätt skönt ute hade försvunnit.
Mer kaffe slank ner och några äggmackor gjorde gott, klockan tickade på och snön ökade men larmen förblev tysta. Så när det återigen gått ett par timmar så valde jag att veva in för att byta betesfiskar för att se om det kunde göra någon skillnad. Jag roade mig med att göra några upphopp på stället för att få igång blodcirkulationen och det kalla lederna. Sen blev det stolen igen för mer kaffe och äggmackor.

Bottenmete efter gädda

Nu hade jag varit ute i närmare 6 timmar, larmen hade varit tysta och det hade snöat och blåst rejält de senaste 4 timmarna. Tankarna började gå mot att faktiskt åka hem, men då händer det där magiska. Larmet tar ton och sakta lämnar det lina från rullen. Jag sätter snabbt in ett rejält mothugg. Känns som en bra fisk, den stånkar på och kylan är bortglömd och adrenalinet har gjort mig helt varm i kroppen. Sen händer det, det där som inte får hända, det tar helt stumt. Gäddan har lyckats gå fast och loss, istället sitter mitt tackel fast i något. Jag sliter och drar, svär o börjar frysa igen. Efter mycket kämpande så får jag upp ett halvt träd till ytan. Sen släpper krokarna sitt fäste och flyger mot mig som en kula men som tur är missar och fastnar istället i ett träd bakom mig… Det var droppen, jag vevar in det andra spöt och packar ihop allt, under tiden jag har kämpat med träden så har det slutat snöa och istället gått över till regn, så det mesta är blött och jag fryser.
Men väl i bilen och värmen på max så börjar jag återhämta mig och ganska snabbt fylls huvudet med nya tankar om att det kanske kan bli ännu ett pass nästa helg.

Jag tror nämligen inte att vinterdvala är något för mig. För tycker man det är roligt att sitta ute i snö, regn och blåst för att endast tappa en gädda och istället få ett träd på 6 timmar, då kommer vårfisket vara helt magiskt!

Bottenmete efter gädda

Till sist vill jag bara tipsa er som letar efter möjligheter att trycka upp en logga till en tävling, ett teamnamn eller liknande på t.ex kläder, dekaler och måttband att kolla in min Facebook sida för mer information. Ensamvargens Fiske
Eller kontakta mig direkt via mejl, ensamvargensfiske@gmail.com för mer information.

Nu börjar det bli dags

Det blir mer och mer öppet vatten här i Småland och mina tankar börjar gå mot flötestrolling och gäddmete. Det börjar helt enkelt suga lite i gäddtarmen!

Men än går det tyvärr inte att lägga i någon båt, så istället har mina planer inför kommande fiskepass riktat in sig på statiskt bottenmete från land efter de gröna sjövargarna. En riktigt bra metod när det fortfarande är kallt i vattnet, gäddorna är inte så aktiva så det kan många gånger löna sig att nöta på en plats en längre tid. Metoden bottenmete passar utmärkt till att nöta, du placerar antingen en död eller levande betesfisk på en liten yta du tror det kan stå en stor gädda och så väntar man. Det är inte den mest aktiva metoden och det kan krävas en del tålamod och segt skinn där bak. Men utdelningen kan många gånger vara värd att vänta på. Ett pass kanske bara ger ett par napp, men har man tur så stor det en stor dam på ens valda platser.
Tror jag på en plats kan jag låta mitt bete ligga ute i 4-6 timmar, för står det en gädda i närheten så kommer den tillslut att ta betet. Men fiskar man på en ny plats kan det vara värt att kasta om efter en timme ungefär. Tillåter platsen man fiskar ifrån fler spön så är det perfekt att börja i ena änden och sen flytta spöna under dagen mot den andra änden.
Jag har skrivit en guide kring utrustning och hur man kan gå tillväga på min förra blogg, så jag länkar till det inlägget istället för att upprepa mig.
Börja med deadbait mete

Jag hann inte med något fiske i helgen som var så istället har jag försökt lugna min fiskeabstinens med att läsa böcker. Så jag tänkte tipsa om några böcker, framförallt om gäddmete.

boktips om gäddmete

Det finns tyvärr inte så många svenska böcker skrivna om gäddmete, men Luis Rasmussen gav ut boken – Så fångar du storgäddan 1998 där han tar upp mycket om gäddmete och delar med sig av tips & trix, en bra bok för den som är ny inom gäddmetet. Tyvärr går det inte att köpa boken ny längre men den dyker upp titt som tätt på Tradera, så håll utkik där för den är helt klart värd att köpa!

Så fångar du storgäddan

I England är gäddmetet större så därifrån finns det många böcker och flera av dem kan man hitta på t.ex bokus.se
En bok som förklarar hur man knyter riggar och även metoder bra är FOX Guide to modern pikefishing. Även den här boken är riktigt bra och till stor hjälp om man är nybörjare inom predatormetet.

FOX guide to modern pike fishing

Mick Brown är en känd herre inom fisket i England och då främst inom predatorfisket. Han har skrivit flera böcker om gäddfiske och är även inblandad i FOX boken. Gillar man att läsa fiskehistorier men även vill ha lite tips & trix så har Mick skrivit boken Pike Fishing – The practice & the passion. Boken är uppdelad i 12 kapitel, ett för varje månad där han beskriver sitt fiske och delar med sig av lite historier.

Pike Fishing

Till sist vill jag tipsa om en ännu en svensk bok, men den är inte enbart inriktad på gäddmete. Fast den har ett kapitel om gäddor av stor kaliber, men även många andra arter.

Storgäddor & Monstermalar

Storgäddor & monstermalar Skriven av John B.Eriksson är en bok som handlar om jakten på att fånga de största fiskarna av en art. Det är inte en bok som ger tips & trix hur man ska göra, utan här handlar det om historier kring jakten på de stora fiskarna. En välskriven, intressant och spännande bok som jag har läst om fler gånger än jag kan minnas. Det är ofta jag går och hämtar boken och bara läser ett kapitel för att få ännu mer fiskefrossa! Så gillar man fiskeböcker och inte har läst den här så är det hög tid att lägga vantarna på ett exemplar. Den finns att beställa på bland annat bokus eller metebolaget.se
Vill man höra författaren prata mer om boken finns det en intervju på nätet.
En bok, en författare: John B.Eriksson

Sen finns det även flera artiklar skrivna inom ämnet gäddmete i Svenska online fiskemagasin som t.ex Magazine Fisheco. Så kolla även igenom gamla nummer av dessa tidningar för att hitta lite inspiration eller tips & trix till ditt framtida gäddmete!

En dåres envishet

Envishet, det är ett ofta förekommande ord inom sportfisket. Man måste vara envis och nöta vidare. ”Tillslut så får man sin belöning” eller liknande meningar har man läst många gånger. Men vad är det egentligen att vara envis, och finns det en gräns för när man ska fundera på om envisheten har gått över till dårskap… Jag sökte upp ordet envis på Svenska Akademins Ordbok och fick upp ganska mycket, men här är några utdrag:

1) Om person (1. ngns karaktär, sinnelag, ‘huvud’, påstående o. d.): som utan att låta rubba sig av några skäl fasthåller sin (mer 1. mindre oriktiga) åsikt 1. mening 1. sitt beslut, som icke låter övertyga sig 1. rubba sig (av förnuftiga skäl), halsstarrig, tjurskallig, egensinnig; stundom uppfattat ss. förtjänstfull egenskap: oböjlig, ståndaktig.
2) Om sak, tillstånd, värksamhet o. d.: ihållande, ihängande, ihärdig, som icke lätt släpper taget 1. upphör.

Har man som person en del av dessa egenskaper som nämns här så är du säkert en av de som tänker ”bara ett sista kast” eller ”jag ger det 15 minuter till”. Dessa egenskaper ser jag bara som positiva och är nästan ett måste. För visst riskerar man att få en arg blick eller några väl valda ord från sin bättre hälft när man kommer hem försent, enbart för att kanske få det där hugget man väntat på hela dagen! Även om man innerst inne vet att det knappats lär hända, så har man den där envisheten att ge det några minuter till eller ”bara ett kast till”.

Men går man lite längre i sin envishet och har ord som tjurskallig eller ”som icke lätt släpper taget” eller varför inte ”utan att låta rubba sig av några skäl”… Det är nu vi börjar närma oss en dåres envishet. Det vill säga min envishet…
Jag tycker om envishet, jag ser det som en väldigt positiv egenskap men ibland blir jag trött på mig själv. För i lördags var det återigen dags att försöka sig på lite mete efter färna.

Temperaturen hade legat på plus nästan hela veckan och det såg rätt lovande ut när man började följa händelseförloppen på väderapparna. Nu borde man kanske ha lärt sig att det sällan blir som de lovade, men jag försöker leva lite på hoppet och tänker att de kanske har rätt den här gången… När det väl blev lördag så var vädret följande. Dimma till en början, 4-5 grader varmt med en sydlig vind och byar på 10-12 m/s och under dagen kom det flera mindre trevliga regnskurar. Så igen var vädret emot mig, men den här gången hade jag ändå sällskap i min idioti, Andreas från fiskeklubben följde med. Till mitt försvar var det faktiskt Andreas som frågade mig om vi skulle ut på ett pass ihop, så ni inte tror att det var jag som drog med honom i fördärvet.
Jag hämtade upp honom vid halv åtta, in med hans grejer i bilen och efter en kort bilfärd var vi framme vid dagens första plats. Vi hade två spön var och använde oss av fyra olika beten för att se om något kunde locka till ett hugg.
Ån hade lugnat sig lite mot förra helgen men vattennivån var fortfarande rätt hög, vilket sällan är bra. så våra förhoppningar var kanske inte på topp. Men vi nötte på i ett par timmar på första platsen, vi snackade självklart mycket mete så tiden gick fort.

Feedermete Färna

Men tillslut var det dags att flytta, så vi gick nedströms en bit och nötte där i ungefär en timme. Men med samma resultat som tidigare, det vill säga inte ett pet på grejerna. Så vi packade ihop allt och körde till en ny plats.

Här var det väldigt lugn ström, så kanske kunde det stå någon färna här. Med lite nytt hopp och ett par äggmackor i magen så kastade jag ut. Satte ned spöna i spöstället och började stirra på spötopparna igen. Sörplade i mig lite kaffe, det kändes ändå rätt bra, här kanske det kunde hända något. Jag var nöjd med var mina beten låg. När kaffet var slut så öppnade sig himlen och det började regna ordentligt. Det var vid det här läget man skulle ha packat ihop och åkt hem, men nej nu kom en dåres envishet fram. Så vi satt kvar i regnet och stirrade på spötopparna som inte rörde sig en millimeter. Efter en stund så lugnade sig regnet lite och tio minuter senare hade det slutat. Jag plockade upp ett av spöna och bytte krokbete, sen kastade jag ut igen. Det gäller att nöta, ”utan att låta rubba sig av några skäl”. När det hade gått ett tag till och varken jag eller Andreas hade haft ett pet på våra grejer så gav vi tillslut upp.

Feedermete_Färna

På vägen hem började jag som vanligt fundera på varför man utsätter sig för det här, nu var det mitt fjärde pass vid ån tror jag som jag inte har haft ett pet, inte ett napp… Jag har provat olika krokbeten, platser, riggar och säkerligen flera andra förändringar som jag inte kommer på nu. Men inget har gett mig ett napp.
Jag borde väl ha fokuserat på predatorer istället för att sitta i blåst, regn, snö och kyla och stirra på ett par spötoppar när förhållandena är ganska värdelösa… Jag säger inte att det är lättare att fiska efter predatorer, fast årstiden är mer anpassad för dem än för färnan. Men det var ju det där med min envishet, en dåres envishet kanske, eller så är det bara så enkelt att jag tycker det är otroligt roligt att meta efter färnan, även i dåliga förhållanden! För även om jag blankar pass efter pass och blir lite småmobbad av min sambo när jag kommer hem utan ett endaste napp så hade jag gjort om det igen utan att blinka! För i soffan får man inga fiskar det är en sak som är säker, sitter man bara där i blåsten, regnet och kylan och nöter så får man väl tillslut sin belöning, som man så många gånger har läst.

Galenskap eller Hängivelse

Vintern försvann fort här i Småland, kylan byttes ut mot blåst, regn och 6-8 grader varmt. Inget roligt väder för isarna som hade lagt sig så fint. Jag funderade på om jag skulle köra ett pass till från isen, men det såg inget lovande ut då det redan hade släppt i kanterna på den tänkta sjön. Så istället fick jag en annan idé, det varma vädret kanske hade fått igång färnan? Jag planerade in ett pass utmed ån, tyvärr såg inte vädret så lovande ut. Det var lite pest eller kolera, men tillslut bestämde jag mig för att fiska på lördagen. Så i fredags blandade jag ihop lite nytt mäsk, plockade fram lite olika beten och gjorde spöna klara. Jag var framme runt åtta på lördagsmorgonen och hann bara öppna bildörren så kom de första regndropparna. Så fram med regnkläderna direkt och när jag fått på mig allt och fått ur grejerna ur bilen var det bara att börja gå till dagens första plats. Det mesta hade jag förberett kvällen innan så jag snabbt kunde komma igång, jag placerade mina beten på ett par lugnare partier av sträckan. Sen var det bara att vänta, regnet ökade och det blåste en härlig västlig vind som träffade mig från sidan. Regnet lyckas på något vis alltid hitta innanför regnkläderna också… När inget hade hänt på en stund valde jag att flytta mig några hundra meter nedströms där ån blir smalare och lite mindre strömt. Här är det bara onödigt att ens försöka fiska med två spön så jag placerade min räka som var betet på ena spöt precis bredvid ett träd som hängde ut en bit över ån. En bra och skyddad plats för många fiskar och färnan trivs också på sådana platser. feedermete färna

Kaffet kom fram, men nu fick man dricka det snabbt annars blev det mest regnvatten med en hint av kaffe… Vattennivån i ån var ganska hög så när inget hade hänt vid trädet på en stund så tänkte jag fortsätta nedåt, men det blev stopp ganska snabbt då det var översvämmat vid den enda passagen. Så det var bara att vända tillbaka till bilen och in med grejerna och köra vidare till en annan plats. Här är ån av en helt annan karaktär, bredare, med en lugn ström och en ganska stor djuphåla. Så jag placerade en spöt mitt i hålan och det andra spöt hamnade i utkanten. Det slutade regna så jag passade på att snabbt äta ett par äggmackor och dricka ett par koppar kaffe. Efter tio minuter började det regna igen… feedermete FärnaNär inget hade hänt här heller på ett tag bytte jag bete och provade ostpasta på ena spöt och ”luncheon meat” på det andra. Dessa beten ihop med en fylld feederkrog med mäsk hamnade på nya platser och väntan och stirrandet på spötopparna började igen. Nu slutade det regna, och det var nästan som solen försökte bryta igenom molntäcket, men jag var mest glad för att det slutade regna. Klockan började närma sig 12 och inget hade hänt på hela dagen, inte ett pet. Så efter lite övervägande med mig själv medan jag åt upp resten av äggmackorna bestämde jag mig för att prova en sista plats. Så lätt kan man inte ge upp och det regnade ju inte längre! Så in med grejerna i bilen igen och efter en stund var jag framme och snabbt ut med båda spöna. Feedermete FärnaDet sista dropparna kaffe som fanns kvar i termosen dracks upp och igen så försökte solen bryta sig igenom, det var nästan riktigt skönt ute om det inte hade varit för den där envisa västliga vinden. Tillslut gav jag upp, det blev inte ett enda pet den här dagen, men så är det ibland. Jag vevade in, packade ihop spöna och gick tillbaka till bilen. Krånglade av mig regnkläderna och tog lite papper som låg i bilen och torkade nacken, för på något vis lyckas det alltid hamna vatten där när man tar av sig regnkläderna som hållit en nästan torr hela dagen… På vägen hem satt jag och funderade på varför man gör det här, varför åker man och sätter sig ensam utmed en å en blåsig, regnig och kall lördag? Det är ju aldrig som på film, för kollar man på Engelska metefilmer som till exempel ”A Passion For Angling” så går de utmed sina vackra ”Riverbanks” medan jag själv slåss med vass, visset gräs och träd… De har på sig gamla fina tweedkavajer och jag själv går i regnkläder och ser mest ut som en dränkt katt… Så varför? Är man galen, konstig eller bara knäpp? När jag senare på kvällen kollade av sociala medier så ser jag flera som varit ute på ismete där någon skrivit att de fick använda plankor för att komma ut då isen hade släppt i kanterna. Någon hade skrivit med livet som insats och så vidare. Då är väl de också galna, knäppa eller konstiga? Eller så är det bara så att vi sportfiskare generellt har en väldigt stor hängivenhet till vår hobby, det finns inte så många hinder som ska stoppa oss från vår passion, vår livsstil. Fisket är ens livselixir helt enkelt! Så nej vi är inte galna, vi är bara hängivna, sen får de som inte förstår det tro och säga vad de vill.